Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig nu i Peking :-)

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig nu på tåget mellan Ulan Bator och Peking.

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig just nu i Ulan Bator, möjligtvis ridande en jak.

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig just nu på transsibiriska järnvägen, mellan Moskva och Ulan Bator.

Om allt gått som planerat ...

... befinner jag mig just nu i Moskva.

Landskapsdjur

På initiativ av Världsnaturfondens dåvarande generalsekreterare Jens Wahlstedt hölls det 1987 en landsomfattande tävling där svenska folket fick gå in och rösta fram Sveriges tjugofem landskapsdjur. Men om man går in på listan över landskapsdjur så kan man ju onekligen tycka att vissa landskap har dragit aningen kortare strån än andra. Att lapplänningarna ville ha fjällräven, jämtlänningarna älgen och härjedalarna (eller vad ju personer från Härjedalen kan tänkas heta) björnen kan man ju förstå, men varför röstade närkingarna på hasselmusen? Eller Blekinge på ekoxen?

Visste ni för övrigt att det inte bara finns landskapsvapen, landskapsdjur och landskapsblommor? Det finns dessutom landskapsinsekter, landskapsstenar, landskapsfiskar, landskapssvampar och landskapsfåglar. Här kan man hitta en lista på landskapen och deras symboler.

Till sist vill jag bara dela med mig av en liten fundering. Hur sjutton tänkte lapplänningarna när man 1949 antog detta som sitt landskapsvapen ...?

Lång eftermiddag

I dag har jag cyklat från Hornstull till Fridhemsplan, tränat ett skivstångspass, cyklat till Kärrtorp, spelat en fotbollsmatch, cyklat hem. Nu ska jag ta ett bad.

Ett häfte i handen är bättre än ...

Vi har rikskuponger på jobbet, och ett häfte är värt 1 540 kronor. Vilket innebär att jag går omkring med bra mycket mer pengar i rikskuponger än vad jag någonsin skulle gå omkring med i kontanter. Och jag är betydligt mindre aktsam med dem eftersom de liksom inte riktigt känns som pengar. För nåt år sen tappade jag ett nästan nytt häfte, och man kan tycka att det borde ha lärt mig en läxa. Men icke. Häromdagen upptäckte jag plötsligt att det nästan nya häftet var borta. Efter att frantiskt ha letat igenom väskan och rummet på jobbet och hemma så var jag tvungen att inse att det nog var förlorat för alltid. Och det är femton hundra spänn som man onekligen kan ha roligare för.
Men så, nästan en vecka senare, kom jag tillbaka till jobbet efter lunchen och då låg häftet på min stol. De hade hittat det nere på Vivo, ringt rikskupongernas huvudkontor (eller var det nu är man ringer) och genom numret på häftet fått min kollega Anna-Karins telefonnummer, ringt henne och hon gick ner på Vivo för att hämta det åt mig.
En kedja av snälla, hederliga människor som gjorde en Moa-Lisa glad.

Flina, Flen och Katrineholm

I dag åkte jag för ovanlighetens skull via Flen och Katrineholm på väg hem från (en för övrigt underbar helg i) stugan. När jag var liten brukade pappa berätta historier för mig, min syster och min äldsta kusin, Charlotta, om tre barn som hette Flina, Flen och Katrineholm. Underförstått var min syster Flina, jag Flen och Charlotta Katrineholm. De tre barnen hade en moster och morbror som hetter Stintan och Örgryte, och när vår familj utökades med en bror dök det upp en liten kille som hette Kumla i historierna.
När jag åkte förbi Flen och Katrineholm kom jag ihåg de där historierna, och det är ett av mina bästa barndomsminnen.

Orättvist

Man måste väl säga att jag har varit ganska förskonad här i livet. Vad gäller smärta, alltså. Jag har aldrig brutit något, aldrig slagit mig särskilt allvarligt, aldrig haft blindtarmsinflammation. Sedan hade jag förstås spänningshuvudvärk i några år (och har det ibland fortfarande) men det var avgjort mer irriterande än smärtsamt.
Men nu har jag ont i ryggen. Jag började få lite ont i ryggen i somras, och sedan gick det upp och ner ett tag, men var fortfarande mer molande än plågsamt. Jag gick till en läkare och sjukgymnast och de klämde och kollade och grejade, och jag fick en massa övningar att göra, samt användbara tips och råd. Sedan smällde det till och jag fick tokont, någon gång före jul. Jag tog det lugnt och gick till naprapat och massör och det blev bättre. Och sedan dess har jag varit så himla duktig. Jag har börjat spinna (mkt skonsamt för ryggen), jag styrketränar rygg och mage, jag stretchar varje kväll, jag har köpte en sådan där stor boll som jag gör balansövningar på, jag har köpt en magtränare, jag gör små speciella övningar för att stärka nån liten muskel inne i magen som visst är oerhört viktig för att stabilisera kroppen, jag har skaffat ett höj- och sänkbart skrivbord, jag har en balansbräda, jag tränar med gummiband, jag ligger på min lilla spikmatta varje kväll, jag har köpt skitfula MBT (Massai Barefoot Technology)-skor för 2 300 som jag ärligt talat kunde ha haft roligare för ... Och trots att jag för tillfället stressar som sjutton med boken som jag har deadline på femtonde februari så har jag sett till att sova åtta timmar varje natt, och jag har aldrig struntat i att träna trots att tiden varit knapp. Och ryggen har känts ganska okej. Och så smäller det helt plötsligt till och börjar göra skitont igen. Bara så där. Jag kan inte ens knyta skorna.
Är jag bakis vet jag att jag har mig själv att skylla. Är jag stel i nacken eller i musarmen vet jag att jag varit slarvig. Står jag böjd över ett trädgårdsland i fyra timmar förtjänar man fasenimig lite ryggont. Men det här har jag inte förtjänat och det är bara så jävla orättvist.

Spam, spam, spam, spam and spam

Ibland är det lite svårt att förstå spam. Vad vill t ex personen som skrev följande till mig?

Hej jag heter Jurgen markus , sg dej på nätet nära o bra förmej jag bor på erikdahlbrgs g 24 i Ystad,önskar lite info vad du kan erbjuda i massage, skriv
jurgen

Ingen länk att klicka på, ingen uppmaning att skicka mina kontouppgifter, ingenting.

?

Soon back, by popular demand

Har man sett på fan ... Jag har tydligen hela FYRA läsare kvar, även om två av dem visserligen är nära släkt med mig. Nu känner jag mig verkligen sporrad att sätta igång med bloggen igen, så fort deadline är mött. På återseende!

Moa-Lisa anar ...

... och de tre läsare hon hade här har hunnit försvinna sedan hon senast uppdaterade den ... Men snart, snart, ska hon börja skriva igen. Deadline på boken är 15 feb och efter det kommer hennes liv att se helt annorlunda ut ... Hoppas hon

Olycklig resa?

Jag är inte så värst vidskeplig av mig. Sorglöst lägger jag både nycklar och skor på bordet, springer under stegar och spiller salt och har sönder speglar både här och var. Jag har aldrig haft några lyckoamuletter eller maskotar eller något sådant, men alltid klarat mig ganska bra i alla fall.
Men för något år sedan fick jag en amulett av min far när han varit i Tokyo, och den skulle försäkra en lycklig resa. Jag satte den på väskan och den följde med mig i stort sett överallt. Och de flesta av mina resor har varit mycket lyckliga. Men så häromdagen tappade jag bort amuletten. Den hade fallit av sin lilla snodd och var spårlöst borta. Tråkigt, visst, men jag tänkte inte så mycket mer på det. Till i dag. Min resa från Bäckhem började med att jag körde fast pappas bil i leran på uppfarten utanför stugan. Inte ens pappa fick loss den och i stället fick han skjutsa mig hela vägen till tåget i Örebro (tack!). Tåget var tio minuter försenat. Och när jag satt på bussen hem till Stora Essingen körde den fel och var tvungen att vända. Och den som någonsin sett en gångjärnsbuss vända vet att det inte går snabbt.
Kan det vara slumpen att jag upplevde tre missöden på en och samma kväll - om än små? Nej, jag tror att det sitter i amuletten.

Från en flicka som en gång i tiden hade piercad tunga

Det är ganska fascinerande att jag kan ha så himla ont i ryggen när jag sitter på jobbet, men sedan ändå klara av att spela en fotbollsmatch utan problem. Ryggen börjar dock ta lite för mycket av min energi och det känns som om jag hellre skulle lägga den energin på andra saker. Men nu har jag tre massagetider, ett läkarbesök samt en ergonomikonsultation inbokade, så jag håller tummarna för att något av det ska göra susen.

För övrigt har jag två små observationer att dela med er.

1. Att ha bilen stående på tomgång i fem minuter medan man lägger sina källsorterade sopor i de gröna containrarna känns alldeles osedvanligt korkat. Varför gör folk sånt? Är det för att man kan åka på parkeringsböter om man stänger av motorn?

2, Deckaren av Lars Bill Lundholm, "Östermalmsmorden", som jag precis börjat läsa förlorade all ev trovärdighet när poliserna drar den tvärsäkra slutsatsen att mordoffret varit mer sexuellt aktiv än genomsnittet eftersom hon haft piercad tunga. HUH?

För övrigt har jag även en fråga. Hur tusan får de möblerna att röra sig i "My Fair Lady"? Magneter under golvet?

Ibland känns det lite tungt

När kroppen mår bra så kan man klara av och orka med ganska mycket i form av stress och motgångar, men när den inte gör det krävs det inte så mycket för att man ska hamna i obalans. Just nu har jag ont i ryggen och allting känns lite jobbigare än det egentligen borde. En spilld kaffekopp, ett grusigt golv, en dum dator blir stora problem. Jag har ont i ryggen och känner mig så handfallen eftersom jag de senste åren blivit van vid att nästan alla fysiska krämpor har kunnat motas undan med hjälp av ett eller ett par pass på F&S, och den här gången funkar det inte alls.
Nu sitter jag här med en varmvattenflaska bakom ryggen och benen uppe i soffan och översätter lite. Tänk om jag ändå kunde sitta så här på jobbet .... då skulle livet vara lite enklare.

