Är mamma hemma?

De flesta av mina vänner är i teorin för delad föräldraledighet - åtminstone mina kvinnliga kompisar - men nu när det pågår en mindre tillökningsexplosion i bekantskapskretsen så sätts dessa värderingar på prov. Och den sorgliga sanningen tycks vara att det alltid finns något skäl till att kvinnan ska ta ut den största - och i många fall den klart största - delen av föräldraledigheten. Och i det enskilda fallet är det ofta svårt att komma med några motargument när de blivande föräldrarna räknar upp alla skäl till att det helt enkelt passar så oerhört mycket sämre att pappan ska vara hemma lika mycket som mamman. Och fall där fadern tar ut lejonparten av föräldraledigheten verkar inte existera; åtminstone har jag aldrig hört talas om det. Kan det verkligen vara en slump ...?
Många säger att det är bra med valfrihet, att varje familj måste vara fria att utnyttja föräldraförsäkringen på det sätt som passar just dem allra bäst, men hur kommer det sig att det alltid passar bäst att kvinnan stannar hemma mycket mer än mannen? Är det fortfarande så vi vill ha det i samhället, att det är allmänt accepterat att mödrar har ett närmare förhållande till sina barn eftersom moderskapet är mer "naturligt" än faderskapet?
Men det som skrämmer mig mest av allt är att jag kanske kommer att tänka likadant när jag får barn; inte kan väl jag ensam vara immun mot könsrollernas ok i den här frågan? Tänk om jag också tycker att det är bättre att jag tar huvudansvaret för barnen eftersom jag har ett jobb det är lättare att vara ledig från/tjänar mindre/studerar/är arbetslös/är kvinna? Men även om jag kanske vill vara hemma längre så hoppas jag att fadern till barnet står på sig och kräver att få vara hemma.
Men helst vill jag ha delad föräldraförsäkring. Då blir det två föräldrar som - med samma och lika ansvar - skaffar barn ihop.

Silverblixten

Jag blev i dag stolt ägare till en ny cykel! Det är en sjuväxlad silverfärgad Monark som blänker i solen och glider fram så lätt längs gatan att jag knappt behöver trampa alls. Det är den första nya cykel jag har haft sedan min rosa Crescent med vitt bockstyre som jag fick när jag fyllde tio.
Lite inofficiellt så där så kallar jag mitt nya vrålåk för Silverblixten, men berätta det inte för nån ... det kan ju verka lite småtöntigt ...

Sanna Carlstedt

Gott om tuffa vistjejer är det ont om; ofta känns det som om de flesta kvinnor i visgenren sjunger vackra, finstämda sånger - men utan något klös i. Sanna Carlstedt är det dock fart i - jag hörde henne på Vistfestivalen i Västervik förra året. På hennes hemsida finns det tre kanonbra låtar att ladda ner. Gör det!

I ett hus vid skogens slut

Åter tillbaka i stan efter en alldeles för kort helg i mitt lilla hus i skogen. Huset heter Bäckhem – nära Stadra, i djupaste Bergslagen – och ligger tillräckligt avskilt för att man ska kunna springa omkring naken om man skulle känna för det. Skogarna är proppfulla med bär och svamp och älg, och mitt hus är ett litet litet torp, byggt 1891. Där finns el, men inget vatten (jo, i en pump på gården förstås) och här bodde folk året runt ända fram till 1980.
Och här tillbringar jag så mycket tid som möjligt, åtminstone den här tiden på året. Ibland, när jag har varit där i några dagar, kan jag komma på att jag faktiskt inte har pratat med en levande själ på lika länge. De som känner mig skulle nog beskriva mig som en ganska sällskapsjuk person, och - minst sagt - pratglad (jag kan snacka sönder öronen på vem som helst). Trots detta älskar jag att vara ensam. Jag riktigt njuter. Dagarna i stugan tillbringar jag med att påta lite i trädgården (helst med grönsaker; blommor är tristare), läsa massor, gräva och klippa och hugga och bära och greja - och sedan njuta av att vara helt utsvulten och slut när jag till sist sätter mig ner för att äta. Det finns ingenting bättre än att äta och dricka när man verkligen förtjänar det. Sedan värmer jag vatten på spisen och ställer mig ute vid mitt tvättställ och tvättar mig med tvål och en vattenskopa - som värsta Zornkullan.
Det kan också hända att jag skriver lite mellan varven, ibland först när mörkret börjar falla och jag sitter där med ett glas rödvin och nån god illaluktande ost. Det vill jag kalla helgdagskväll i timmerkojan, det.
Och jag vill så fruktansvärt gärna att mina vänner ska få se mitt fina hus, och mina grönsaksland och mina svampställen ... men samtidigt är jag lite ovillig att låta någon annan inkräkta på MIN tid i Bäckhem. Vilket blir lite av ett moment 22. För jag vill ju också ha gäster. Men för alla dem som inte orkar sig ut i vildmarken (det är ju trots allt drygt tre timmar från Stockholm) så gör jag ändå mitt bästa för att pracka på dem bilder av huset. Jag har tagit bilder från alla tänkbara vinklar, i alla tänkbara årstider. Ibland känner jag mig ungefär lika pestig som folk med barn kan vara ibland – de där som dokumenterar varje steg och ögonblick i sina barns liv. Jag lovar alltså att inte tvinga på er en massa foton här, men om det trots detta skulle vara någon som vill se huset (och bilder av mitt grönsaksland ...) finns de på länken "Days of a ..."

