Var krishanteringen sämre förr?

I morse pratade de på nyheterna om rektorn som blev knivhuggen på en skola i Upplands-Bro igår. På SVT:s hemsida står det att kommunen efter dådet kallade in "sin grupp för psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor eller katastrofer, och eleverna skickades hem". Vilket får mig att tänka på när rektorn på min högstadieskola begick självmord. En morgon blev vi underrättade (jag vill minns att det var via skolans högtalarsystem, men det låter ju nästan för absurt för att vara sant) att vår rektor hade tagit livet av sig kvällen innan och att det nu var studierektorn som nu var tillförordnad rektor. Och jag kan inte inte minnas att vi någonsin hade några samtalsgrupper eller ens diskussioner om det som hänt. Det fanns definitivt ingen krisgrupp som kallades in. Jag vet inte om jag reflekterade så mycket över det just då, men nu i efterhand känns det märkligt att man inte följde upp det mer. Det måste ju rimligtvis ha funnits en risk att många av ungdomarna på skolan, mellan tretton och sexton år gamla, hade behov av att prata om det.
Jag vet i alla fall att jag hade svårt att bli av med bilden i huvudet på vår döde rektor i badkaret.

Fem dagar kvar ...

Julstjärnan är upphängd, elljustaken står i fönstret, snögloben (som även är en speldosa) står på hyllan och knopparna på mina nyinköpta blommor, en julkaktus och två hyacinter, sväller i väntan på första advent. Glöggen är inhandlad och det riktigt kliar i fingrarna på mig att börja koka knäck och fudge och sticka kryddnejlikor i apelsiner. Ja, jag är en riktig julpysselsjunkie. Men så fort julen är över så brukar jag vara så hjärtligt trött på den att alla julprydnader åker ner illa kvickt (förutom den röda tygstjärnan i fönstret, för de är så himla vacker). Därför håller jag också benhårt på att inget får tändas eller börjas före första advent, för då kanske jag hinner tröttna innan jul och det vore ju jobbigt.
Är det ett tecken på att jag har blivit gammal och traditionell? Jag avskyr när folk tänder julljusstaken för tidigt. Eller när de börjar sälja semlor redan före jul. Usch, jag ska nog jobba på att inte vara så sur. Hålla på mina traditioner men inte bry mig om andra håller på sina. Men ibland är det svårt. T ex när man är så innerligt trött på julmusik att man vill kräkas redan i november.
Men just nu är jag inte trött på någonting. Bara glad och förväntansfull över att jag snart får tända min vackra röda julstjärna som en gång tillhörde en tant som hette Irma. Och så förstås lite ledsen över att jag inte köpte någon mistel bara för att jag tänkte att det nog knappast skulle bli tillfälle att pussa någon under den i alla fall ...

Idiot eller murket trä?

Ständigt detta Facebook. Tidigare i dag så läste jag något som någon hade skrivit om mig till någon annan. Bland annat hade han skrivit "She's a dote". Och eftersom jag inte visste vad det betydde var jag naturligtvis tvungen att kolla upp det. Norstedts engels-svenska ordbok hade inte ens ordet "dote" som substantiv listat. I New Shorter Oxford English Dictionary stod det att det betydde antingen "A foolish or weak-minder person; a dotard", "A natural gift or endowment" eller "Decay in wood". Hmmm ... Urban Dictionary hade ytterligare två betydelser: ett gift eller en titel som ges till vissa fäktingsmästare. Dubbelhmmm.
Trots detta kan jag inte låta bli att hoppas på att det egentligen betyder något väldigt positivt; förhoppningsvis något som har att göra med verbet "dote", dvs. "avguda" eller "dyrka", men det kanske är lite väl optimistiskt ...

Våld av vem och mot vem?

En av rubrikerna i dagens DN var "800 miljoner satsas mot kvinnovåld". Vilket naturligtvis innebär, och det tror jag att alla förstår, att man ska satsa pengar på att förebygga mäns våld mot kvinnor, men trots det känns "kvinnovåld" som ett mycket märkligt ord. Det är väl snarare "mansvåld" det handlar om. Och det som också faller bort i detta ord är ju att det faktiskt handlar om mäns våld mot kvinnor. Om det även skulle inbegripa kvinnors våld mot andra kvinnor, då skulle könet vara oviktigt i rubriceringen och det skulle rätt och slätt kallas "våld". Så jag tycker att DN, och alla andra, ska skippa ordet "kvinnovåld" och i stället börja nämna det vid dess rätta namn, dvs "mäns våld mot kvinnor".

Kanske svenskspråkig, men knappast svenskskrivig

Lite roligt är det allt att Nils Ferlinpriset delats ut till Eeva Kilpi. Priset är ett litteraturpris som Nils Ferlin-sällskapet varje år delar ut till en svenskspråkig lyriker. Och visst är Eeva Kilpi en värdig pristagare, och hur svenskspråkig hon är kan jag egentligen inte uttala mig om, men hon skriver ju faktiskt inte på svenska utan på finska. Kan man verkligen kallas för en svenskspråkig lyriker då? Är inte det ungefär som att kalla Tomas Tranströmer en engelskspråkig lyriker?

Vad har hänt?