Mata inte barnen

Ibland undrar man hur folk egentligen tänker. Jag hörde två kvinnor diskutera svanmatning i dag på Friskis & svettis. Den ena damen hade en lång utläggning om att man inte skulle mata svanar, särskilt inte på sommaren, eftersom de då förlorade sin naturliga instinkt att själva skaffa mat.
"Ja, detsamma gäller ju småfåglar", sa hennes vänninna.
"Och änder."
"Ja, och tiggande barn."
"Ja."

Och där avslutades samtalet. Finns det verkligen folk som tänker så om tiggande barn? Som jämför dem med att mata änder i Rålis? Och som dessutom uppenbarligen inte tycker att det är det minsta pinsamt att vädra denna åsikt?

Skrämmande.

Sensommarpyssel

Jag hade tänkt skriva om min och Maries underbara vecka i fjällen, men jag tänkte att jag i stället skulle skriva om den på min engelska blogg eftersom jag där även publicerar bilder. Detsamma gäller nog kräftskivan som blev invigningen av mitt lusthus - som jag för övrigt fortfarande är mycket förälskad i.
Jag kom upp till Bäckhem i går och i dag har jag varit på loppis i Hällefors, plockat lingon, murat eldstad och fällt träd till min nya bakkåta. I morgon sätter kåtbygget igång, och med lite tur kan jag baka bröd i den nästa gång jag kommer hit, men vi får väl se hur det går.
Lite tråkigt är att de avverkat en del skog här i närheten. Förra helgen upptäckte jag till min förskräckelse att de huggit ner hela mig fina svampskog ovanför huset och i dag hade de gjort ett stort kalhygge av vägen till mitt bästa lingonställe. Jag är dock lite osäker på om det var kalhygget som var orsaken till att det knappt fanns några lingon alls. Svamp kan ju vara så där känslig - om de avverkat i närheten så kan dem bara försvinna.
Det är viss bastuvarning här inne eftersom jag eldat lite för mycket (och inte blir det bättre av att jag har min varma laptop i knäet), men fördelen med den här tiden på året är att man kan öppnat dörren ett tag eftersom det inte finns så mycket insekter.

mamma mia

Jag sitter med teven på i bakgrunden och fötterna på bordet och tänker att jag borde resa mig och hoppa i säng eftersom jag är ganska pömsig. Men jag orkar nog inte resa mig på åtminstone tio minuter till.
I kväll var jag och Marie och såg "Mamma Mia" och det bidrog onekligen till mitt lite urlakade tillstånd. Jag vet inte varför, men så fort nån bryter ut i sång, särskilt om det är ett större antal människor, så börjar tårarna rinna. När alla kvinnorna dansar ner till stranden och sjunger så läckte jag som ett såll. Och så sitter man där och försöker att lite diskret torka bort tårarna. Ni som har sett "Mamma Mia" vet ju att nästan hela filmen består av sång och dans, och jag måste ha förlorat flera liter vätska. Så nu sitter jag med ett stort glas mineralvatten för att återställa salt- och vätskebalansen. Men något säger mig att det här är en film jag kommer att köpa på dvd och sedan sätta på varje gång jag känner mig lite deppig. Den kan naturligtvis aldrig ersätta "Stolthet och fördom" (BBC-versonen från tidigt nittiotal, så klart) men den kan definitivt kvala in bland "Mitt stora feta grekiska bröllop" och "Döda poeters sällskap".

Nu ska jag släpa mig i säng.

Nu ska det bli bakkåta

Jag är ett ganska troget Friskis & Svettis-fan, av en massa olika anledningar, men i sommar har de verkligen sugit. Det är så få pass och ett sådant tryck på de pass som finns att man måste vara där minst trettio och allra helst fyrtio minuter före passets början för att få plats. Vilket har resulterat i många irriterande tillfällen när jag fått vända i dörren. Nu senast i dag. I stället för att hoppa av mig lite spänningar cyklade jag iväg till KB och tittade på Finsk tidskrift från 1917 som jag beställt fram. Orsaken är att det där finns en översättning (av Hagberg) av en dikt av Swinburne som jag behöver till den nya översättningen jag jobbar med. Det visade sig att den var alldeles för lång för att skriva av, och om man ska kopiera saker som det inte är hemlån på så måste man fylla i en lapp och sedan gör de det åt en. Med lite tur får jag kopiorna före fredag (vet inte riktigt varför det ska ta tre dar, men visst, det är ju inte så att jag har någon jättebrådska).
Sedan åkte jag till Clas Ohlson för att köpa tio meter presenning. Vad jag ska ha den till? Jo, nu ska jag få ändan ur vagnen och bygga den där bakkåtan som jag pratat om ända sedan jag var i fjällen för två år sedan. Och rfågan aktualiserades av att jag ju var i fjällen förra veckan. Men det ska jag nog skriva lite mer om i morgon.
Nu ska jag bara njuta av att alla kläder är rena och att ingenting längre luktar torkat renkött - förutom det torkade renköttet förstås, som jag märkligt nog inte är det minsta trött på, till skillnad från Marie :-)

Sov gott

Jag drar till fjällen

Nu, om några timmar drar jag till fjällen. Min ryggsäck är oroväckande tung, och då har jag ändå kastat ut en del saker. Hmm. Vi får se hur det går. Hur som helst så kommer jag att vara mer eller mindre incomunicado till nästa lördag. Hurra! :-)

Ägget är inte löst

Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag är ett kontrollfreak, men jag brukar alltid kolla spisen och strykjärnet innan jag går hemifrån. Trots att jag bara stryker någon gång i halvåret. Men alla de gånger jag gått upp för trapporna igen då jag kommit på att jag glömt dubbelkolla spisen så har den varit kall och avstängd.
I morse hade jag hunnit sätta mig på bussen när jag kom på att jag nog borde dra ut sladden till datorn eftersom de varnat för åskväder och hela mitt liv finns på datorn (jag vet, jag ska köpa en extern hårddisk för att göra en säkerhetsbakup, men ni vet hur det är ...). Så jag hoppade av bussen och knallade tillbaka till lägenheten igen. När jag går genom köket för att komma till datorn i matrummet känner jag något varmt mot armen. Och då kommer jag ihåg att jag börjat koka ett ägg som jag skulle ta med mig till jobbet för att äta frukost där (så här i sommartider är det lite tomt i kylen). Så där står gasspisen på full låga och vattnet håller sakta på att förångas.
Vad hade hänt om jag inte kommit hem och märkt det? Jag anar att jag hade kommit på det kokta ägget när jag anlänt till jobbet, panikartat hoppat in i en taxi och förmodligen hunnit hem innan kastrullen kokat söndet och glödgande kastrullfragment börjat hoppa åt alla olika håll, i jakt på något brännbart. Men tänk om jag inte gjort det?
Är det inte ironiskt att strykjärnet eller spisen aldrig varit på de gånger jag gått tillbaka för att kolla en extra gång, men nu, när jag skulle kontrollera något helt annat, så var det fara å färde?

Och jag tackar försynen att de hade varnat för åska på nyheterna och för att jag är tillräckligt beroende av min dator för att gå tillbaka för att dra ut sladden.

Att jag sedan tog med mig ägget till jobbet, gjorde en smörgås som jag lade på en tallrik, ställde en kopp kaffe på samma tallrik, gick in på min kollega Anna-Karins rum på vägen till mitt eget och med en elegant handrörelse lyckades med konststycket att spilla kaffet över hela Anna-Karins skrivbord, det är en helt annan historia. Men jag anar att försynen vid det laget tyckte att den daltat nog med mig för en dag.

Hur förbannat svårt kan det vara?

Det är 2008. För fyrtio år sedan lyckades den första människan landa på månen. Vi har datorer som kan lösa problem vi inte ens visste fanns för tio år sedan. Trackslistan på kassettband har på tjugo år bytts ut mot apparater en tiondel så stora som en kassett och som i stället för 90 minuter rymmer flera dagar av musik. Internet gör det möjligt att på en tusendels sekund skicka information till andra sidan världen. Vi installerar bergvärme och solceller och till skillnad från det glada åttiotalet behöver man inte längre gå ut och sätta på motorn till bilen en halvtimme i förväg för att få upp värmen tillräckligt mycket för att kunna köra utan att frysa fast med händerna vid ratten. Vi har dubbelfönster och det är faktiskt ungefär samma temperatur inomhus både sommar och vinter. Det är kort sagt en ganska bekväm tid vi lever i, och Sverige är ett modernt land.
Trots detta har vi ett järnvägssystem med tåg som helt saknar luftkonditionering. Värme på vintern, visst. Men en endaste liten gnutta luft under sommaren? Nope. I dag har jag för andra gången på ganska kort tid tillbringat två timmar på tåget mellan Stockholm och Örebro i 28-gradig värme. 28 grader! Det är fan TOKVARMT om man sitter stilla på ett tåg utan en endaste liten vindpust. Visst, i början på resan försöker fok ha fönstren öppna för att den heta luften åtminstone ska röra på sig, men det dröjer sällan många minuter innan folk inser att de antingen kommer att blåsa bort eller få öroninflammation om de ska sitta i det där draget.
Hur kommer det sig att SJ fortfarande befinner sig på stenåldern vad gäller luftkonditionering? Det finns inga andra tåg i Västeuropa utan luftkonditionering. Det finns inga bussar i Sverige utan luftkonditionering. Bara SJ -ett färdmedel som dessutom är dyrare än både bussar och flyg. Varför? Hur förbannat svårt kan det vara? Och tro inte att det är bättre på de nya tvåvåningstågen som sattes i trafik förra sommaren. Nej, på dem finns varken luftkonditionering, benutrymme eller ryggstöd som kan fällas bakåt.
Jag vill åka tåg. Under goda förhållanden älskar jag att åka tåg. Men att betala pengar för att få sitta i en vagn där det är nästan 30 grader varmt är inte okej. Det är inte rätt.

