Låt sista älven som brusar i vår natur ...

Jag fick ett mejl där det stod då här:

Den 1 februari 2007 mellan 19:55 - 20:00 är det tänkt att vi människor ska låta planeten andas ut ett ögonblick.

Idén är att stänga av alla energikonsumerande verksamhet mellan 19:55 - 20:00 den 1 februari 2007. Därmed genomförs det första kollektiva försöket, av jordens befolkning, i att spara energi. Förslaget kommer av Planet Alliance - där en mängd miljöorganisationer ingår - och sammanträffar med IPCCs utkommande rapport om klimatförändringar. Mängder av människor i massor av länder har redan fått detta email och kommer att delta.

Och det ända Du behöver göra är att stänga av all energikonsumerande verksamhet i ditt hus under 5 minuter (19:55 - 20:00 den 1 Feb). Självklart kan du låta energin vara avstängd längre...
Besparingen förväntas bli enorm om detta sker i en stor utsträckning och vår jord kommer att tacka oss...

M.V.Hälsningar
Din Planet


Och visst låter det som en bra idé, men när jag googlar på "planet alliance" och "IPCC" så får jag bara två träffar, och där står inte ett ord om det här. Dessutom kan jag inte ens hitta en hemsida för nåt som heter Planet Alliance och har med miljön att göra. Så kanske är det bara ett kedjebrev som någon uttråkad typ hittat på.

Och vad skulle hända om alla stängde av alla elapparater samtidigt?
I Östtyskland fanns ett program som hette "Der Schwarze Kanal", och som – som en motåtgärd av den östtyska televisionen – sändes efter det västtyska programmet "Die Rote Optik", vilket var en kritisk granskning av socialismen.

I boken "Stasiland" skriver Anna Funder:

"Under en lång period stod arbetarna på energiverken beredda varje måndagskväll. Först slog alla på sina teveapparater samtidigt (när 'Den röda linsen' började, min anm.) så att nätet blev överbelastat. Sedan, när 'Den svarta kanalen' började, fick arbetarna kämpa för att förhindra att elnätet kollapsade under baksuget när alla samtidigt stängde av apparaterna."

Uppdatering: Det var visst bara ett risigt översatt brev (vilket i och för sig inte var så svårt att se ...) och gruppen som anordnar detta heter Alliance for the Planet" och finns visst. Så det så.

Catherine Tate

Som med så många andra roliga saker så var det Kristofer som tipsade mig om Catherine Tate. Och när hon är som roligast är det helt hysteriskt. Ta t ex och titta på How old? eller Weight eller Homolulu. Tihi.

Händig och piffig

I dag tog jag med en mixer till jobbet (en premie från en av alla dessa bokklubbar som jag brukar gå med i) och gjorde fruktshake åt alla. Anna-Karin säger att jag är så händig och piffig och att hon skulle vilja bära omkring med mig i fickan för att kunna ta fram mig vid väl valda tillfällen. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det, men jag har valt att ta det som en komplimang.

Glöm för helvete inte mössan!

Jag såg förresten den här på Tjuvlyssnat idag. Jag vet att jag hörde den när jag var liten (dock inte från mina föräldrar!) och att jag tyckte att den var vanvettigt rolig.

Har man ingen mössa så blir man förkyld
Är man förkyld så blir man troligen hes.
Är man hes så måste man viska.
Den som viskar han ljuger.
Ljuger man åker man i fängelse.
Åker man i fängelse börjar man troligen knarka.
Knarkar man så dör man
Så glöm för helvete inte mössan!

Dirra, darra, dirra, var sträng på min gitarr

I går var jag på terminens första gitarrlektion, och trots att det var fem anmälda så dök bara jag och en kille till upp. Vi har mycket gemensamt han och jag. Han är fjorton. FJORTON! Herregud, jag blev av med oskulden innan han föddes. För honom är Palme en lika historisk figur som Per Albin är för mig. Han vet inte vilka Simon and Garfunkel är (vi skulle spela "Scarborough Fair") och han berättar långa konstiga historier utan nån poäng (ja, vi kanske är lite lika i alla fall ...). Dessutom vägrar han att sjunga, så igår var det jag och vår lärare Olle som ensamma fick stå för skönsången.
I slutet på förra terminen tyckte jag att jag började bli ganska bra på gitarr, men igår insåg jag att det bara var för att jag inte kunde höra mig själv när hela gruppen spelade ihop. Igår hörde jag, och det var inte särskilt uppmuntrande lyssning. Nåja, jag får väl fortsätta att bara spela när jag är ensam.
Tur i oturen var att den mycket störige brasilianaren från förra termin tydligen har stannat i Brasilien i år. Han satt och improviserade på lektionerna så att alla andra kom av sig, och så var han allmänt störig. Det värsta var att vi alltid åkte tunnelbana tillsammans in till stan och då satt han och skröt om hur tuff han var, och att han dj:ade på nån klubb och dansade det och det och allt vad det var. En gång pratade han om sin dotter som bor med sin mamma i Brasilien och som han träffar en gång om året. "Det är så härligt med barn", sa han. "Hur gammal är du? Jaså, 31? Men då borde väl du skaffa barn snart? Man får ut så mycket av barn."
"Ja, det är väl ingen match att ha barn om man bara träffar dem tre veckor om året", sa jag. Då blev han tyst.

Efter en timmes gnällande och skorrande var det skönt att få slappna av på East med ett par glas vin ihop med Oliver.

Idag har jag klippt naglarna ännu kortare, och jag ska sitta hemma och öva på P I MA I MA I hela kvällen tills det sitter. Och mitt lillfinger ska tämjas en gång för alla, för nu jäklar ska det sälla sig till mängden och inte sticka rakt ut som en liten sned krok.

Hanna och Tarik

När krönikor och kåserier är som bäst kan de vara himla bra. Jag missar aldrig Hanna H på Namn och Nytt i DN, och nu har jag upptäckt Tarik Saleh på dn.se/sthlm. Om jag skrev krönikor skulle jag vilja skriva som dem. Dessutom tror jag att jag är lite kär i Tarik. Men lova att inte berätta det för honom.

Tänk vad glad man blir...

...när det visar sig att en av ens favvofilmer innehåller en massa extramaterial på dvd. Director's cut är kalas!
"Let's all put on a folk hat and learn about a different culture." "Ja, ja!"

Har du skydd?

