Min mormor ...

... sydde klänningar till mig när jag var liten.
... gick aldrig och lade sig före klockan två och vaknade aldrig före klockan elva.
... strök sina underkläder.
... gav mig zonterapi när jag hade spänningshuvudvärk.
... ledde yogagrupper tills hon fyllde åttio.
... ville bli gymnastikdirektör när hon var ung.
... talade alltid om sina kompisar som "flickorna"
... hävdade efter sextio års rökning alltid att hon inte var beroende.
... vägrade att ha på sig något annat än gult, brunt, vitt och beige.
... tyckte att focaccia var det äckligaste hon någonsin ätit.
... önskade att hon fått resa mer i sitt liv.
... skulle ha gjort nästan vad som helst för mig.
... var en mycket nära vän till mig.

Och jag saknar henne.

Var varsam med de nyckfulla kvinnorna

Nog var det väl ändå bättre förr? Här nedan är ett utdrag från Transportation Magazine från 1943. Artikeln är skriven för manliga chefer som under andra världskriget plötsligt skulle bossa över kvinnor i stället för män.

Några av råden lyder:

"Välj unga gifta kvinnor. De är vanligtvis mer ansvarsfulla än sina ogifta medsystrar, och dessutom mindre flirtiga."

"Det brukar i allmänhet vara så att kraftiga flickor, de som är lite tyngre, är jämnare i humöret och effektivare än sina underviktiga medsystrar."

"Se till att ge kvinnorna noga upplagda scheman. Kvinnor kan vara mycket bra arbetare om någon säger åt dem vad de ska göra, men de saknar förmåga att ta egna initiativ."

"Se till att alla flickor får ett generöst antal raster varje dag. Man måste ha viss fördragsamhet med den kvinnliga psykologin. En flicka får bättre självförtroende och blir effektivare om hon får möjlighet att hålla håret prydligt, bättra på läppstiftet och tvätta händerna flera gånger om dagen."

"Var taktfull när ni kommer med instruktioner eller kritik. Kvinnor är ofta känsliga och kan inte ruska av sig hårda ord såsom män kan. Förlöjliga aldrig en kvinna - det gör henne modfälld och mindre effektiv."

"Använd inte allför mycket svordomar inför kvinnor. Trots att hennes make eller far kanske svär högljutt så kommer hon att börja tycka illa om en plats där hon hör alltför många dylika ord."

"Se till att det finns tillräckligt många olika storlekar på uniformerna så att varje flicka kan få en som passar just henne. Detta är mycket viktigt för att hålla dem glada och nöjda."

Det är roligt nästan jämt.

Moa-Lisa undrar ...

... vad som har hänt med Lindexmodellens underliv i baddräktsreklamen? Blev någon retuscheraren lite för pryd och bestämde sig för att ge henne så räta linjer att underlivet inte alls skulle föra tankarna till ... ja, just ett underliv?

84 % boknörd

Hur boknördig är du? Klicka här och gör testet.

Vem har en fruktdryck på dig?

Det är roligt nästan jämt ... Facebook har på senaste tiden börjat översätta en del saker som t ex annonser för olika applikationer (om du inte använder Facebook förmodar jag att du inte har en aning om vad jag menar med "applikationer", men fortsätt läsa i alla fall), men det verkar dock inte vara så att man anlitat några översättare. I stället har man försökt sig på det gamla beprövade, men inte särskilt pålitliga, alternativet maskinöversättningar. Man matar alltså helt enkelt in texten i ett översättningsprogram som sedan spottar ut texten på ett annat språk, vanligtvis med ett ganska skojigt resultat. Titta t ex på Avigsidan om du vill se några exempel på hur tokigt det kan bli.
I Facebookannonsen kan man läsa "En av dina vänner har en hemlig fruktdryck på dig. Fynd ut vem". Och nog låter det betydligt mer kryptiskt och fantasieggande än One of your friends has got a secret crush on you. Find out who.

Stöd som går med vinst

När pappa för några månader sedan skickade hem ett brev till mig där jag ombads vara med i IK Sturehovs stödlotteri så tänkte jag att visst, det är för en god sak och tjugo spänn i månaden är ju inte så blodigt. Så jag betalade in 240 kronor för ett helt år. Och döm av min förvåning när jag nu, fyra månader sedan, redan har gått med ordentlig vinst. 450 spänn har jag vunnit allt som allt och då är det åtta månader kvar :-)

Jag har precis kommit hem från konsert på Södra teatern med Martha Wainwright och är glad. Kalaskonsert ihop med goda vänner, och dessutom har lilla groupiejag med mig en signerad skiva hem i bagaget. Dessutom hade de under dagen tejpat för parkeringsskyltarna där det står att man inte får stå på parkeringen mellan 9 och 17 torsdagar jämna veckor, vilket innebär att jag inte behöver oroa mig för att fickparkera om pappas bil i morgon bitti. Som ju för övrigt är bilen jag lyckades skrapa upp rejält i ett parkeringshus förra sommaren ... Så nu ska jag lägga mig och sova lugnt och vakna upp till Marthaskivan i stället för P1 för omväxlings skull.

Fel på mig eller på alla andra?