Moa-Lisa tycker ...

... att vissa sajter är lite roligare än andra.

Sommar, sommar, sommar

Mörkret har fallit och jag har precis kommit tillbaka efter grillning och nakenbad nere på Stora Essingens strand. Tänk att jag gång på gång glömmer hur lyxigt det är att bo så här fint i Stockholm ... En alldeles eget litet fint grönt rum med en underbar utsikt över Äppelviken finns här alldeles i närheten, och där kan man faktiskt bada naken utan att det stör någon. Båtarna som åker förbi åker för fort för att hinna se något, och förutom svallvågorna som detta medför så är det ju alldeles vansinnigt fantastiskt härligt.
Nu sitter jag här på balkongen och känner mig lite sorgsen över att sommaren försvinner alldeles för fort, samtidigt som jag intalar mig själv att den inte skulle vara så fin om den inte var så kort, och därför så dyrbar. Egentligen är "precious" ordet jag letar efter, men det finns inte riktigt någon bra översättning på det på svenska.
Lars Demian spelar på stereon och det känns helt okej trots att jag missade "Morden i Midsomer". "Morden i Midsomer är hur som helst lite för komplicerat för att jag verkligen ska kunna uppskatta det. Jag orkar inte riktigt hålla reda på alla dessa människor och deras komplicerade förhållanden till och med varandra när jag sitter hemma och bara vill slappna av. En bra sommardeckare för mig är något man kan titta på samtidigt som man virkar eller plockar med en massa småpryttlar som man inte hunnit plocka med de senaste veckorna. Fär tllfället känns min lägenhet som en enda avlastningszon, där jag bara kastar ut saker ur väskor på väg från det ena stället till det andra. På torsdag blir det Bäckhem igen, och mer lustfylld lusthusmålning, och väderfolket lovar stora strålande solar över hela Sverige.
Nu säger jag god natt och hoppas på ännu en vacker sommardag i morgon när det blir Lars Demian, Dan Viktor och Johan Johansson på Kulturhusets takterrass.

Mitt lusthus är underbart

För att sammanfatta dagen:

Mitt lusthus är underbart.
Målarfärg är dyrt.
Att tejpa är mycket tråkigare än att måla.
Det är mycket knott i år.
All målarfärg borde vara vattenlöslig.
Mobilladdare bör inte glömmas hemma i stan.
Det går åt betydligt mer än två rullar maskeringstejp för att måla fönstren på ett lusthus.
Mitt lusthus är underbart.

Så kom det då äntligen ...

Drömmen om ett lusthus började ta form på allvar någon gång förra sommaren, men egentligen så tror jag att den alltid funnits där. För visst är det något alldeles speciellt med lusthus? De är så mycket mer än bara summan av dess olika beståndsdelar. När jag ser ett lusthus tänker jag på hemliga kärleksmöten, på Sound of Music, på långa ljusa sommarnätter och mörka höstkvällar när man sitter där, antingen ensam eller ihop med någon, och bara är. Själva namnet är ju också helt underbart; det doftar lust och lustgård och antyder att det här är ingen byggnad vars funktion är först och främst praktisk - nej, tvärtom. Ett lusthus är något lite extra, det är som sockervadd, det är som opraktiska men vackra skor, det är som en varm känsla i bröstet.

Om jag från början vetat hur dyrt det skulle vara att skaffa ett lusthus så kanske jag aldrig hade gjort det, men som det nu var hann drömmen växa sig så stark att det när jag väl börjat kolla tillverkare och priser inte längre fanns någon återvändo. Och i kväll när jag kom upp hit till Bäckhem stod det här. Ännu omålat och ganska skräpigt runt omkring, men ack så vackert.

Mitt eget lusthus.

I dag är Moa-Lisa ...

... ledsen över att det redan är sista dagen i Bäckhem för den här gången. Hon sitter och översätter och äter wasabinötter och önskar att hon kunde stanna här för alltid.

... glad över den fina Lindbergvas hon köpte i Hällefors i dag.

... nöjd med bäddsoffan i stället för sängen.

... förväntansfull inför Västerviks visfestival som börjar på torsdag.

Stadra sommarscen

Föreställ dig att du sitter i ett torp mitt ute i skogen. Du har två mil till närmaste affär och tre mil till närmaste systembolag, Men närmaste teaterscen, den finns på promenadavstånd.
Ja, så underligt ligger det faktiskt till här i Stadra. Mitt torp Bäckhem tillhörde förr i tiden gården Stadra, och nu för tiden kan man, tack vare eldsjälen Magnus Wetterholm, se professionell teater i Stadra gårds gamla ladugård. I år spelas den nyskrivna pjäsen "Kungens komediant" (skriven av Ylva Eggehorn), baserad på Agneta Pleijels roman med samma namn. Den är regisserad av Marika Lagercrantz och handlar om Gustav III och den kunglige komedianten Lars Hjortsberg, vän till Bellman och monarkens favorit och narr. Nivån på skådespeleriet är hög över lag, men framför allt är Rune Jacobsson som Lars Hjortberg alldeles strålande. Och scenografin och kostymen är väl anpassad för en liten scen där publiken kommer så nära att man till och med kan se den kungliga emblemet på kungens skor. Det är sådana där små detaljer som gör att jag ifrågasätter min vana att se teater på stora scener. Det är ju så här det ska vara, och jag njuter av att kunna se minsta skiftning i skådespelarnas minspel.
För den som har lust att komma till Stadra för att se pjäsen så finns det alltid en säng ledig i Bäckhem - vare sig jag är där eller inte. Och om man befinner sig i krokarna bör man absolut se den. Tänk att kunna se teater av lika hög klass som de mest populära föreställningarna på Stockholms stadsteater eller Dramaten mitt i de djupa Bergslagsskogarna! Dessutom är det kändistätt: Carl-Jan Granqvist, som för övrigt haft mer än bara ett finger med i spelet vad det gäller restaureringen av Stadra gård) satt alldeles bakom mig :-)
Föreställningen spelas onsdag till söndag och biljetter kan man köpa genom att ringa eller mejla Noras turistbyrå (0587- 811 20 eller nora.turistbyrå@nora.se).

Varför räcker tiden inte till?

När jag nu skriver för första gången på väldigt länge så hade jag ju t ex kunnat skriva om den fina midsommaren vi firade här i Bäckhem. Eller om fjällenresan jag och Marie planerat. Eller om hur jag burit upp sängar och soffor fram och tillbaka till vinden i dag. Eller om min gudson Lukas födelsedagskalas. Eller om "Kungens komediant" som jag i kväll sett på Stadra Sommarscen. Eller om den väldigt häftiga litterära kongressen Waltic jag var på förra veckan. Eller om att jag börjat översätta en ny bok.
Men i stället tänker jag skriva om att min tid ständigt känns otillräcklig. Trots att jag varken har pojkvän eller barn och rimligtvis borde befinna mig i en period av mitt liv som mer eller mindre uteslutande består av Moa-tid, och som alltså inte borde vara stressig eller överdrivet hektisk. Ändå känns det som om tiden inte riktigt räcker till. Jag gör alldeles för mycket saker och är alldeles för rastlös och har alldeles för lite semester. Men jag älskar ju att bara lata mig också. Ta det lugnt och göra saker för att jag vill och inte för att jag måste, ladda batterierna. Men av nån förbannad anledning så har jag aldrig riktigt tid med det ...
Just nu sitter jag i min nyligen från vinden nedburna bäddsoffa eftersom jag efter ett år plötsligt kände att jag fanimig inte ville sova i den alldeles för mjuka sängen som gav mig ont i ryggen mer. Två dagar av mina fem här i Bäckhem har gått, och det är den längsta perioden jag kommer att kunna vara här i sommar ...
Är det kanske helt enkelt så att jag borde gå tillbaka till att vara frilansare? Kanske fungerar inte ett nio till fem jobb och sex veckors semester för en sån som jag? Kanske får det mig att känna mig betydligt mer instängd och rastlös än vad jag borde göra? Just nu är jag lite för trött och rastlös för att orka tänka på det, men den nuvarande situationen känns inte hållbar i längden.
Å andra sidan så handlar det nog också om att försöka leva i nuet och våga tacka nej och inte hålla på att oroa sig för saker som jag inte kan påverka.
Nu ska jag snart gå och lägga mig i min lilla bäddsoffa och lova mig själv att jag i morgon inte ska ha några andra måsten än att plantera lite ruccola i stället för den som torkat bort. Med lite tur så kanske det spöregnar hela dagen och då blir det ganska naturligt att bara stanna inne med en god bok och radion hela dagen. Det är inte så förbaskat ofta man hoppas på regn. men nu tänker jag bara hoppas hoppas.

Midsommaridyll

Huset är skinande rent, kylskåpet är fyllt till bristningsgränsen, gästsängarna är bäddade och det sprakar en liten brasa för att värma upp det lite regniga och kalla midsommaren. Alldeles strax kommer gästerna och då hoppas jag att de hinner se hur rent det är innan det blir stökigt och smutsigt igen - vilket ju onekligen är det naturliga tillståndet i en sommarstuga.
Efter några hektiska veckor med Londonresa, Amstedamresa, mycket sociala aktiviteter, en julivolym av Det Bästas Bokval som trots en del strul kom iväg till tryckeriet utan att förstöra min midsommarhelg, en del sistaminuterpill inför Waltic (som börjar nästa söndag och som ska bli JÄTTEspännande trots att jag inte hunnit bli särskilt upphetsad över det än) så kom jag till Bäckhem i går kväll. Kvällssolen fick torpet att lysa som rött guld och lupinerna står i full blom och det är precis så där idylliskt vackert som det ska vara under midsommar. Att det sedan visst är värsta knottsommaren i mannaminne märkte jag inte förrän i dag ...
I morgon väntar midsommarstång och dans nere vid Stadra herrgård och sedan gemensam unch med Joel och Anna som ju också köpt torp här, i Skärhyttan. Tänk, alla tre syskonen har nu hus i Bergslagen ... Ja, det är här man känner vart stigarna går ... ja, det är hit man kommer när man kommer hem ...