När jag var och hälsade på mormor idag fick jag ta på mig de där blå skoskydden som brukar ligga i en hink vid dörren. I vanliga fall är det bara nybörjarna som sätter på sig sådana; vi som kommer ofta brukar helt sonika strunta i dem. Men så här i vintertid är personalen lite strängare, så jag tänkte att det var bäst att förekomma dem.
Grejen var bara att när jag gick därifrån några timmar senare så glömde jag alldeles bort dem. Jag hade vant mig vid prasslet, och om det inte hade visat sig vara förbannat halt med dem på hade jag nog hunnit hela vägen hem utan att komma ihåg att ta av mig dem. Som det var nu hann jag bara halvvägs över Rålis.
Vilket helt osökt får mig att tänka på en ganska rar historia som min syster, syster Tove, har berättat från sitt jobb på barnavdelningen på RSÖ. Det var en somalisk familj som kom för att hälsa på sitt barn som var inlagt på Toves avdelning, och när de hade blivit tilldelade skoskydden hade de blivit lite konfunderade och till sist förmodligen använt dem på det sätt som i deras ögon verkat mest logiskt. Följaktligen kom hela familjen inknallandes på avdelningen med de blå plastskydden på huvudet. Och ja, jag kan faktiskt förstå hur de tänkte.
Det finns något med kulturkrockar som är så himla tilltalande i mina ögon. Att något som kan verka så självklart i en kultur i en annan ses som helt godtyckligt. Försök att få en engelsman att inse att vit heltäckningsmatta kanske inte är särskilt smart att ha i badrummet (där man ju dessutom har på sig skorna inomhus), eller en spanjor att inse att det faktiskt går att äta middag före klockan tio. Vad vi svenskar gör som är konstigt är ju svårare för mig att veta, men när jag var och handlade i Australien senast och började rada upp alla varorna en och en, med streckkoden vänd emot mig, så stirrade både kassörskan och min vän Heidi på mig som om jag inte riktigt hade alla hästar hemma.

Ninas resa

Oavsett hur många filmer, berättelser och skildringar från förintelsen jag har sett så blir jag varje gång lika illa berörd och chockad över det systematiska och oerhörda med detta försök till att utrota en hel folkgrupp.

Kära dagbok

I morse inledde jag och Pernilla dagen med träffas i simhallen klockan sex för att simma två kilometer. Jag var naturligtvis pigg och glad eftersom jag i går hade en lugn och skön kväll hemma med te och mackor. Jag tog ett långt varmt bad och somnade klockan nio. Jag tror att Pernillas kväll var ungefär lika avslappnad. Hon hade sovit gott och vaknat utvilad och lycklig och redo att möta en ny underbar dag.
När vi simmat klart gick vi och åt en hälsosam frukost bestående av frukt, vetekli och mjölk. Sedan tog vi en långpromenad på Djurgården i väntan på att affärerna skulle öppna. Varför öppnar de så sent? Det finns väl ingen som sover till tio en lördag?
Sedan gick vi affärer och köpte några saker, men endast saker vi verkligen behöver. Det finns ju ingen anledning att slösa pengar bara för att det är två dagar efter löning.
När vi handlat färdigt tog vi en välförtjänt kaffe och diskuterade hur bra vi har det och hur lyckligt lottade vi är som är så välanpassade och älskade av alla. Vi kom fram till att det är få förunnat att ha så bra kontroll i tillvaron. Vi vet verkligen hur vi ska vårda våra förhållanden med andra människor – alldeles särskilt med männen i våra liv – och vi blir aldrig fulla och dumma som så många andra.
Nu har jag kommit hem och håller på att förbereda kvällen då jag troligen kommer att planera ett nytt spännande projekt, plantera om alla min blommor, deklarera (man kan aldrig var ute i för god tid!) och tillverka vackra personliga gratulationskort till de vänner som fyller år i februari. Pernilla ska sitta hemma och lyssna på stämningsfull musik och skriva klart sin nya roman som tre förlag var villiga att ge ut efter att bara ha läst första kapitlet. Hon har dessutom redan sålt både ljudboks-och filmrättigheterna till den!
Oj, nu ringer mina grannar på dörren för att tacka för brödet som jag bakade i morse och lämnade utanför allas dörrar innan jag gick och simmade.
Tack, livet, för ännu en underbar dag!

ÖS

I går blev jag stolt och glad medlem i Översättarsektionens styrelse. Det känns jätteroligt!

Inne och ute

Min innelista just nu:

1. Snälla vänner som lagar goda middagar
2. Att det nu är ljust när jag åker till jobbet på morgonen
3. Ost
4. Att jag har nåt att se fram emot när vintern är som mest: en resa till New York i april
5. Narrgnistor och transkriptioner
6. Vackert gnistrande snö som ropar: "Kom och gör snöänglar!"
7. Mitt nya körkort som är klart att hämtas på Fridhemsplan
8. Hanna H

Min utelista just nu:

1. Dumma bussar som åker precis framför näsan på en när det är tio grader kallt och en kvart till nästa buss
2. Folk som inte svarar på sms. En gång - visst, två gånger får väl gå an, men tre gånger är inte okej. (Och då snackar vi inte tre sms på samma dag, utan utspridda över nån vecka) The story of my fucking life. Ska det vara så förbannat svårt att skicka iväg ett litet "jag har inte riktigt tid just nu; hör av mig nån annan gång"? Eller "jag har faktiskt ingen lust att prata med dig. Fatta det!"?
3. CSN, som tydligen tycker att jag ska betala tillbaka hela mitt studielån på fem år
4. Deklarationen som obevekligen närmar sig. Den tar bara en kväll att göra, men jag oroar mig alltid för den i fyra månader innan jag äntligen sätter mig ner och tar tag i den

