Aj

Min fotbollskarriär inleddes som sjuåring i IK Sturehov i Örebro. Då fanns inga flicklag så de första två åren spelade jag med pojklaget. Sedan fick jag hoppa med flickor -73 (jag är född -76) och sedan, änligen, när jag var tio år gammal bildades ett lag för flickor -76. Sedan blev det fotboll ända upp i sjuttonårsåldern när flicklagen blev damlag och träningarna per vecka allt fler. I kombination med att jag fick andra intressen innebar det att fotbollskarriären var över för min del.
Men under många år så har jag gått och sagt att det skulle vara roligt med ett Korpenlag. Helst ville jag ha ett rent damlag (eftersom jag får för mig att herrar kan hålla på och tönta sig och göra glidtacklingar med skruvdobb på grusplan, trots att det Korpens lägsta division), men allteftersom åren gått har jag blivit mindre petig.
Och så, äntligen! kom Joel och sa att han börjat i ett Korpenlag och att de behövde lite förstärkning. Så jag följde med honom och Anna till Bredäng en måndagskväll. Marie, vän till mig och kollega till Joel , hängde också på (senast jag spelade fotboll var faktiskt ihop med Marie, i Granada 2004). Jag ska väl inte säga att jag var nån stjärna direkt – och jag spelade dessutom i vanliga gympaskor och utan benskydd – men det var kul och jag missade inte varenda boll. Vi förlorade dock med 3–1. Marie sträckte sig efter fem minuter, vilket var lite snörpligt men vi var ju helt ouppvärmda så det var väl egentligen inte så konstigt.
Men jag var upprymd när jag åkte hem. Fotboll ÄR roligt, och jag längtade till nästa match. I förrgår var jag således och köpte fotbollsskor och benskydd, och dessutom en boll ifall jag skulle vilja gå ner i Rålis och öva nån dag. Och när vi kom dit fem minuter före match kändes det så himla roligt. Och efter fem minuter sträckte jag ljumsken. Ridå.
Så här kommer veckans löfte: nästa vecka ska jag VÄRMA UPP OCH STRETCHA och SEDAN spela.