Värk i kropp

Det har varit en lite märklig helg. Trots att jag har suttit ute i skogen i fyra dagar så har det hänt en massa saker och en hel del känslor har rörts upp. Men det ska jag skriva om nån annan gång.
I dagarna tre har jag jobbat på gården. Jag har skrubbat väggar (för att senare kunna lägga på ett nytt lager falu rödfärg), jag har köpt ett lusthus (som jag nu måste gräva en grund till), jag har klippt hallonbuskar tills jag fått blåsor i händerna, jag har burit och huggit ved, jag har släpat ris till nästa års majbrasa, jag har planterat nya buskar och frön, jag har klippt bort en hel massa alsly och så smått börjat röja ur den gamla stallruinen ... Och allt detta har resulterat i att jag nu är så stel och öm att jag knappt kan röra mig. Varje gång jag reser mig ur stolen grymtar jag högljutt till av smärta, och varje gång jag vänder mig under natten vaknar jag för att det värker i kroppens alla delar.
Mitt problem är helt enkelt att jag besitter en alltför stor del envishet och en alltför liten del sunt förnuft. Jag tycker inte om att lämna saker oavslutade, vilket gör att jag fortsätter att stå böjd i 90 graders vinkel och klippa hallonris trots att kroppen skriker: "Skärp dig, Moa! Fy fanken vad ont det gör! Det här kan aldrig vara nyttigt! Sluta!" Och ja, kroppen värker, men jag har faktiskt avslutat allt jag planerat att göra den här helgen. Och nästa gång jag kommer hit, om två veckor, så kommer jag inte behöva klampa på några skira vårblomster för att komma åt att skrubba nån vägg, och inte heller kommer jag att meja ner några påskliljor för att släpa bort ris från husets baksida. Så jag intalar mig själv att det trots allt är värt värken i kroppen.