The king

När jag var liten var jag kär i Elvis. Och det säger sig väl självt att jag var olyckligt kär eftersom Elvis då var död sedan länge. Men jag hade en bok om honom, och på en bild sitter han vid ett piano. Håret är rufsigare än vanligt, och han tittar upp mot fotografen – nästan förvånat – och han är så vacker. Jag såg filmer med Elvis (favoriten var naturligtvis "Jailhouse Rock"), köpte videoband med livespelningar (men alltid när han var ung; ingenting från Las Vegas) och olika bilderböcker (det måste tilläggas att jag hade en fäbless för ganska många sedan länge döda, eller åtminstone gråhåriga, stjärnor ...).
Därför var det med glädje jag tackade ja när Pernilla frågade om jag ville följa med och titta på genrepet av Glada Hudik-teaterns uppsättning "Elvis" på Cirkus.
I programmet står det att "glada hudiks teatern är en teatergrupp där utvecklingsstörda och normalstörda arbetar tillsammans", och när Thorbjön Larsson (de flesta där hade fått biljetterna via sitt DN-kort) presenterar föreställningen är det också sin utvecklingsstörde bror han talar om. Först stör det mig lite; måste det upprepas om och om igen att de flesta skådespelarna inte är "normalstörda"? Men när föreställningen börjar blir jag mer förstående. För det är inte så har man är van att se teater. Bakgrunden till uppsättningen ÄR viktig. Den handlar om spelglädje och den där gemensamheten som lagidrott handlar om, eller i alla fall, bör handla om för barn. Alla får spela – både de som är jättebra och de som är mindre bra. Allt det där som försvinner när man blir vuxen, och livet börjar handla mer om att vara bäst än om att ha roligt.
Ibland är det lite svårt att höra, ibland hör man arga viskningar i stil med "hjälp mig då!", och då och då kommer skådespelarna av sig, men det gör ingenting. Det svänger, Elvis är rund och god, och särskilt en av sångerskorna är alldeles alldeles underbar. Det enda lilla som stör är att jag flera gånger kommer på mig själv med att sitta och försöka komma på vilka det är som är "normalstörda". Men det är ju inte föreställningens fel, utan bara ett utslag för mina egna fördomar.
I slutet ställer sig hela publiken upp och applåderar, och sedan promenerar jag och Pernilla upplyfta och spralliga in till stan. Tack för det, Elvis!

CSN

CSN vill att jag betalar av 23 000 på mitt studielån i år. Är inte det väldigt mycket? Nästan två tusen spänn i månaden ...

Maktlöshet

Jag har precis läst ut Suad Amirys "Sharon och min svärmor: dagbok från Ramallah", och i dag läste jag Michael Winiarskis reportage i DN om situationen i Hebron. Och för jag vet inte vilken gång i ordningen undrar jag hur palestinierna egentligen står ut.
Vi svenskar bor i ett land där inget upprör så mycket som orättvisor på hemmaplan. Och visst finns de, och de är naturligtvis många fler än de som lyckas få utrymme i medierna. Men vi är ändå vana vid att ha rätt att klaga om nåt är orättvist eller om vi blir illa behandlade. Och om myndigheter eller företag inte lyssnar på oss kan vi alltid höra av oss till Sverker.

Tänk om "Plus" hade funnits i Palestina ...

"Käre Sverker, i morse kunde jag inte åka till sjukhuset med mitt sjuka barn eftersom israelerna av säkerhetsskäl stängt av gatan vi bor på. Senare på dagen kom de och rev vårt hus eftersom de hävdade att vi hade gömt vapen hemma (och att bygga ett nytt hus kommer vi aldrig att kunna göra eftersom vi behöver israelernas tillstånd för att göra det). Vi försökte då ta oss till våra släktingar på andra sidan muren som Israel har byggt rakt igenom vårt land, men efter sex timmar i kö fick vi höra att man beslutat sig för att inte släppa över någon mer i dag. Nu bor vi hela familjen på golvet hemma hos en granne. Vad ska vi göra?"

Det ord jag omedelbart tänker på är "maktlöshet". Och maktlöshet är en oerhört skrämmande känsla. Vi har alla, eller kommer alla, att uppleva det, men för de flesta av oss handlar det om situationer där maktlösheten är av en helt oundviklig natur. Som när någon vi älskar dör eller när vi själva får veta att vi ska dö. Men i Palestina – vilket naturligtvis även gäller många andra ställen på jorden – handlar det om maktlöshet som kommer sig av att någon annan har bestämt att det ska vara så. Som om någon vi älskar håller på att dö och vi inte får komma fram till sjukhuset i tid eftersom någon bestämt att så är det bara. Man vet att det finns människor med makten att göra allt annorlunda; myndighetspersoner som kan förhindra och stoppa det som sker. Men de gör det inte. Jag har alltid tyckt att avrättning är mycket otäckare än mord (om man nu för ögonblicket skiljer de två åt) eftersom ett organiserat dödade av en myndighet eller en stat är så mycket mer än en galen eller förvirrad persons handlingar. Israels statsterrorism blir därmed också så fruktansvärt mycket mer skrämmande än andra terrorhandlingar.
Palestinierna är helt i händerna på israelerna. Israel bestämmer när de får vara ute, när de ska vara hemma, vilka gator och vägar de får vistas på, vilka papper de alltid måste ha med sig, när de ska tillåtas komma till sina arbeten, var de ska bygga sina hus. Och den känslan av maktlöshet som måste födas i det klimatet är förödande. Om någon styrde mitt liv på det sättet skulle jag nog först skrika och härja och slå runt omkring mig, men när det visade sig vara lönlöst skulle ilskan nog ersättas av en stor tomhet. Jag får svårt att andas bara jag tänker på det.
Det jag tycker är kanske mest fascinerande av allt är att palestinierna trots allt fortsätter att leva. De arbetar, blir kära, får barn, skrattar och allt annat som människor gör. Men jag förmodar att det är ett bevis på att människan är så oerhört mycket starkare än man tror.

Nu tänker jag inte börja försvara våldshandlingar, men enligt min mening är det märkligt att det inte finns fler självmordsbombare. Eller att de interna stridigheterna inte är värre än de är. För hur får människorna som lever där utlopp för alla sina känslor? Instängda i en bur som resten av världen verkar göra mycket lite åt att öppna. Hur förbannat svårt ska det vara att ställa ordentliga krav på Israel? Även om USA är jäkligt overksamma så borde resten av länderna i FN med gemensamma krafter kunna göra mycket.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: läs gärna Pernilla Ahlséns utmärkta bok om livet i skuggan av konflikten: "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva." Beställ den här, eller vänta tills den kommer i pocket om ungefär tre veckor.

Argh!

En av mina bästa vänner ska gifta sig i Melbourne den tionde mars. Fattar inte folk att de av hänsyn till sina vänner på andra sidan jorden måste ha LÅNGA förlovningar så man hinner planera lite ...? Jag hade hoppats på november och tänkte att det vore ganska trevligt att byta svensk senhöst mot australiensisk försommar i några veckor. Men icke sa nicke.