Min mormor ...

... sydde klänningar till mig när jag var liten.
... gick aldrig och lade sig före klockan två och vaknade aldrig före klockan elva.
... strök sina underkläder.
... gav mig zonterapi när jag hade spänningshuvudvärk.
... ledde yogagrupper tills hon fyllde åttio.
... ville bli gymnastikdirektör när hon var ung.
... talade alltid om sina kompisar som "flickorna"
... hävdade efter sextio års rökning alltid att hon inte var beroende.
... vägrade att ha på sig något annat än gult, brunt, vitt och beige.
... tyckte att focaccia var det äckligaste hon någonsin ätit.
... önskade att hon fått resa mer i sitt liv.
... skulle ha gjort nästan vad som helst för mig.
... var en mycket nära vän till mig.

Och jag saknar henne.

Var varsam med de nyckfulla kvinnorna

Nog var det väl ändå bättre förr? Här nedan är ett utdrag från Transportation Magazine från 1943. Artikeln är skriven för manliga chefer som under andra världskriget plötsligt skulle bossa över kvinnor i stället för män.

Några av råden lyder:

"Välj unga gifta kvinnor. De är vanligtvis mer ansvarsfulla än sina ogifta medsystrar, och dessutom mindre flirtiga."

"Det brukar i allmänhet vara så att kraftiga flickor, de som är lite tyngre, är jämnare i humöret och effektivare än sina underviktiga medsystrar."

"Se till att ge kvinnorna noga upplagda scheman. Kvinnor kan vara mycket bra arbetare om någon säger åt dem vad de ska göra, men de saknar förmåga att ta egna initiativ."

"Se till att alla flickor får ett generöst antal raster varje dag. Man måste ha viss fördragsamhet med den kvinnliga psykologin. En flicka får bättre självförtroende och blir effektivare om hon får möjlighet att hålla håret prydligt, bättra på läppstiftet och tvätta händerna flera gånger om dagen."

"Var taktfull när ni kommer med instruktioner eller kritik. Kvinnor är ofta känsliga och kan inte ruska av sig hårda ord såsom män kan. Förlöjliga aldrig en kvinna - det gör henne modfälld och mindre effektiv."

"Använd inte allför mycket svordomar inför kvinnor. Trots att hennes make eller far kanske svär högljutt så kommer hon att börja tycka illa om en plats där hon hör alltför många dylika ord."

"Se till att det finns tillräckligt många olika storlekar på uniformerna så att varje flicka kan få en som passar just henne. Detta är mycket viktigt för att hålla dem glada och nöjda."

Det är roligt nästan jämt.

Moa-Lisa undrar ...

... vad som har hänt med Lindexmodellens underliv i baddräktsreklamen? Blev någon retuscheraren lite för pryd och bestämde sig för att ge henne så räta linjer att underlivet inte alls skulle föra tankarna till ... ja, just ett underliv?

84 % boknörd

Hur boknördig är du? Klicka här och gör testet.

Vem har en fruktdryck på dig?

Det är roligt nästan jämt ... Facebook har på senaste tiden börjat översätta en del saker som t ex annonser för olika applikationer (om du inte använder Facebook förmodar jag att du inte har en aning om vad jag menar med "applikationer", men fortsätt läsa i alla fall), men det verkar dock inte vara så att man anlitat några översättare. I stället har man försökt sig på det gamla beprövade, men inte särskilt pålitliga, alternativet maskinöversättningar. Man matar alltså helt enkelt in texten i ett översättningsprogram som sedan spottar ut texten på ett annat språk, vanligtvis med ett ganska skojigt resultat. Titta t ex på Avigsidan om du vill se några exempel på hur tokigt det kan bli.
I Facebookannonsen kan man läsa "En av dina vänner har en hemlig fruktdryck på dig. Fynd ut vem". Och nog låter det betydligt mer kryptiskt och fantasieggande än One of your friends has got a secret crush on you. Find out who.

Stöd som går med vinst

När pappa för några månader sedan skickade hem ett brev till mig där jag ombads vara med i IK Sturehovs stödlotteri så tänkte jag att visst, det är för en god sak och tjugo spänn i månaden är ju inte så blodigt. Så jag betalade in 240 kronor för ett helt år. Och döm av min förvåning när jag nu, fyra månader sedan, redan har gått med ordentlig vinst. 450 spänn har jag vunnit allt som allt och då är det åtta månader kvar :-)

Jag har precis kommit hem från konsert på Södra teatern med Martha Wainwright och är glad. Kalaskonsert ihop med goda vänner, och dessutom har lilla groupiejag med mig en signerad skiva hem i bagaget. Dessutom hade de under dagen tejpat för parkeringsskyltarna där det står att man inte får stå på parkeringen mellan 9 och 17 torsdagar jämna veckor, vilket innebär att jag inte behöver oroa mig för att fickparkera om pappas bil i morgon bitti. Som ju för övrigt är bilen jag lyckades skrapa upp rejält i ett parkeringshus förra sommaren ... Så nu ska jag lägga mig och sova lugnt och vakna upp till Marthaskivan i stället för P1 för omväxlings skull.

Fel på mig eller på alla andra?

Jag är ju inte direkt känd för min tuffa och aktuella musiksmak, men ibland blir jag helt övertygad om att det i själva verket är jag som har rätt och alla andra som har fel. På möhippa i lördags var det dans och när jag satte på "Johnny B. Goode" dansade INGEN och när någon annan satte på Hansons "MmmBop" dansade ALLA. Seriöst?
Eller är det bara så att jag i själva verket är en fyrtiotalist i själ och hjärta och att det inte finns några andra i min ålder som dansar till något så gammalt och mossigt som Chuck Berry ...?

Aj

Min fotbollskarriär inleddes som sjuåring i IK Sturehov i Örebro. Då fanns inga flicklag så de första två åren spelade jag med pojklaget. Sedan fick jag hoppa med flickor -73 (jag är född -76) och sedan, änligen, när jag var tio år gammal bildades ett lag för flickor -76. Sedan blev det fotboll ända upp i sjuttonårsåldern när flicklagen blev damlag och träningarna per vecka allt fler. I kombination med att jag fick andra intressen innebar det att fotbollskarriären var över för min del.
Men under många år så har jag gått och sagt att det skulle vara roligt med ett Korpenlag. Helst ville jag ha ett rent damlag (eftersom jag får för mig att herrar kan hålla på och tönta sig och göra glidtacklingar med skruvdobb på grusplan, trots att det Korpens lägsta division), men allteftersom åren gått har jag blivit mindre petig.
Och så, äntligen! kom Joel och sa att han börjat i ett Korpenlag och att de behövde lite förstärkning. Så jag följde med honom och Anna till Bredäng en måndagskväll. Marie, vän till mig och kollega till Joel , hängde också på (senast jag spelade fotboll var faktiskt ihop med Marie, i Granada 2004). Jag ska väl inte säga att jag var nån stjärna direkt – och jag spelade dessutom i vanliga gympaskor och utan benskydd – men det var kul och jag missade inte varenda boll. Vi förlorade dock med 3–1. Marie sträckte sig efter fem minuter, vilket var lite snörpligt men vi var ju helt ouppvärmda så det var väl egentligen inte så konstigt.
Men jag var upprymd när jag åkte hem. Fotboll ÄR roligt, och jag längtade till nästa match. I förrgår var jag således och köpte fotbollsskor och benskydd, och dessutom en boll ifall jag skulle vilja gå ner i Rålis och öva nån dag. Och när vi kom dit fem minuter före match kändes det så himla roligt. Och efter fem minuter sträckte jag ljumsken. Ridå.
Så här kommer veckans löfte: nästa vecka ska jag VÄRMA UPP OCH STRETCHA och SEDAN spela.

Askfat på flygplan

Har de inte byggt några nya flygplan det senaste decenniet? Varje gång jag är ute och reser så slår det mig att det fortfarande finns askfat på toaletterna – ihop med en skylt som informerar om att man inte får röka på planet. Såvitt jag vet så har man inte fått röka på plan i Europa de senaste tio–tolv åren. Vad betyder detta? Att det inte byggs några nya flygplan eller att man av nån jäkla anledning känner att det är säkrast att sätta in ett litet askfat här och där, bara utifall att ...?

Men när jag flög till Helsingfors i morse så fanns det inte ett askfat i sikte. Vilket fick en smått flygrädd typ som jag att bli lite lugnare. För ett nytt plan måste väl innebära ett säkrare plan? Eller?

Värk i kropp

Det har varit en lite märklig helg. Trots att jag har suttit ute i skogen i fyra dagar så har det hänt en massa saker och en hel del känslor har rörts upp. Men det ska jag skriva om nån annan gång.
I dagarna tre har jag jobbat på gården. Jag har skrubbat väggar (för att senare kunna lägga på ett nytt lager falu rödfärg), jag har köpt ett lusthus (som jag nu måste gräva en grund till), jag har klippt hallonbuskar tills jag fått blåsor i händerna, jag har burit och huggit ved, jag har släpat ris till nästa års majbrasa, jag har planterat nya buskar och frön, jag har klippt bort en hel massa alsly och så smått börjat röja ur den gamla stallruinen ... Och allt detta har resulterat i att jag nu är så stel och öm att jag knappt kan röra mig. Varje gång jag reser mig ur stolen grymtar jag högljutt till av smärta, och varje gång jag vänder mig under natten vaknar jag för att det värker i kroppens alla delar.
Mitt problem är helt enkelt att jag besitter en alltför stor del envishet och en alltför liten del sunt förnuft. Jag tycker inte om att lämna saker oavslutade, vilket gör att jag fortsätter att stå böjd i 90 graders vinkel och klippa hallonris trots att kroppen skriker: "Skärp dig, Moa! Fy fanken vad ont det gör! Det här kan aldrig vara nyttigt! Sluta!" Och ja, kroppen värker, men jag har faktiskt avslutat allt jag planerat att göra den här helgen. Och nästa gång jag kommer hit, om två veckor, så kommer jag inte behöva klampa på några skira vårblomster för att komma åt att skrubba nån vägg, och inte heller kommer jag att meja ner några påskliljor för att släpa bort ris från husets baksida. Så jag intalar mig själv att det trots allt är värt värken i kroppen.