Det är inte min tekopp

Jag arbetar sedan några år tillbaka som översättare och redaktör, och jag är blott alltför väl medveten om att översättning av skönlitterär natur är en sysselsättning som kräver en enorm känsla för verket, en förmåga att behandla källtexten med respekt utan att för den del vara för feg - och dessutom en passion för sitt yrke. Själv befinner jag mig bara precis i början av min karriär och hoppas att jag är ödmjuk nog att inse att jag har mycket kvar att lära - och att man aldrig blir helt fullärd.
Jag har säkert själv gjort otaliga översättningsmissar, men trots detta vill jag här komma med ett litet gnäll. Ibland läser man böcker som helt förstörs av en mycket klåparaktig översättning (till orättvisan hör naturligtvis att man oerhört sällan - i alla fall gäller detta icke-översättare - lägger märke till en bra översättning). Men häromdagen läste jag en av förra årets mest omtalade böcker, en bok som var omtalad långt innan den ens kom ut, och i var och varannan mening fanns det grodor som gjorde att jag helst hade velat ringa upp förlaget och klaga.
De flesta saker jag reagerade på var helt enkelt osmidiga översättningar, men vid ett tillfälle säger berättarrösten att "det var inte min tekopp". Vad sjutton betyder det på svenska?!? Hur kan det komma sig att varken översättare eller redaktör har reagerat på att just detta uttryck kanske inte bör direktöversättas? Även om det naturligtvis på skämt kan användas på svenska (men den som säger det i den här boken är långt ifrån nån spelevink). Jag kan inte låta bli att misstänka att man kanske inte har haft någon redaktör till den här översättningen - något jag har hört att man ibland sparar in på på grund av ekonomi och/eller tidsbrist. Vilket naturligtvis märkbart påverkar kvaliteten på texterna ... Inte bra.
Nu har jag ju som sagt gjort en hel del missar själv, men de flesta har förhoppningsvis upptäckts av en redaktör eller språkgranskare (de behövs, man blir ju så hemmablind när man sitter och jobbar med en och samma text i flera månader!), och resten är jag naturligtvis lyckligt ovetande om. Annars är ju översättningsmissar ganska roligt (om de nu inte dyker upp i en i övrigt dålig översättning i en bok man sett fram emot att läsa). Här kommer två av mina favoriter:
"He's walking his German Shepherd" blev "Han är ute och går med sin tyske herde".
"She had always dreamt of walking on Venice Beach" blev "Hon hade alltid drömt om att gå på en strand i Venedig".
För den som vill läsa om fler översättningsmissar (och dessutom smarta översättningar, och språkfel över huvud taget) så vill jag gärna slå ett slag för en sajt som heter Avigsidan. Där kan språkintresserade (och språkpoliser) få njuta av både det ena och det andra.

Tidszon

När jag såg vad jag tidigare hade skrivit så upptäckte jag att det såg ut som om jag satt upp hela nätterna och bloggade - vilket inte är fallet. Jag har ju ett jobb att gå till varje morgon, så i själva verket går jag, som den skötsamma flicka jag är, och lägger mig senast tolv varje kväll. Så nu har jag ställt in rätt tidszon. Och därför kan man alltså se att jag faktiskt sitter och skriver det här på arbetstid ...

Innerst inne är vi alla folkpartister

Jag har precis gjort DN:s livsstilstest. 78 procent folkpartist blev jag. Hur deprimerande är inte det? Kanske stämmer det som Euskefeurat sjunger: "Innerst inne är vi alla folkpartister ..." Men när jag gjorde ovan nämnda tidnings partitest så blev jag 92 procent vänsterpartist. Jag lever alltså inte som jag lär ...

Tusen demonstranter

Medan Israel använder sina starka militära resurser till att bomba Libanon, med ett ganska betydande antal civila libanesiska offer som följd, så samlas tusen personer i Tel Aviv för att demonstrera för fred. Låter inte det väldigt lite? Jag har fått för mig att fredsförespråkarna är ganska många, om än inte i majoritet, i Israel - och särskilt i Tel Aviv.
Jag har ganska länge haft som regel att försöka undvika att se på nyheter sent om kvällarna. Jag orkar helt enkelt inte riktigt bearbeta allt hemskt som sker i världen när jag sitter ensam hemma i min lägenhet om kvällen. Och just nu knyter det sig extra mycket i magen med tanke på allt fruktansvärt som sker i Mellanöstern. Om det är någon som vill läsa en fantastiskt bra skildring om Palestina/Israel-konflikten så vill jag varmt rekommendera en bok av en vän till mig: "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva" av Pernilla Ahlsén. Den som vill veta mer om boken, eller bara läsa en blogg av en smart feminist och fredsaktivist, kan gå in på Pernillas hemsida på länken till höger.
Så länge det finns människor som Aya så finns det hopp.

Min blogg

Det är ju ett himla bloggande på folk nu för tiden ... Alla har saker att säga och många verkar använda sin blogg som något slags medium som ligger mellan en dagbok och en krönika. Det man skriver på en blogg är ju på ett sätt både privat (för de flesta bloggar läses väl bara av dem som bloggaren själv gett adressen till?) samtidigt som det också finns en oerhörd mängd potentiella läsare. Och det är väl det som gör det lite spännande – och samtidigt lite farligt - eftersom många nog ändå är mer personliga i en blogg än vad de skulle vara på till exempel en insändarsida i en dagstidning.
Men jag har inte tänkt att skriva några jätteprivata eller superpersonliga saker här, utan snarare bara lite allmänna tankar om saker och ting som händer. Och sedan får jag väl förmodligen förbli lyckligt ovetande om vem - om någon - som egentligen läser den.