I want to be a part of it ...

... New York, New York. Yes, resan är bokad, och nu dröjer det bara lite drygt två månader innan jag får fly Sverige för att besöka en stad som det nästan är skamligt att jag inte har besökt än. Hurra!

Mer salong

Nu har jag kommit på ett nyårslöfte. Jag tänker gå mer på bio i år än förra året. Efter att ha läst om gårdagskvällens guldbaggevinnare och varit tvungen att erkänna att jag inte sett en enda av dem (Ingen "Förortsungar", ingen "Farväl Falkenberg", ingen "Underbara älskade") så inser jag att det måste till en ändring. Så nu jäklars. Jag tänker börja med att snarast möjligt se "Volver" – en film som jag i flera månader sagt att jag ska se.
Ungefär en film i månaden låter väl rimligt? Tolv biofilmer på ett år. Jag lovar!

Snöig inledning

När jag körde till Bäckhem i lördags låg det ungefär en decimeter snö på marken, och för en så oerfaren bilförare som jag var det lite otäckt att köra på den oplogade vägen. Men jag lyckades komma upp till huset och efter många om och men ställa mig vid sidan av vägen så att en ev bil skulle kunna komma förbi – men ändå inte så nära att ett hjul stod halvvägs ner i diket.
Sedan sprang jag in i huset och försökte få igång en brasa eftersom det var ganska kallt inomhus, om än inte minusgrader eftersom mamma varit där och satt elementet på underhållsvärme dagen innan.
Det var inte helt lätt att få fjutt på elden eftersom jag för det första inte hade något dagstidningspapper (och annat papper suger) och då det för det andra var lågtryck. Och medan jag kämpade på med elden började det att snöa. Rejält. Och då blev jag nervös. För det sista jag ville var att bilen skulle snöa fast. Så jag gick ut igen, lyckades köra ner bilen till stora vägen och promenerade sedan hem de tre kilometrarna i mörkret och snöyran.
Och när jag vaknade morgonen därpå var jag förbaskat tacksam för att jag varit så förutseende. Under natten hade det nämligen snöat ungeär två decimeter till, och om jag haft kvar bilen där uppe skulle jag ha fått inleda mitt körkortsinnehav med att ringa efter bärgningsbil.
Snö har man ju dock inte varit bortskämd med i vinter, så jag spände på mig skidorna och så gav jag och Nikita (pappas golden retriver) oss ut i det stora vita. Men att åka skidor i tre decimeter snö tar på krafterna, och det dröjde inte länge förrän jag var helt slut i hela kroppen, framför allt i armarna, och då vände vi tillbaka. På vägen ut hade Nikita traskat bakom mig, och alltså lämnat det hårda arbetet med att spåra åt mig, men på tillbakavägen envisades hon med att gå framför mig och stanna till ungefär var femte meter för att borra ner huvudet och nosen så djupt det gick i snön. Vilket fick till följd att jag gång på gång åkte rakt in i henne. Men tro inte att hon lärde sig något efter att ha fått skidspetsarna i rumpan ett tiotal gånger. Nej då, hon fortsatte att tvärstanna titt som tätt. Hon kanske inte är den vassaste kniven i lådan, men hon är ganska rar ...
Och när det var dags att bege oss hemåt fick vi först pulsa de tre kilometerna ner till bilen (vilket innebär att det i dag känns i låren som om jag sprungit minst en halvmara) och sedan gräva fram bilen. Och sen fastnade vi i den upplogade snövallen mot stora vägen, och då var det bara att gå ut och börja skotta igen.
Och jag som trodde att livet skulle bli lättare när man fick körkort ...

Lång väg till körkort

Jag började övningsköra när jag var sjutton år och nio månader, och i går – tretton år och tre månader senare – tog jag äntligen körkort. Pappa har varit irriterad på att jag var så vansinnigt seg och mamma har gett upp hoppet, så när jag beslutade mig för att det var nu eller aldrig så bestämde jag mig också för att inte berätta något för dem. Många körlektioner har det blivit, and vansinnigt dyrt, men när jag nu äntligen har en där lilla lappen i handen känns det värt det.

Problemet var nog redan från början att jag inte var särskilt intresserad av att köra bil. Vad skulle jag med körkort till? Jag skulle ju ut och se världen!
När jag kom hem från världen efter några år flyttade jag till Stockholm. Och där behöver man ju inte bil. Dessutom var jag student, och vem har råd att ta körkort då? Men förra året blev jag stolt ägare till en liten sommarstuga i Bergslagen. Nu går det visserligen utmärkt att ta sig dit med tåg, buss och apostlahästar, men när man väl är där så är det två mil till närmsta affär. Så bil vore onekligen praktiskt. Så jag förnyade mitt körkortstillstånd och körde då och då med mamma eller pappa. Men det blev bara nån gång varannan månad och till slut insåg jag att om jag fortsatte i den här takten skulle jag bli klar nån gång i sextioårsåldern. Så jag tänkte att jag skulle utnyttja det faktum att jag för första gången i mitt liv tjänar ganska bra, och så anmälde jag mig till en körskola. Jag beslutade mig för att det fick kosta vad det kosta ville, och jag bestämde mig också för att inte berätta det för alla. De på jobbet fick ju veta eftersom jag mystiskt försvann flera timmar i veckan, och en del vänner har också fått veta det allteftersom, men det skulle förbli en hemlis för mamma och pappa.
Jag har fört lite dagbok under tiden:

I dag var jag på min första körlektion. Det var en testlektion, och jag tror inte att körläraren var särskilt imponerad. Det här kommer nog att ta ett tag ...

Ännu en körlektion. Jag är knappast nån naturbegåvning. Dessutom håller jag nog på att driva min lärare till vansinne eftersom jag ställer så förbaskat mycket frågor. Och tänk att det ska vara så svårt att lära sig hur man ska hålla händerna när man växlar. Varför måste man ha olika handgrepp när man växlar från ettan till tvåan och från trean till fyran?

Jag satt och snackade med en kille i går kväll som också varit sen med att ta lörkort. Men inte fick man nån tröst från honom inte. Nej, han berättade att han tagit en lektion, kunnat typ allt, sen kört lite med sin farsa och så klarat uppkörningen på första försöket. Fy bubblan för såna människor!