Välkommen och adjö

I dag har det hänt en underbar och en sorglig sak, men jag orkar inte riktigt skriva om någon av dem just nu. I stället tar jag nu min värkande kropp (efter en dags trädgårdsarbete) och går och lägger mig.
God natt.

"Mamma tycker inte att hon duger som hon är, vännen"

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Gå in på www.mybeautifulmommy.com och döm själva. Skrattretande eller helt enkelt så deprimerande att man bara vill gräva ner sig?

Stämma och vårsol

Ännu en stämmohelg med Författarförbundet är till ända. Min första stämmohelg var för två år sedan och jag blev alldeles vettskrämd. Jag hade aldrig varit på en stämma av något slag tidigare (tror jag) och stämningen var hätsk. De olika lägren skrek och bråkade och med varandra och jag satt hopkrupen i ett hörn och fascinerades över att vuxna människor kunde vara så elaka och brutala mot varandra. Förra årets stämma var bättre och årets stämma var rentav trevligt, förutom ett litet störande inslag. Men framför allt bjöd festen efter stämman än en gång på trevligt sällskap och dans och jag dansade som jag aldrig dansat förr till Emigrantorkestern i mina underbara röda träskor.
I dag satt jag och svettades över min deklaration som ju ska vara inlämnad på måndag. Efter några år som egen företagare har jag lärt mig hur man fyller i denna förhatliga N1-blankett ... och nu har de satarna gått och ändrat alltihop och nu ska jag helt plötsligt tydligen fylla i en NE-blankett samt en momsredovisning. Jag vill inte! Jag skulle vilja totalvägra, men eftersom jag är vuxen och inser vad konsekvenserna skulle bli så sitter jag ändå snällt och räknar och försöker förstå trots att jag ABSOLUT INTE VILL. I elfte timmen försökte jag få tag på en revisor, men inte fanns det nån som hade tid för mig, inte ... I morgon ska jag göra ett sista försök och jag har en känsla av att jag inte kommer att kunna undvika en timmes telefonkö till skatteverket. Suck.
Men på onsdag åker jag till Bäckhem och är där HELA torsdag, HELA fredag och HELA lördag. Och det ska bli en lisa för själen. Och kanske börjar jag rentav gräva lite på platsen där jag har tänkt ställa mitt nya lusthus :-)
I kväll har jag haft picknick med Pernilla och känt vårens mjuka solstrålar värma mitt ansikte i Tantolunden och Högalidsparken. Och det var inte så illa det heller.

ÖS och ÖC och SFF

Manuset till "Die with me" är redigerat och klart, vilket känns jätteskönt, och förhoppninsgvis kommer korret redan nästa vecka. Det skulle passa ganska bra att kunna ta med mig det när jag åker till Bäckhem över valborg. Nu ska jag snart ut i solen för att ha styrelsemöte med ÖS, och sedan väntar årsmöte med ÖC och sedan medlemsmöte med ÖS och i morgon stämma med SFF och festligheter på kvällen. Förhoppningsvis blir det dans också! men i år hade jag tänkt lämna kaninöronen hemma ... Ja, jag vet det är lite tråkigt, men ändå ...
Och blir det ingen dans på stämmofesten så är jag inbjuden på nattsudd på Annas födelsedagsfest på lördag, och där blir det med all säkerhet dans!

Utan strumpor men med skor

I dag är det första dagen utan strumpbyxor! Hurra! Det är lite kallt, men ni ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart!
Blogginläggen blir korta just nu, men seriöst, vem vill sitta inne och knappa på datorn när den underbara vårsolen skiner?

Höjdpunkter och lågvattenmärken

Höjdpunkter och lågvattenmärken i helgen som varit:
Vin och middag med Pernilla i fredags!
Att mormor bara sov när jag och Tove hälsade på henne i lördags ...
Sektstämningen på Håkan H på Fryshuset i lördags!
Att ligga i solen vid Karlbergs slott i söndags!
Att vara tvungen att åka hem klockan tre och jobba i stället för att ligga kvar i solen vid Karlbergs slott ...
Att genomgången av manus nu är klart!

Höjdpunkter och lågvattenmärken i veckan som kommer:
Vin med Anna på tisdag!
Den förbaskade deklarationen som ligger och surblänger på mig i halllen ...
Middag hos Charlotta och gudson på onsdag!
Fönstren hemma i lägenheten som snart knappast kan kallas genomskinliga längre och som vid något tillfälle måste tvättas. Tvätta fönster är den enda hushållssyssla som är ännu tristare än att stryka ...
Middag med Jolle och pappa på torsdag!
Stämmohelg med SFF och tillhörande festligheter!
Att jag missar Annas fest eftersom den går av stapeln samma dag som middagen på KB ...
Att jag har gett mig sjutton på att se Toulouse-Lautrec på söndag!

Känner ni det?

Känner ni hur våren bubblar upp inom en och svämmar över och får hela kroppen att kännas varm och glad och pirrig trots att det fortfarande är ganska kallt ute? I går drack jag årets första utomhusöl i solen på Medborgarplatsen. Tyvärr finns det ju en massa höga hus runt Medis och det blev ett del flyttande fram och tillbaka för att försöka följa solen tills den slutligen försvann bakom ett stort betongblock. Och i dag sitter jag och längstansfullt tittar ut genom mitt fönster och längtar efter att klockan ska bli fyra så att jag får gå ut i solen. Det finns nog ingenting som lockar fram barnet i mig lika mycket som den tidiga våren. Jag vill bygga små dammar i en porlande vårbäck. Jag vill ta av mig skorna och låta mina vinterbleka fötter känna asfalt eller grus eller gräs mot fotsulorna. Jag vill ha en ny jeansjacka . Jag vill hjälpa våren på traven genom att kratta och krafsa undan allt dött höstgräs. Jag vill cykla utan hjälm. Jag vill skolka. Jag vill sätta på mig träskorna. Jag vill ligga ner i solen och låta den värma mitt ansikte och inte tänka på något annat än att vi nu har fem månaders vår och sommar framför oss.
Och djupt inombords skriker jag just nu mitt vårskrik så att det ekar i huvudet. :-)

Jag kom precis på att det bara ...

... är två veckor kvar till valborg och långhelg. Hurra! Och nu har jag bokat tågresan till Örebro och Bäckhem och det kliar redan i fingrarna på mig att få gräva och klippa och bli riktigt svart under naglarna.

Sportbil+aprilväder=sådär

När vi äntligen kom upp till Stadra i går så visade sig vägen upp till Bäckhem vara, om än inte sönderkörd så i alla fall ganska spårig. I kombination med pappas sportbil vars underrede ligger ungefär tio centimeter över marken så kändes det inte helt okej att köra hela vägen upp. Så det slutade med att vi, närmare elva på kvällen, ställde bilen hos grannarna och promenerade upp den dryga kilometern till Bäckhem med alla våra kassar och grejer. Och när vi kommit upp kom jag på att jag måste ha tappat min mobil vid bilen så jag tog ficklampan och traskade i väg igen. När jag gick där i mörkret så kom jag av någon anledning att tänka på björnar och vargar (som båda två siktats i skogarna runt omkring) och så tänkte jag att det var bäst att sjunga lite för att skrämma bort dem. Så i drygt två kilometer gick jag där i den tysta mörka skogen och sjöng glatt. Jag Började med Nattens drottnings aria och när det inte gick så bra så fortsatte jag med "Daggstänkta berg" och andra käcka vandringslåtar. Och jag såg inte skymten av ett endaste litet vilddjur.
När vi vaknade i morse snöade det för fullt och nu vete sjutton hur det ska gå att åka hem med sportbilen med sommardäck i morgon. Nåväl, den dagen den sorgen.
Nu sitter jag och jobbar lite och Marie läser, och friden sänker sig över nejden. Snön har upphört och det droppar för fullt från taket. Marie är lite kall av sig så vi eldar vilt och temperaturen ligger för tillfället på drygt 28 grader ... Så snart kanske vi är tvungna att gå ut och rulla oss i snön.

I väntan på Marie

Jag sitter hemma hos pappa i Örebro och väntar på Marie som precis lämnat Enköping. Jag kom hit tidigare i eftermiddag för att hinna fika med Karin och Åsa (men det blev bara Karin eftersom Åsa förutom att vara höggravid även är sjuk) och Marie skulle ha anlänt till Ö-o klockan sju. Men så körde tåget på någon (hemskt hemskt) och de blev följaktligen försenade. Nu har tåget precis rullat ut från perrongen i Enköping och vi lär inte vara i Bäckhem förrän vid elva i kväll. Skönt att det inte är så kallt och att vi har vin och TP i Bäckis och att vi kan sova hur länge vi vill i morgon :-)

Stilfull i Peking

Man kan säga många olika saker om mig, men stilfull och trendig är knappast en av dem. Vilket jag fick både med- och motsagt under min resa till andra sidan världen nu i mars.
När jag stod och väntade på en kompis i Hou Hai i Peking kom det fram två tjejer och sa att de tyckte att jag var "stylish" och att de ville ta en bild på mig till en modetidning. Jag blev alldeles konfys och stammade fram ett "visst". Nämnas bör också att jag hade på mig en Fjällrävenjacka och en stor sjal och lila tajts ihop med gröna Converse och kände mig precis lika oglammig som vanligt. Om det är stilfullt i Peking så kanske jag borde åka dit oftare. Men det grämer mig att jag förmodligen aldrig kommer att få se den där bilden på mig i en kinesisk modetidning ... Det hade varit nåt, det!
Någon vecka senare, när jag satt med mina gamla vänner i Sydney och tittade på bilder från Kairo 1996 - där vi alla lärde känna varandra - så satt vi och skrattade lite åt nittiotalskläderna folk hade på sig, och då sa Danielle: "Men, Moa, du har ju precis samma kläder på dig nu som för tolv år sedan. Men du är ju inte så trendig förstås." Och det stämmer väl. Visst är jag lite helare och renare och mer konservativ av mig i dag, men jag har ändå mer eller mindre samma stil. Tänk att det skulle komma en dag när man insåg att det finns en hel del positivt med att vara oerhört otrendig :-)

Bränn, bränn, bränn

Är det inte det jag alltid har sagt?