Ja, vad har hänt? Förutom att det känns som om jag har suttit och översatt varje ledig stund så är det väl inte hänt så mycket.
Vi var på informationsmöte med John Mattson i dag. Vårt kontor ligger i en av deras fastigheter vid Hornstull som är en del av projektet Hornstorg, alltså upprustningen av Hornstull. Visst finns det saker som borde göras i Hornstull, men skräckscenariot är ju att det ska bli ännu en inglasad galleria med Lindex, H&M, Åhlens etc. Det var dock lite märkligt att representanterna för John Mattson stolt berättade att Hornstull av New York Times hade blivit utnämnt till trendigaste stadsdelen i världen - och sedan sa att de skulle bygga om allt. Det anses ju knappast trendigt för att det ska komma ett Lindex dit, utan snarare för att det INTE finns något Lindex, och för att det därför är möjligt för lite mindre, och mer specialiserade, affärer att ha råd att verka där.

Nåväl.

Såg precis Maja Lundgren på Babel. Mycket bra. Vill åter igen uppmana alla som inte läst "Myggor och tigrar "att läsa den.
Och läs också "Mannen på Trinisla" av Jerker Virdborg. Jag tyckte mycket om den, men den är ganska otäck. Jag får faktiskt lite ont i magen bara jag tänker på den.

I morgon dricker jag vin med Anna och på fredag åker jag till Bäckhem. Oh joy!

Moa-Lisa undrar ...

... hur hennes novemberkaktus vet att det är november.

Trött, sömnig, pömsig ... med en mobil som fått spatt

Lugn fredagskväll hemma med översättning och mindre lugn lördagskväll med utflyttningsfest. Sedan trevlig söndagsbrunch på Berns med så mycket asiatisk buffé att jag är ganska övertygad om att jag aldrig någonsin vill äta igen. Nu ska jag strax stänga av datorn efter att äntligen ha översatt det antal sidor som jag har bestämt ska översättas varje vecka för att boken ska hinna bli klar till första mars.

Lite märkligt var att efter festen i lördags så har min telefon fått lite spatt. Vid något tillfälle under festen så drogs klockan tillbaka en timme, skärmsläckaren och bakgrundsbilden ändrades och min ringsignal förvandlades från "Avanti popolo" till "pip pip". Antingen så fanns det några märkliga och mystiska krafter på Hornsgatan 76 som påverkade telefonen, eller så grävde någon fram min telefon ur väskan och ändrade inställningarna. Hmmm.

Och nu vet jag vad jag ska göra på nyårsafton. Det blir skumpa i Cork, vilket innebär att jag kommer att möta 2008 en timme efter alla ni här i Sverige.

xy and xx ended their relationship

Ständigt detta Facebook. Jodå, jag är fortfarande mycket förtjust i det, och de gamla vänner jag återfunnit är just nu en ordentlig glädjekälla, men det finns vissa smått absurda aspekter av det. Nu på morgonen kom det upp på min news feed att xy and xx ended their relationship. (Den som inte vet vad Facebook eller news feed kan sluta läsa här.)"Oj då", tänkte jag, "de har varit tillsammans ganska länge", och gick in på xy:s profilsida. Och såg att han i slutet på oktober blivit nominerad till typ snyggast på Facebook och i början på november fanns en rar wall post med från personen som han nu inte längre var i ett förhållande med. Alltså har jag nu, utan någon personlig kontakt som helst med dessa personer, fått veta (eller jag tror mig åtminstone veta) att de för bara en vecka sedan hade ett ganska bra förhållande (de skickade ju små gulliga meddelanden till varandra) och att de nu har gjort slut. Xy har också valt att ändra sin status från in a relationship till single, inte bara lämnat det utrymmet tomt, vilket känns ganska definitivt. Här får jag alltså på ett ganska märkligt sätt reda på något som förmodligen är både ledsamt och jobbigt.

Jag har inte angett min status på Facebook. Jag vill inte att det ska komma upp på någons news feed att Moa-Lisa changed her status to "it's complicated" eller Moa-Lisa is now single (och denna information illustreras av ett brustet hjärta). Om man vill veta hur det står till med mitt kärleksliv får man fråga. Då kanske jag svarar.

Panta rei

Klockan är halv elva och jag sitter i soffan och översätter. Det är hektiska dagar nu, men roligt att översättandet äntligen börjat flyta på ordentligt. Det är ungefär så där som när man läser en bok på ett språk man inte är så haj på. I början av boken hakar man upp sig på vartenda okänt ord, men sedan kommer man in i boken, och det blir helheten, flytet, känslan som blir viktig, inte de enskilda beståndsdelarna. Visst älskar jag pillet och knåpandet, men det kommer tids nog.

Men nu stänger jag av datorn och drömmer om mord och självmordsbrev i London.

För tolv år sedan

För exakt tolv år sedan i dag vinkade jag bakfull av min mamma och syster på Arlanda och flög till Tel Aviv för vidare transport till kibbutz Merhavia utanför Afula. Jag var nitton år och precis i startgroparna för att börja leva det där livet som man gått och väntat på och längtat efter under tolv långa år i skolan. Äntligen frihet. Det tog nio månader innan jag åter satte foten på svenska mark, och fyra år innan jag flyttade hem till Sverige igen. Och jag kommer aldrig glömma den där första resan som blev början på så mycket: det första steget in i en tid i mitt liv som i mångt och mycket formade mig till den jag är i dag.
Den andra november 1995 var två och en halv månad före min tjugonde födelsedag, två dagar innan Rabin blev skjuten, nio år innan jag fick mitt första fasta jobb.

Känd bodensare!

Visst, Boden är inte busstort, men det är ändå lite roligt att ha hamnat på en lista över "kända bodensare"