Ett tag har det känts som om jag lärt mig massor, men nu har bakslaget kommer. I dag gick det uruselt. Jag kommer att ruinera mig.

I dag gick det ganska bra! Ingen mer villaförort. I dag körde vi i stan och jag körde inte nästan på nån!

Tänk hur mycket jag skulle kunna resa för de här pengarna!

Min första gång i Södra länken. Det är ju skitläskigt att köra i en tunnel. Det känns som om centrifugalkraften ska få mig att köra rakt in i betongväggen. Den drar i mig; kallar på mig.

Jag HATAR Essingeleden! Hur sjutton ska man kunna koncentrera sig på vilket jäkla körfält man ska välja om man ska till Midsommarkransen när det är så förbaskat många bilar runt omkring en. Och jag hatar rondeller. Jag står och väntar i typ tjugo minuter innan jag åker in i dem.

I dag har jag riskutbildning ute på Gillingebanan. Det var jag och ett gäng artonåringar. Det började med en massa obehagliga fakta om hur farligt det är att köra bil, och efter det funderade jag seriöst på att ompröva mitt beslut att ta körkort.

Jag har varit lite stressad över att det verkar finnas så många människor som är mer korkade än vad jag är men som ändå klarar av att ta körkort. Hur svårt kan det vara? I dag pratade jag med Sara som också håller på att övningsköra, och hon verkar känna likadant. Så skönt att inte vara ensam! Vi kom överens om att det måste vara för att vi är mogna körskolestudenter. För det kan väl inte vara för att vi är dumma ...?

Teorin är klar! Men det innebär ju bara att uppkörningen närmar sig, och den är ju hundra gånger läbbigare än teorin. Jag är bra på att plugga, men mindre bra på att tillgodogöra mig mycket information på en gång. Jag tycker ju att det är stressigt att åka tåg utan platsbiljett (ja, det var ett helvete när jag tågluffade), och att inte veta vilken väg man ska åka på, eller huruvida man ska få plats i filen man måste byta till, är betydligt värre.

På julafton deklarerade pappa att han vägrade att övningsköra mer med mig om jag inte lade upp en plan för när jag ska ta mitt körkort. Jag och mina syskon, som båda vet om att jag övningskör, kunde knappt hålla oss för skratt. "Nu har du övningskört i tretton år så nu får du banne mig ta tag i det", sa pappa. Jag ser fram emot att kunna säga: "Ja, jag har tagit tag i det."

I går hade jag min sista körlektion före uppkörningen, och då gick allt åt helvete. "Se det som ett genrep", sa min bilskollärare. "Då ska allt gå åt helvete, men sen går det bra på premiären."
I morgon ska jag köra upp, och i går kunde jag inte somna. Tankarna bara virvlar runt i skallen på mig. Men jag försöker intala mig själv att det inte är hela världen om jag kuggar. Jag har inte berättat för nån att jag har uppkörning, så ingen behöver nånsin få veta ...

Jaha, jag kuggade. Det suger. Verkligen. Jag tittade inte på rätt sätt vid körfältsbyten. Nähä. Min körskollärare sa att han var jätteförvånad; att jag hade känts som ett "säkert kort", men det kanske han säger till alla som kuggar. Nu får jag vänta ytterligare tre veckor på ny uppkörning. Jag slår vad om att jag hinner glömma precis allt till dess.

Det blev inte tre veckors väntan; det blev två dagars väntan ... Min körskollärare fixade och trixade (inte helt enligt reglerna) och jag ska köra upp redan i morgon igen. Hoppas att jag inte får samma instruktör som förra gången; det skulle kännas lite jobbigt. Jag känner mig psykiskt helt slutkörd. Det kan inte vara nyttigt att vara så här spänd och nervös så här länge. Tur att jag ska hem till Pernilla ikväll så att jag slipper sitta på min kammare och oroa mig.

Jag satte det! Jag fick det! Jag har det! Hurra för mig! Och efter middagen på Grythyttans gästgiveri igår (för att fira min brors 25-årsdag) tog jag fram en flaska champagne och berättade det för pappa och syskonen. Pappa blev alldeles stum.
Och i dag har jag kört ensam till Bäckhem, och nu snöar det som sjutton så jag vet inte om jag kommer att kunna ta mig hem ... Men det ordnar sig nog!

Deprimerande klarsynthet

Jag sitter just nu och lägger sista handen på "Stasiland" som vi ska ha med i nästa volym av Det Bästas Bokval. Och då dök det upp igen, det där citatet som jag funderade länge på när jag läste det första gången.

"Det har ganska nyligen gjorts en studie som tyder på att deprimerade människor har en mer korrekt syn på verkligheten, även om denna korrekthet inte är värd ett rött öre eftersom den är deprimerande, och deprimerade människor lever kortare. Optimister och troende är lyckligare och friskare i sin overkliga värld."

Jag har en viss känsla av att jag själv är en deprimerad pessimist som kämpar för att bli en lycklig optimist.

God morgon!

I morse ringde klockan alldeles för tidigt eftersom jag hade beslutat mig för att jag äntligen skulle komma ivåg och träna – för första gången i år! Tyvärr kunde jag av nån anledning inte somna igår, tankarna bara virvlade runt i skallen, så när Cornelis började sjunga klockan sex hade jag inte särskilt många timmars sömn i kroppen. Men men, jag var ju ändå redan vaken så jag hoppade upp på cykeln och for i väg i mörkret. Halva grejen med att träna på morgnarna är att man känner sig så ofantligt nöjd med sig själv, och den känslan börjar alltid infinna sig redan på vägen dit.
Eftersom det skulle bli första passet för i år så ville jag vara där i lite god tid för att hinna köpa ett terminskort, men när jag lämnade fram mitt kort så tittade receptionisten bara undrande på mig. Jag hade uppenbarligen varit så fantastiskt förutseende att jag i augusti förra året köpt ett årskort i stället för ett terminskort! Så nu sitter jag och planerar vad jag ska göra med de pengar som jag inte trodde att jag skulle ha.
Och nu skiner solen också!

Och det är fortfarande ingen som har hört av sig och saknat en nycklknippa. Är inte det lite konstigt?