Postsemesterdepression

Jag kämpar fortfarande med viss postsemesterdepression, men det är väl inte så oväntat. När man sett fram emot något så länge så är det oundvikligt att det känns trist när det är över. Men min resa var precis den energikick jag behövde, och jag har redan börjat planera inför nästa års resa :-)
När jag är hemma i Sverige så är jag vanligtvis ganska nöjd med min vuxna tillvaro här. Jag har ett jobb jag tycker om, ett extrajobb jag älskar, en fin lägenhet, goda vänner ... Men när jag åker utomlands och träffar människor som känt mig under så många år, och under så många olika omständigheter, så kan jag inte låta bli att så oerhört, fruktansvärt, otroligt mycket sakna mitt liv som yngre, friare och mer okonventionell. Jag blir på ett sätt en annan människa, och jag kan inte låta bli att fundera på om det är en sida jag undertrycker hos mig själv här hemma. Kanske borde jag jobba mer på att vara den personen hela tiden. Eller kanske finns det ingen plats för den personen i mitt liv här. Kanske borde jag helt enkelt resa mer. Men att tillbringa tid ihop med vänner som jag känt sedan jag var 20 och som varit en del av skapandet av den jag är i dag får mig att känna mig levande. Och de förstår mig på ett sätt som ingen här i Sverige gör. Å andra sidan så finns det så mycket med den jag är i dag som de inte förstår. Men de ger mig trygghet och de ger mig något jag saknar. Och att återigen få komma till en främmande stad, där jag är helt utlämnad åt mig själv, är en känsla som är så stor och så speciell. Att landa i Peking eller Tokyo och ensam klara av att åka tunnelbana eller hitta något att äta eller att hitta någon att hänga med är skrämmande, fascinerande och alldeles alldeles underbart.
Just nu faller snön utanför mitt fönster men i tankarna är jag åter på en strand i Sydney, eller på en bar i Tokyo.

Bye bye Peking

Det ar ganska markligt att jag harifran Kina kan skriva pa bloggen men jag kan inte se nagra bloggar ... Pa nagot vis sa tror man inte riktigt pa censuren forran man ser den ...
Det ar mandag eftermiddag och om nagra timmar aker jag till flygplatsen for att ta planet till Sydney. Jag flyger fran Pekings nya terminal, terminal 3, nagot en forvirrad kvinna pa Qantas Beijing ringde och meddelade mig klockan fyra pa morgonen i torsdags, ett par timmar innan jag skulle ga upp for att aka till Arlanda. Terminalen ar hur som helst sa ny att den ar alldeles ode och tom, och man slussas fran ena andan av den till den andra med ett litet tag. Hoppas att det trots detta finns dutyfree.
Som av en handelse (det har faktiskt varit manga underliga sammantraffanden under mina dagar har) sa traffade jag en av piloterna som ska flyga mitt plan pa krogen i forrgar. Till min stora lattnad verkade han ta det lugnt med drickandet.
Nu ska jag ta en sista liten promenad till Himmelska fridens torg innan det ar dags att saga adjo till Peking for den har gangen.
Sydney, here I come!

Censur?

Det ar ganska markligt, men det gar inte att ga direkt till den har bloggen fran Kina. Censur? Jag fick ga en lang omvag for att lyckas logga in ...

Min cyberstalkare

Ibland händer det att folk man inte känner vill bli MSN-kompisar med en, vilket jag tycker känns lite konstigt. Om jag ville ha kontakt med en främling skulle jag hellre börja prata med någon nere på Konsum eller på en bar än att på måfå skicka ut kontaktsökare på MSN. Men folk är ju olika.
För ett tag sedan hade jag faktiskt en egen liten cyberstalkare, vilket så här i efterhand är ganska roligt. Det började med att någon hade lämnat en kommentar här på bloggen och frågade om det var jag som bodde på Bergsmarksvägen 1, vilket jag ju som bekant gör. "En granne", hade personen undertecknat med. Vi utbytte några kommentarer och jag tog för givet att det var en kvinna tills personen frågade om jag var singel. Han vägrade att uppge sitt namn men skickade i väg en inbjudan till MSN, som jag accepterade. Sedan frågade han om jag inte var nyfiken på vem han var, och det var jag naturligtvis och efter en stund berättade han följande rörande lilla historia: han hade bott tillfälligt hos en kompis på Bergsmarksvägen 1 och då hade han hört någon ha mycket högljutt sex i lägenheten under. Då hade han blivit intresserad och gått ner och kollat vad det stod för namn på dörren. Sedan hade han tydligen kollat upp mig på Gula sidorna och sedan googlat på mig och då hittat min blogg. Och det här berättade han för mig! Hur kunde han förvänta sig något annat än att jag omedelbart skulle säga åt honom att han skrämde mig och blockera honom honom från MSN?
Till saken hör att grannarna ovanför mig har mycket högljutt sex (om ni inte tror mig, fråga Pernilla eller någon som har sovit över hos mig) och jag gissar att det var dem han hade hört. Men jag fattar inte riktigt hur han tänkte ... Hmmm, en tjej har högljutt sex. Hmmm, hon måste vara het. Hmmm, jag tar reda på vem hon är. Hmmm, jag tar kontakt med henne. Hmmm, jag avslöjar varför jag tog kontakt med henne - men HALLÅ! Även om de fyra första punkterna är korkade, så kan väl ingenting vara lika korkat som den sista. Nåväl, nu vet han i alla fall att det inte lönar sig att avslöja vilken liten korkad och pervers typ han är.
Och som sagt, så här i efterhand kan jag skratta åt det, men när det hände tyckte jag bara att det var läbbigt.

Endast Moa är vaken

Ni som undrar var snön egentligen håller hus den här vintern kan jag meddela att den finns i Bergslagen. Här i Bäckhem ligger det ett helt kritvitt lager gnistrande snö på ett par decimeter, och i skenet från månen och stjärnorna lyser snön alldeles blå, och träden kastar långa svarta skuggor över marken.
Själv sitter jag och håller nästan på att somna medan inomhustemperaturen sakta kryper upp mot tjugostrecket. Snart åker nattklabben in i kaminen och jag åker i säng ...

Mmmmm ...

... om mindre än sex timmar kommer jag att sitta framför en sprakande brasa i Bäckhem, med massor av skog mellan mig och närmaste grannarna. Å. Vad. Jag. Längtar.

Vemod

Det är märkligt hur vemodet ibland bara kommer över en – helt utan förvarning. Det behöver inte nödvändigtvis ha att göra med något särskilt som hänt, utan ibland bara sänker det sig över sinnet och gör att allt känns lite färglösare och meningslösare än annars. Det kom till mig i går kväll och hänger fortfarande kvar som en avskärmande hinna. Det är tur att jag vet att det inte brukar hålla i sig särskilt länge, och en vän och ett glas vin kan nog vara allt som behövs.

Är det detta de kallar flumskolan, månne?

När Amy Diamond intervjuades på teve i morse frågade morgonvärden om hon verkligen kunde komma ihåg något av det skolarbete hon försökt läsa in mellan repetitionerna inför Melodifestivalen. Jodå, sa Amy, hon had läst ekonomi och astrologi. ASTROLOGI? Läser man det i skolan nu för tiden? Det kanske är ett fritt val-ämne, för det kan väl knappast vara obligatoriskt. Eller ...? Tja, kan de ha tillval som heter "Mumsig mat i mysig miljö" så är de väl kapabla till nästan vad som helst. Nu ska ni inte tro att jag har något emot ett visst mått av flum i skolan. De finns naturvetare som skulle kalla samhällskunskap flum (eller i alla fall vägra att kalla det för en "vetenskap") Men astrologi ... De är väl ungefär lika seröst som Pastafarianism (och därmed även AI och skapelseberättelsen ...)

minskad sjukfrånvaro=friskare befolkning?

I går hade de ett inslag på nyheterna om att sjukfrånvaron hade gått ner. I dag hade det ett inslag om att det är allt fler som nekas sjukpenning. Hade det inte varit mer journalistiskt intressant att ta upp dessa båda saker i ett och samma reportage och kanske diskutera sambandet ...? Att det kanske, möjligtvis, troligtvis är så att minskad sjukfrånvaro inte nödvändigtvis innebär att folk blir friskare utan i stället att de går till jobbet trots att de är sjuka, eller att de helt enkelt nekas sjukpenning ...

US immigration

Första gången jag åkte till USA, i april förra året, var jag faktiskt lite nervös för att de av någon anledning inte skulle släppa in mig i landet. Jag har i och för sig aldrig blivit fälld, eller ens anklagad, för det allra minsta lilla brott, men med tanke på hur galna de verkar vara där borta i dessa dagar så tyckte jag ändå att det kunna finnas anledning att vara lite orolig. Tänk on CIA har varit och fotat på någon demonstration jag deltagit i mot USA:s absurda krig mot Irak eller Afghanistan, eller om de snappat upp något av de där mejlen när jag på ren djävulskap skrivit "Afghanistan" och "massförstörelsevapen" bara för att de där som sitter och kollar alla mejl skulle få nåt att göra. Men några amerikanska flaggor har jag i alla fall aldrig bränt (däremot har jag bränt ett plakat med en bild på Örebropolitikern Erik Johansson, och dessutom hamnat på både Örebrokurirens och Nerikes Allehandas förstasida med facklan mot plakatet, men det är en annan historia, och knappast något CIA skulle vara särskilt intresserade av).
Men både denna och förra gången gled jag genom immigration lätt som en plätt. Även om det är svårt att inte svettas och se skyldig ut när de tar ens fingeravtryck och scannar av ögat ...