Jag är ju inte direkt känd för min tuffa och aktuella musiksmak, men ibland blir jag helt övertygad om att det i själva verket är jag som har rätt och alla andra som har fel. På möhippa i lördags var det dans och när jag satte på "Johnny B. Goode" dansade INGEN och när någon annan satte på Hansons "MmmBop" dansade ALLA. Seriöst?
Eller är det bara så att jag i själva verket är en fyrtiotalist i själ och hjärta och att det inte finns några andra i min ålder som dansar till något så gammalt och mossigt som Chuck Berry ...?

Aj

Min fotbollskarriär inleddes som sjuåring i IK Sturehov i Örebro. Då fanns inga flicklag så de första två åren spelade jag med pojklaget. Sedan fick jag hoppa med flickor -73 (jag är född -76) och sedan, änligen, när jag var tio år gammal bildades ett lag för flickor -76. Sedan blev det fotboll ända upp i sjuttonårsåldern när flicklagen blev damlag och träningarna per vecka allt fler. I kombination med att jag fick andra intressen innebar det att fotbollskarriären var över för min del.
Men under många år så har jag gått och sagt att det skulle vara roligt med ett Korpenlag. Helst ville jag ha ett rent damlag (eftersom jag får för mig att herrar kan hålla på och tönta sig och göra glidtacklingar med skruvdobb på grusplan, trots att det Korpens lägsta division), men allteftersom åren gått har jag blivit mindre petig.
Och så, äntligen! kom Joel och sa att han börjat i ett Korpenlag och att de behövde lite förstärkning. Så jag följde med honom och Anna till Bredäng en måndagskväll. Marie, vän till mig och kollega till Joel , hängde också på (senast jag spelade fotboll var faktiskt ihop med Marie, i Granada 2004). Jag ska väl inte säga att jag var nån stjärna direkt – och jag spelade dessutom i vanliga gympaskor och utan benskydd – men det var kul och jag missade inte varenda boll. Vi förlorade dock med 3–1. Marie sträckte sig efter fem minuter, vilket var lite snörpligt men vi var ju helt ouppvärmda så det var väl egentligen inte så konstigt.
Men jag var upprymd när jag åkte hem. Fotboll ÄR roligt, och jag längtade till nästa match. I förrgår var jag således och köpte fotbollsskor och benskydd, och dessutom en boll ifall jag skulle vilja gå ner i Rålis och öva nån dag. Och när vi kom dit fem minuter före match kändes det så himla roligt. Och efter fem minuter sträckte jag ljumsken. Ridå.
Så här kommer veckans löfte: nästa vecka ska jag VÄRMA UPP OCH STRETCHA och SEDAN spela.

Askfat på flygplan

Har de inte byggt några nya flygplan det senaste decenniet? Varje gång jag är ute och reser så slår det mig att det fortfarande finns askfat på toaletterna – ihop med en skylt som informerar om att man inte får röka på planet. Såvitt jag vet så har man inte fått röka på plan i Europa de senaste tio–tolv åren. Vad betyder detta? Att det inte byggs några nya flygplan eller att man av nån jäkla anledning känner att det är säkrast att sätta in ett litet askfat här och där, bara utifall att ...?

Men när jag flög till Helsingfors i morse så fanns det inte ett askfat i sikte. Vilket fick en smått flygrädd typ som jag att bli lite lugnare. För ett nytt plan måste väl innebära ett säkrare plan? Eller?

Värk i kropp

Det har varit en lite märklig helg. Trots att jag har suttit ute i skogen i fyra dagar så har det hänt en massa saker och en hel del känslor har rörts upp. Men det ska jag skriva om nån annan gång.
I dagarna tre har jag jobbat på gården. Jag har skrubbat väggar (för att senare kunna lägga på ett nytt lager falu rödfärg), jag har köpt ett lusthus (som jag nu måste gräva en grund till), jag har klippt hallonbuskar tills jag fått blåsor i händerna, jag har burit och huggit ved, jag har släpat ris till nästa års majbrasa, jag har planterat nya buskar och frön, jag har klippt bort en hel massa alsly och så smått börjat röja ur den gamla stallruinen ... Och allt detta har resulterat i att jag nu är så stel och öm att jag knappt kan röra mig. Varje gång jag reser mig ur stolen grymtar jag högljutt till av smärta, och varje gång jag vänder mig under natten vaknar jag för att det värker i kroppens alla delar.
Mitt problem är helt enkelt att jag besitter en alltför stor del envishet och en alltför liten del sunt förnuft. Jag tycker inte om att lämna saker oavslutade, vilket gör att jag fortsätter att stå böjd i 90 graders vinkel och klippa hallonris trots att kroppen skriker: "Skärp dig, Moa! Fy fanken vad ont det gör! Det här kan aldrig vara nyttigt! Sluta!" Och ja, kroppen värker, men jag har faktiskt avslutat allt jag planerat att göra den här helgen. Och nästa gång jag kommer hit, om två veckor, så kommer jag inte behöva klampa på några skira vårblomster för att komma åt att skrubba nån vägg, och inte heller kommer jag att meja ner några påskliljor för att släpa bort ris från husets baksida. Så jag intalar mig själv att det trots allt är värt värken i kroppen.

Välkommen och adjö

I dag har det hänt en underbar och en sorglig sak, men jag orkar inte riktigt skriva om någon av dem just nu. I stället tar jag nu min värkande kropp (efter en dags trädgårdsarbete) och går och lägger mig.
God natt.