Stockholmsmorgon

Långsamt, långsamt, långsamt cyklade jag till jobbet i morse på de stundom glashala gatorna. Och soluppgången, särskilt sedd från Lilla Essingen, vad så vacker att det nästan gjorde ont i bröstet. Helt plötsligt förstod jag precis vad Taube menade när han sjöng "Se hur hela Uppland står i lågor", även om han naturligtvis såg det om kvällen, från andra hållet.

Färdigstädad!

Jaha, då var man 31. Det känns faktiskt ungefär som att vara 30.
Märkligt nog hoppade jag upp redan halv elva i morse - trots ganska sen somning igår. Och förundrades över hur kladdigt golvet var. Jag höll knappt på att komma ut i köket eftersom fötterna liksom klibbade fast. När de sista gästerna gått igår, efter att jag hållit dem kvar ett tag med mitt gamla klassiska knep - "Lyssna bara på den här låten. Och den här. Lyssna på texten" - så plockade jag i ordning lite innan jag gick och lade mig. Och jag trodde att jag hade plockat undan nästan allt, men det är fascinerande hur mycket grejer man hittar allt eftersom. Det låg ett glas sangria under soffan, komplett med innehåll och frukt och allt, och det stod små¨plastglas bakom blomkrukor och i badrummet och jag vet inte var.

Och nån har lämnat en nyckelknippa här. Kanske var det en invit jag inte riktigt uppfattade? Eller så var det nån som inte kom in i sin lägenhet när de kom hem i går natt.
Och mitt salt är borta. Det kanske var Tora som drack många tequilas?

När jag städat klart (golvet fick skuras två gånger, och jag bytte vatten fyra gånger) cyklade jag till Stockholms sjukhem och släpade ut mormor i det tilltagande regnet. På vägen ut duggade det bara, men när vi gick tillbaka efter fikat höll vi nästan på att blåsa bort. Men jag är mest förundrad över att jag var pigg nog att åka nånstans.

Nu sitter jag hemma och äter rester från i går, vilket jag kommer att göra i många dagar framöver. Och osten glömde jag helt att ställa fram igår, så jag hoppas att jag kan lura hem nån på ost och vin i veckan.

Trött och mosig och inte särskilt snabbtänkt är jag i dag. Men jag hade väldigt trevligt igår så det är väl värt det. Nu ska jag snart lägga mig och sova i minst tio timmar ...

Doubting Tom

Tänk att ett så vackert namn på svenska som Tomas Tvivlaren heter nåt så fult som "Doubting Thomas" på engelska, vilket snarare för tankarna till typ "peeping Tom".

Lång lista

Jag har skrivit en lista på det som ska handlas inför morgondagen, och jag tror att det är den längsta lista jag nånsin skrivit ... Hur illa jag än tycker om bilar så vore det onekligen bra att ha en ibland. Att släppa hem en massa matvaror är inte roligt vare sig på bussen eller på cykeln.
Å andra sidan har jag ju faktiskt råd att ta en taxi hem med alla kassar. Men taxi är ju liksom ingen sport ...

En ode till Moa?

I går slog jag förmodligen personligt rekord när jag cyklade från Liljeholmen till Stureplan på ungefär tretton minuter. Jag hade en vidunderlig medvind och for som ett jehu genom staden. Fötterna vidrörde knappt pedalerna, inte ens i uppförsbackarna. Jag var snabbast och lättast och friast i hela världen!
Det var den första medvinden jag haft på ett tag nu.
Men what comes up must come down, och när jag efter några glada glas vin satte mig på cykeln igen tog det nästan femtio minuter att kämpa mig hem till Stora Essingen (en resa som vanligtvis tar ca tjugo). Jag fick till och med kämpa i nedförsbackarna. När jag kom till Essingebron hoppade jag av cykeln eftersom det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle orka cykla över den, men då visade det sig att det till och med var svårt att gå. Det kändes nästan lite läbbigt, som om jag skulle följa trådbussen från 1948 och falla rakt ner i det mörka vintervattnet. Det blev ett steg fram och två tillbaka.
Min mp3-spelare är kaputt, så jag har nu rotat fram mina hörlurar till mobilen ur byrålådan. Resultatet blev att jag under denna femtio minuter långa resa hem i går lyssnade på de två låtar jag har i min mobiltelefon: "A las barricadas" och "An American Tenant". På repeat. Om och om igen.
För den som till äventyrs inte skulle ha hört mig berätta om låten "An American Tenant", så är det i alla fall så att jag träffade en kille i Egypten 1995. Vi hamnade bredvid varandra på en buss från Dahab till Kairo, och det var så förbaskat trångt att vi inte hade nåt annat val än att sova mot varandras axlar. Så under de sex eller sju timmar som vi färdades genom öknen så pratade och sov vi om vartannat. När vi kom till Kairo tog vi farväl men lyckades sedan springa på varandra inte mindre än två gånger till under månaden som följde.
Elva år senare satt jag och googlade nåt när jag snubblade över ett namn som är så ovanligt att jag fortfarande kom ihåg det: Hartwell Littlejohn. Han hade en sida på myspace, och jag lämnade en liten kommentar och frågade om han möjligtvis hade varit i Egypten -95. Han svarade att det hade han, och han sa också att han kom ihåg mig mycket väl och att jag faktiskt fanns omnämnd i en låt han skrivit några år tidigare, och så skickade han den till mig. Och det var "An American Tenant". Jag spelar inte nån huvudroll i den direkt. I refrängen sjunger han "I'm gonna take a bus through the Sinai, sleeping on a Swede, I'll ride through the night". Jag hade knappast blivit omnämnd om jag varit tysk. Men i alla fall.
Men det att jag tyckte att det här var så roligt måste ju vara ett tydligt tecken på att det inte har skrivits tillräckligt många låtar i min ära. Eller dikter heller för den delen. Så här på rak arm kan jag bara komma på två, och ingen av dem kan väl riktigt klassificeras som nån hyllningsdikt.
Den mest vanvördiga är väl Kristians klassiska ode från 1995: "Moa kan ta, Moa kan ge, alla kan se, på Örebro III. Alla kan se, Moa är våt, Moa är kåt, välter båt. Alla kan se, Moa är tänd, i en gränd, 'Dirty Weekend'." Det andra exemplet är en lång harang skriven nåt eller några år senare: "Miss Moa, Miss Moa, named after a large flightless bird ... your name now a glowing pyre shining way ... could you but fly and touch the velvet sky ..." Men den kan väl inte heller kallas för högstämd lyrik direkt.
Tycker ni inte att alla förtjänar åtminstone en rejäl kärleksdikt? En sån där som är så smörig – alternativt vacker – att man bara tappar andan.
Men när jag tänker efter så har jag ju inte skrivit så många kärleksdikter själv – i alla fall inte några som nånsin nått sin adressat. För det är klart, jag har ju flera anteckningsböcker fulla med sentimentalt tjafs som jag skrev nån gång på mellanstadiet. Eller tjafs förresten, vem skulle inte svimma av lycka om man fick ett brev med det här litterära underverket:

Jag var så ensam.
Då kom du.
Du hade lockigt blont hår och ett underbart skratt.
Jag föll.
För dig.