Nu tyckte jag dock att mitt jobb på Reader's Digest, ett av de mest amerikanska företagen i världen, borde ge mig ett Get Out Of Jail Free-card, men man vet ju aldrig.
När man åker till USA som svensk behöver man inget visum, men man måste däremot fylla i ett Visa Waiver card och där ställer de de mest märkliga frågor ...

Om det nu skulle vara så att man faktiskt har deltagit i folkmord, varit spion eller har för avsikt att begå brott i USA, inte sjutton skulle man vara så korkad att man berättade det ... Eller?

Jag undrade dock lite över vad de menar med "immoral activities" ... För sådana kan ju faktiskt vara ganska trevliga ibland ;-)

Klarvaket

Eftersom jag blev utlurad (lättlurad) på krogen i går kväll så fanns det ingen chans i världen att i kväll inte skulle bli en jobbkväll hemma vid datorn. Så nu sitter jag här och översätter och lyssnar på grannarna ovanför som har fest. Och om det lät så här mycket när jag hade fest så måste jag ännu en gång skicka en tacksam tanke till mina toleranta grannar som inte klagade när jag hade fest för ett par veckor sedan. Det låter nämligen ganska mycket.

Annars är allt bra. Utanför fönstret viner snön och björken piskar mot väggen. Men i bröstet är det varmt och soligt, om än lite trött.

Man dansar där uppe, klarvaket
är huset fast klockan är tolv
Då slår det mig plötsligt att taket
mitt tak, är en annans golv.

Nils Ferlin

Min vän Colleen

Som jag förmodligen tjatat om tidigare så ska jag ju åka till Australien i mars. Den sjätte mars hoppas jag på ett Qantasplan som via London tar mig till Peking där jag ska halvvägshänga några dagar för att sedan åka vidare till Sydney där jag landar tisdagen den elfte. Jag satt och pratade med Heidi i telefon häromkvällen och vi planerade vår lilla roadtrip till strandhuset utanför Sydney, och när hon var tvungen att lägga på eftersom hon var på jobbet och hennes chef uppenbarligen satt och blängde surt på henne så ringde jag en annan av tjejerna som ska med på roadtrippen: Colleen

Colleen och jag träffades i Kairo i januari 1996, dagen efter min tjugoårsdag (ihop med Heidi, Dell och Tracey som också ska med till strandhuset i mars). Vi svettades i våra vita rockar på filmstatistjobbet, och sedan gick vi tillbaka till hotellet och körde något galet drinking game tills vi alla var så fulla att det förmodligen var olagligt i ett muslimskt land som Egypten.
Colleen är från Sydney i Australien, och precis som så många australiensare är hon en härlig blandning av kulturer. Hennes mamma är av brittisk härkomst och hennes pappa från något varmt och spännande land (som jag alltid glömmer vilket det är...), som hon brukar skylla alla sina mer exotiska personlighetsdrag på. Hon är vacker, med världens mest generösa leende, och en av de flirtigaste personer jag någonsin träffat. Jag tror aldrig att jag har sett någon – killar som tjejer – som inte smälter och kapitulerar fullkomligt hennes sällskap.
I Kairo var jag och Colleen lite fattigare än alla andra, och när vår filmchef Sudani sa att vi kunde bo i hans lägenhet gratis – eftersom han bodde hos sin tjej, tror jag – så nappade jag och Colleen på det, trots att hotellet bara kostade fem egyptiska pund natten, dvs. ungeför tio kronor. Sudani bodde på nionde våningen i ett hus utan hiss (och förmodligen även utan tak eftersom man i Kairo inte behöver betala skatt på ett hus som inte är färdigbyggt – vilket fått till följd att ytterst få hus i Kairo faktiskt blir helt färdigbyggda). Och efter en natt i den där öde lägenheten, där vi satt uppe hela natten och drack läbbig Stella-öl, gjorde misslyckade hennatatueringar och pratade så kändes det som om vi var vänner för livet. Senare flyttade vi av olika anledningar tillbaka till hotellet, vilket nog var bra, men från den dagen försvarade Colleen mig med näbbar och klor när så behövdes. När vi t ex mycket sent omsider fick veta att ett jobb vi suttit och väntat på i Kairo gått om intet var det hon som gick ner och skällde ut Hassan efter noter när jag låg uppe på mitt rum och grät eftersom detta innebar att jag inte skulle ha tillräckligt mycket pengar för att ta mig tillbaka till Israel.
Senare sammanstrålade vi i Tel Aviv och där ägnade vi några månader åt att prova brudklänningar och dricka bensintequila på Mulligans II, spela backgammon, äta falafel och bagels och prata feminism. Sedan sågs vi inte på många år, inte förrän jag kom till Sydney 2005. Då hade hon på sig ett smycke med kvinnokampstecknet som jag gjort åt henne i lera 1996 och det var som om vi aldrig varit skilda åt. Sedan träffades vi 2006 igen, och nu, 2008, är det ännu en gång dags. Vilket man kan tycka är ganska bra efter att inte ha bott i samma land, eller ens i samma hemisfär, på mer än tio år! Tack för det Colleen!

Always look on the bright side of life ...

I dag har jag ....

... spillt kaffe över hela mitt skrivbord
... suttit och jobbat på min budget i flera timmar bara för att sedan få veta att jag måste göra om alltihop
... bränt tungan på kaffe så att det fortfarande svider, åtta timmar senare
... upptäckt att något postorderföretag i England har tagit nästan 10 000 kronor från mitt konto
... trampat ett oskyldigt litet barn på foten på bussen med mina högklackade skor
... köpt två dyra avokador som visade sig vara alldeles svarta när jag kom hem

Och trots allt detta så har dagen faktiskt inte varit så tokig!

Soon NYC

Aaaaaaargh! Klockan är alldeles för mycket och jag ska snart gå upp ... Har en känsla av att jag trots viss flygskräck inte kommer att ha några problem att sova på planet i morgon ... New York, here I come!

Skrivkrampande Moa-Lisa

Nej, jag skriver inte så mycket här för tillfället. Orsaken är tvåfaldig. För det första sliter jag som en liten bäver med min översättning, och jag vill kunna skicka i väg första utkastet till mamma innan jag åker till New York på tisdag så att hon ska kunna titta på det medan jag är där. Tanken var att jag jag skulle ha ett genomarbetat och färdigt första utkast att skicka henne; verkligheten är att det blir ett halvdant och halvfärdigt första utkast. Nåväl. För det andra lägger jag mycket av min skrivenergi på mejl just nu. Och det är en mejlkonversation som inte går av för hackor :-)

Skatt

Sådana som jag borde inte få ha egen firma. I fredags fick jag ett brev från skattemyndigheten om att jag ska betala 30 000 i skatt för 2007 före 24 februari. Vilket är mer än jag drog in i företaget förra året. Hmmm ... jag anar att något blev fel på den preliminära självdeklarationen jag skickade in före jul ...

Pömsiga Moa-Lisa

Orsaken till att jag inte skrivit så mycket är inte att jag har för syfte att bryta mitt nyårslöfte, utan det är bara det att jag fortfarande är trött efter helgens strapatser. Fest till arla morgonstund i lördags och sedan städande och degande och middag med mamma och Jolle på söndagen. Detta i kombination med att jag var och tränade i dag för första gången på nästan två veckor gör at jag känner mig smått slak just nu. Men livet är bra. Arbetet med boken flyter på, om än långsamt, jag ska till New York om en vecka och jag har funnit en ny vän. Så jag klagar inte :-)

Nu ska jag stänga av datorn och krypa ner i sängen med min varmvattenflaska.

Udolpho

I går satt jag och såg på nyfilmatiseringen av Jane Austens "Northanger Abbey", vilket var roligt eftersom det är länge sedan jag senast läste boken. Jag skulle tro att det var under min värsta Austen-fas, ungefär samtidigt som jag skrev min c-uppsats i engelska – "Passion and Prudence: opposed forces in 'Pride and Prejudice' and 'Emma'". Då slukade jag allt, både det jag tidigare läst och en hel massa annat. Austen skrev tyvärr inte så mycket, det blev bara sex stycken avslutade romaner, så det blev till att även läsa en del av hennes icke publicerade saker, och några oavslutade romaner.
Den som har läst "Northanger Abbey" vet ju att huvudpersonen Catherine med skräckblandad förtjusning läser boken "The Mysteries of Udolpho" (eller "Röfvarslottet i Apenninska bergen", som den tydligen fick heta på svenska) av Ann Radcliffe, och det är delvis denna bok som får henne att fantisera om mord och mörka hemligheter i garderober och kistor när hon är på besök på Northanger Abbey. Och sällan har jag blivit så besviken på en bok som när jag läste "The Mysteries of Udolpho" ... Det är en gotisk skräckroman och är allt som Jane Austen inte är, dvs. allt annat än tidlös. Den känns ungefär lika aktuell som Richardsons "Pamela eller dygdens belöning" (och för er som till äventyrs inte har läst om Pamela så tror jag att titeln ger en ganska rättvis bild av hur spännande boken är ...) I Udolpho är det en liten mesig, försvarslös och föräldralös flicka som heter Emily som får utstå en mängd vedermödor, som närmanden från sin förmyndare, och spärras in i en borg i Apenninerna. Dötrist, helt enkelt.

Men trots min besvikelse på Udolpho så kunde jag inte låta bli att efter gårdagens Austen-film gå in på Bokus och beställa "The Monk" av Matthew Lewis – boken som ger lilla oskyldiga Catherine så heta och vansinniga drömmar (vilket jag inte alls kan minnas förekom i boken). Boken levereras om en dryg vecka, och jag återkommer och berättar om den hade samma effekt på mig som på Catherine.