Jag hörde förresten skotten på Stureplan igår. Jag och Kristofer svor över alla korkade människor som hade smällare kvar sen nyår. Det var inte förrän jag läste dn nu på morgonen som femöringen trillade ner. Tänk vilken dålig miss Marple jag skulle vara ...

Mitt välsorterade liv

I dag sitter jag och gör i ordning min första hängmappshållare (tänk, inte visste jag att det var så de hette) där jag sätter fina små etiketter på gröna hängmappar med spännande rubriker som "Budget 2007", "Markview", "ISBN" och "Arvodessystem". Trots att, eller kanske just för att, jag inte är särskilt ordningssam eller organiserad av mig så försöker jag gång på gång att reda upp, och etikettera och märka och sortera alla de där sakerna i ens liv som man behöver hålla ordning på. Att jag i flera år klarat mig utan en revisor ( som någon hävdade egentligen inte alls är en revisor utan i själva verket en bokförings- och deklarationshjälpreda eller nåt annat krångligt) är ett under, och om Skatteverket nånsin får för sig att kolla mina papper kommer de att mötas av en låda papper och ett trött "varsågod" från mig.
Men på jobbet så duger det naturligtvis inte. Här är jag ju ansvarig för utbetalningar av arvoden och royaltys och jag vet inte vad, och det känns som om jag hela tiden sitter som på nålar av rädsla för att glömma nåt. Alltså fixar och grejar och pysslar jag med min hängmappspärm, och sorterar och märker och etiketterar ...

Jag har dessutom haft en av de där intressanta idiotdiskussionerna med vår finansavdelning i Amsterdam. Mejl efter mejl studsar fram och tillbaka, och jag har inte en aning vad sjutton de snackar om, och de kan omöjligt fatta hur jag INTE kan fatta vad de talar om. Suck.

Lilla mormor

Jag älskar min mormor, och jag är väldigt glad att hon lever, men jag hoppas ändå att jag aldrig blir så gammal och sjuk som hon. Jag var och hälsade på Sickan i dag, och jag kom dit precis efter middagen. Och det var något som hon så vansinnigt gärna ville berätta för mig. Hon bubblade på, och jag förstod absolut ingenting. Och hon blir så frustrerad och förtvivlad, och jag kan inte göra mer än hålla hennes hand och säga att jag förstår hennes frustration.
Sedan sjöng vi lite, och då blev hon på lite bättre humör. Bland annat sjöng jag hela Dona Juanita, och den gillar hon. Innan hon fick stroke brukade hon säga till mig: "Moa, du kommer aldrig att hitta nån man ifall du envisas med att han ska vara så himla jämställd." Hon tyckte att jag hade höga krav när jag sa att jag ville hitta nån som tog lika ansvar för hem och barn.
Men tänk ändå om min mormor hade växt upp och levt i ett lite mer jämställt samhälle. Då kanske hon hade blivit gymnastikdirektör som hon ville bli. Och då kanske hon hade levt ett bättre liv och haft ett bättre äktenskap. Så jag tror att hon innerst inne var glad att det har hänt så mycket, och att unga kvinnor i dag har helt andra möjligheter. Och jag tror att hon är glad att jag har höga krav.

Eller så är hon bara sur för att inget av alla hennes barnbarn har fått ändan ur vagnen och gett henne barnbarnsbarn.

Vad vet jag mitt gamla fnask, sa grevinnan och klapprade med äggstockarna.

Perukstockkonservativt?

Jag läste på dn.se att de brittiska domarna (och advokaterna?) nu slipper att bära peruk i civilrättsliga mål. I kriminalrättsliga (heter det inte "straffrättsliga", eller är jag ute och cyklar?) ska de dock vara kvar efter som de "bidrar till att anonymisera". Men om det är anonymisering som är skälet bakom perukerna så måste det väl finnas betydligt effektivare sätt. Kanske rånarluva? Och i så fall borde den väl också rimligtvis bäras även av den åtalade? För om det är något som skulle tjäna rättvisan så är det väl att ingen vikt läggs vid utseende, och ev "skurkaktiga" eller "oskuldsfulla" drag hos den åtalade?
Och vad gäller egentligen med de där perukerna? Kan det vara vilken peruk som helst, eller måste den vara lång, vit och lockig? En rosa eller mörkblå kanske kunde vara trevligt för omväxlings skull?

Lukas

Nu är jag gudmor. De envisas med att kalla det "fadder", men det vägrar jag att göra eftersom det får mig att tänka antingen på fattiga barn i Afrika eller på den där trean som skulle ansvara för en när man började ettan. Nej, gudmor kräver jag att få kallas.
Efter att prästen först nästan skrämt livet ur oss genom att vara riktigt otrevlig före dopet (bland annat fräste han nästan åt mig och den andra gudmodern, Anna, att vi måste SKRIDA, inte gå ...)så visade han sig vara ganska trevlig under själva akten. Jag hade äran att hålla i Lukas, och redan efter fem minuter insåg jag att det skulle bli en pärs. Han ser inte så stor ut, men han var förbaskat tung. Som tur var fick Anna överta honom efter det att prästen skvätt vatten på honom, annars hade jag nog svimmat. Men han var en liten ängel och grät inte ens under Trosbekännelsen (som jag även lyckades undvika att läsa eftersom det faktiskt inte var nån som såg mig då. Fader vår läste jag däremot eftersom jag är lite stolt över att jag kan den).
Efter dopet så fick vi ett fadderbrev där det står lite om vilket ansvar man har som fadder (läs: gudmor). Vilket inte är helt okomplicerat. Under akten sa prästen bara att en fadder ska ge andlig stimulans, vilket känns helt okej, men i brevet står det: "Tillsammans med barnets föräldrar får varje fadder förtroendet att hjälpa barnet att hålla fast vid sitt dop och växa i sin kristna tro." Hmm.
Brevet föreslår också hur detta skulle kunna tänkas gå till: "Det kan du göra genom din förbön och genom att t ex hjälpa ditt fadderbarns föräldrar att hitta lämpliga andaktsböcker till sitt barn." Hmm igen.

Käre Lukas,
Jag kommer nog tyvärr att vara helt värdelös både på förbön och på att välja andaktsböcker (och vad är egentligen en sån, förresten?), men jag lovar att du ofta ska finnas i mina tankar och att jag ska välja andra saker åt dig än andaktsböcker. I stället för Katekesen ska du få Pippi Långstrump och Per, Ida och Minimum, i stället för Bibeln ska du få Kåldolmar och kalsipper, och i stället för Psalmboken ska du få Stora visboken.
Och när du ska sova ska jag, i stället för Barnatro eller Trygga räkan, sjunga "Immanuel Kant was a real pissant, who was very rarely stable. Heidegger, Heidegger, was a boozy begger, who could think you under the table ... Yes Socrates, himself, is particularly missed. A lovely little thinker, but a bugger when he's pissed." Den hann liksom nästan bli soundtracket på ditt dop ...

Men viss religiös uppfostran kanske det blir i alla fall. Jag tänker absolut se till att du får höra talas om Lilit.

Kram,

din gudmor Moa

Herregud ...

... när det är halvdag på jobbet hinner man ju knappt komma hit innan det är dags att gå hem igen :)

Lite gnäll så här på morgonkvisten

I går satt vi och pratade om hur effektivt "Ring P1" är för att få upp en ur sängen på morgnarna – när man hör vad alla korkade människor har att säga så är man bara tvungen att hoppa upp ur sängen och stänga av radion (men nu är man ju tack och lov väldigt sällan hemma vid den tiden på morgonen).
Nyhetspanelen på svt kan ha ungefär samma effekt på mig, särskilt när de har med det där nyliberala ljushuvudet Thomas Idergard. Jag vill inte hävda att han är särskilt lik Alexander Bard, men han och A verkar ha lite samma funktion att fylla i en sån här debatt: de säger knäppa saker som alla andra protesterar mot. I dag var Thomas emot dödsstraff – men tyckte att det borde tillämpas ibland. Och som Ursula Berge klarsynt påpekade: det finns väl ingen som är för dödsstraff ALLTID? Vill man ha dödsstraff ibland är man FÖR dödsstraff, punkt slut.
Nåja, nu är jag i alla fall vaken och har gnällt av mig lite trots att klockan inte ens är nio. Det känns bra. Nu ska jag bara tänka positiva tankar resten av dagen

Den relativa åldern

Det här med ålder är märkligt. Det finns väl inget annat som är så relativt. Och då menar jag inte att man som åttioåring är relativt ung i jämförelse med en hundraåring, utan mer att olika åldrar betyder och symboliserar så olika saker i olika skeden i livet.
När jag var liten och vi lekte ”Barnen från Frostmofjället” så slogs vi alltid om att vara den äldsta systern, och hon skulle vara tretton år gammal. När man var tretton var man nästan vuxen, ansåg vi (att jag sedan för det mesta inte fick vara nån syster alls, utan i stället Gullspira, är en annan, sorgligare, historia). Men sen när jag blev tretton så kan jag inte säga att jag på något sätt och vis kände mig kapabel att leda mina syskon över fjällen. Och när jag i dag ser en trettonåring så förundras jag över att det fanns en tid när man tyckte att vuxenlivet började då.
Sedan blev man äldre. När vi var arton brukade jag och mina vänner föraktfullt titta på grupper med fulla trettioåriga kvinnor och tycka att de var patetiska som fortfarande höll på så där i en så mogen ålder. Och nu sitter jag här och är trettio, ja till och med nästan trettioett, och nog händer det fortfarande att jag blir berusad. Men jag tycker nog att jag är mycket mindre patetisk nu än när jag var arton – och än de flesta artonåringar jag ser på stan i dag.
Men det finns en annan aspekt på det hela. När jag var ute och reste så var jag nästan alltid yngst, och då tyckte jag att folk var larviga som klagade över att de var så gamla. Trots att jag bara var tjugo så tänkte jag att trettio väl inte var nån ålder! Jag hade storslagna planer på att jag skulle kunna resa i tio år och sedan, när jag var runt trettio, flytta hem till Sverige och skaffa mig en utbildning. Pyttsan heller. Det dröjde inte många år innan jag började känna mig stressad och vid tjugotre års ålder återvände till Sverige trots att jag egentligen inte ville.

Och nu sitter jag här, i ganska mogen ålder, och försöker att inte stressa över att åren går. Och egentligen är det ju inte åldern i sig som är problemet, utan det är snarare alla de saker som man förväntas ha hunnit med före en viss ålder. Jag kan inte säga att en rynka här eller där stör mig nämnvärt, och visst jag har typ en utbildning och ett jobb jag trivs med och jag har sett en del av världen. Men när M börjar prata om att frysa ägg och P hävdar att en kvinnas fertilitet halveras mellan tjugofem och trettio är det inte utan att man får en liten klump i magen.
På sätt och vis så tror jag i och för sig att lite stress är bra; det kan få en att få ändan ur vagnen. Men åldern kan man ju faktiskt inte göra så mycket åt. Livet får helt enkelt ta den tid det tar.

Ibland önskar jag att ingen jag känner läste den här bloggen. Då skulle jag kunna skriva vad jag vill.

Halvdag

Jag fick precis höra att det bara är halvdag på fredag. Det hade jag alldeles glömt bort! Så nu är jag i full färd med att planera vad jag ska ta mig till med denna oväntade ledighet. Ska jag kanske gå på nån spännande konstutställning? Eller shoppa nåt fint att ha på mig på festen jag ska på samma kväll? Eller ta en långpromenad på Djurgården (vilket jag aldrig gjort i hela mitt liv, men det måste vara bra, för det är ju en sån där grej som folk gör).
Trevligt tänker jag i alla fall ha!

2007

Det är redan den andra dagen på det nya året, men mitt huvud är fortfarande lite tungt efter calvadosen på nyårsafton. Men det var det värt.
Jag tror att det här kommer att bli ett bra år. Det känns så i maggropen.