Tror du verkligen att jag är under tjugo ...?

Lagom till trettiotvårsdagen så fick jag i dag visa leg på systemet för första gången på några år. Visst, det kan ha något att göra med att jag ganska okammad kom in på systemet här i Hornstull kvart över tio på morgonen för att köpa ett helrör vodka – men ändå!

Isabellagult och bloody marys

Jag sitter och skriver ett författarporträtt om Philippa Gregory, författare till boken "Den första hustrun" som vi ska ha med i nästa volym av Det Bästas Bokval. Boken handlar om Katarina av Aragonien, infantan som gifte sig först med den engelske tronarvingen Arthur, och som när denne dog benfast hävdade att hon var oskuld och på så sätt fick möjlighet att gifta om sig med Arthurs bror Henrik (då det inte var okej att bli buksvåger med sin bror). Men det var ju som bekant ingen höjdare att vara fru till Henrik VIII. Hur som helst, Katarinas föräldrar var ju Los Reyes Católicos, Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, och när jag skrev Isabellas namn så tänkte jag på uttrycket isabellagult och så försökte jag komma ihåg vilken drottning det var som vägrade att byta underbyxor förrän de vann kriget och därav gav namn åt färgen isabellagult. Kan det ha varit Isabella av Kastilien? Och mycket riktigt, när jag tittar i NE så finns ordet med, visserligen inte "isabellagult", men väl "isabellafärg". Och enligt myten var det så att Isabella lovade att inte byta linne förrän Granada var intaget, och eftersom det ju tog ett bra tag så hann linnet bli missfärgat. Men nog tycker jag att mitt minne av att det var underbyxor hon inte skulle byta är snäppet roligare – och lite mer av en uppoffring. Men jag vet inte ens om de hade underbyxor på den tiden.
Katarina fick ju sedermera också en dotter med Henrik VIII (och hade det blivit en son så hade det förmodligen inte blivit så många fruar för lille Henke), som under fem år regerade i England under namnet Maria I. Eller Maria den blodiga (Bloody Mary) som hon också kallades på grund av sin förkärlek för att bränna protestanter som kättare. Och därifrån kommer namnet på en gammal favoritcocktail som fått lite av en renässans i mitt liv den senaste tiden!

Leva på hoppet

Om jag skulle få ett brev som meddelar att någon jag älskar dött, så kan man väl på sätt och vis säga att personen inte är död, åtminstone inte i min värld, förrän jag öppnat brevet. För mig inträffar då dödsfallet i samma ögonblick jag läser brevet, snarare än när personen dör. Och om jag går omkring med en miljonvinst i plånboken utan att veta om det, är jag då miljonär eller inte?
Gång på gång väntar jag med att göra saker för att så länge som möjligt kunna leva i förhoppningen om något. Det kan gälla något så simpelt som att vänta några extra minuter på morgonen med att kolla sin mejl, eftersom det finns något speciellt mejl, från någon speciell person, som man verkligen hoppas ska ha kommit. För så länge man inte har kollat finns ju mejlet potentiellt där. Eller man kanske köper en lott (vilket jag gör ungefär en gång om året, så det är inte konstigt att jag aldrig vinner en miljon ...) och går omkring med den i plånboken i flera veckor. För så länge den inte är skrapad så är den ju en potentiell miljonvinst.
Värre vore det ju om det t ex är ett läkarbesök man skjuter upp eftersom man är orolig för vad man ska få för svar. För ett negativt besked från en läkare är ju oftast mindre negativt ju tidigare man får det ...
Man skulle kunna säga att det här betyder att vi lever på hoppet, men ett annat sätt att se det på är förstås att vi lever i ständig rädsla för att bli besvikna. Hmmm ...

Allt detta tänkte jag på när jag i morse hittade på den ena saken efter den andra som behövde göras innan jag kollade vad jag fått för meddelanden på mina diverse mejlkonton. Och kanske var det för att det fanns något speciellt som jag hoppades skulle ha kommit. Nåja, nu hade det inte det, och det var i och för sig ganska väntat (suckade hon stoiskt).

Carmen och Flipper

Jag sitter i soffan med tända ljus och översätter. Då jag egentligen inte har någon ordentlig paus inplanerad förrän Janes Austens "Övertalning" börjar klockan halv tio i kväll så skapar jag mig små raster genom att planera/drömma inför min Australienresa i mars (det som ska bli belöningen för att jag sitter här och jobbar trots att det är söndag). Häromdagen fick jag ett mejl om att de spelar Carmen i Operahuset i mars, och eftersom det ju är din älsklingsopera, Moa, så tänkte jag att vi kanske ska köpa biljetter ...? Ja! Och nu har jag precis fått veta att jag får låna ett strandhus några timmar utanför Sydney av en kompis, så dit kommer jag att åka ihop med några av mina allra bästa vänner. Huset ligger precis vid vattnet, det finns en stor terrass med en barbeque, och havet är fullt av delfiner. Å. Vad. Jag. Längtar.
Så medan regnet piskar utanför rutan och spolar bort vintern för att än en gång låta Stockholm bli grått och vått och ruskigt, sitter jag här i min soffa och drömmer om ljumma vindar och Bloody marys i solnedgången medan Flipper vinkar åt oss med sin stjärtfena.

Spa-ni-en, är ett land ...

Oj, vad jag hoppas att pianot det bankats på hos grannen inte är en ny leksak i ett hushåll med barn, utan att det är ett barn som i dag kommit på ett enstaka, mycket sällan upprepat, besök i ett hushåll med ett piano.

Att hålla eller inte hålla

Nej, nu ska det bli slut med förra årets hattiga bloggskrivande! 2008 ska jag försöka skriva lite varje dag! Se det som ett nyårslöfte. (Nyårslöften är ju lite mer okej att bryta än andra löften, inte sant? Alla vet att det ligger i nyårslöftenas natur att man lovar något man vet att det kommer att vara nästan omöjligt att hålla.)

Så, vad vill jag mer göra under 2008?

1. Jag ska lämna in en översättning av "Die with me" som jag är stolt över och som känns genomarbetad och bra senast första mars. (löfte)
2. Jag ska andas genom näsan och inte låta mig bli stressad av saker jag inte kan påverka (nyårslöfte)
3. Jag ska inte kolla min mejl eller Facebook en enda gång under min Australienresa i mars (nyårslöfte)
4. Så fort snön smälter ska jag ringa skorstenskillen en gång om dagen för att se till att han äntligen masar sig ut till Bäckhem (löfte)
5. Jag ska alltid dricka varannan vatten (nyårslöfte)
6. Jag ska bli en snällare och lyckligare människa (nyårslöfte)

Sådär. Jag tror att det var allt.

Då i vårt mörka hus ...

I går kväll pysslade jag och Marie (å, vi hade stora planer, men i slutändan vete sjutton om det blev så himla mycket mer än apelsiner med nejlikor i ...) och i morse trotsade vi mörkret och kylan och den allmänna morgontröttheten och gick på luciatåg i Essinge kyrka. Jag har ju alltid varit förbaskat gråtmild av mig, och när lucian kom in och var en knubbig tjej med mörkt hår (och elljuskrona i stället för levande ljus på huvudet - vilket verkar vettigt när det handlar om tolvåringar) och världens största leende, så svämmade ögonen över. Då glömde jag den irriterande treåringen som sparkade mig i ryggen och pratade alldeles för högt - på franska dessutom - och det var bara lycka.

Mammas hemlige man

I går satt jag med teven på mute när jag jobbade, och då och då kastade jag ett getöga på festligheterna i stadshuset. Det åts och kommenterades och diskuterades och minglades och dansades. Och såg faktiskt ganska trevligt ut. Själv åt jag julskinka och senap i stället för tomataladåb ochh tuppkorv, men det var inte heller fy skam.
Första gången jag tittade på nobelfesten på teve var 1991, och orsaken var att mamma var programledare för det i SVT. Visst var det lite spännande att se mamma i svart sammetsklänning intervjua folk i ett ganska så glammigt sammanhang, och visst var jag glad över att hon lyckades fixa William Goldings autograf åt mig (eftersom det var nittioårsjubileum var en hel drös gamla nobelpristagare inbjudna), men i mina och mina syskons ögon var det en helt annan sak, några år tidigare, som var den sanna höjdpunkten i mammas tevekarriär.
Inför ett teveprogram som hette "Gud i veckan" blev mamma nämligen intervjuad i Hänt i veckan. Det var en bild, och en liten faktaruta där våra namn stod med (Moa, 13 år), men det bästa av allt var att det i artikeln fanns en äkta klassisk Hänt i veckan-fråga med: "Varför är din man så hemlig?" I våra öron lät det så vansinnigt spännande, nästan som om det hade smugit omkring paparazzi i trädgården i åratal för att få en bild på mammas hemlige man, och som ni förstår slår en sådan sak nobelfesten med hästlängder!

Sagan om den lilla gumman som tyckte om att vara köpgalen

När jag såg Svenskt näringslivs nya reklamkampanj visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Men det är nog trots allt mer tragik än komik. Särskilt passande är det en dag som denna, när Nobels fredspris delas ut till människor som säger att det är just våra vanor vi måste ändra på om det ska finnas något som helst hopp för vår planet.

I dag ...

... har jag inhandlat en stycke (ekologisk) julskinka och en stor burk engelsk senap. Hummern och tomataladåben på nobelmiddagen kan slänga sig i väggen!
Märkligt nog hittade jag ekologisk skinka på Vivo i Hornstull, vilket annars är Stockholms i särklass sämsta butik vad gäller krav- och rättvisemärkta varor. Bland frukt och grönt kan man hitta en liten kravmärkt citron eller några bruna ekobananer om man har tur, och ekologiskt kaffe och mjök har de, men sedan är det stopp. Inget ekologiskt te, eller ost eller grönsaker. Jag brukar försöka fråga personalen om det när jag är där (för en gång hörde jag en solskenshistoria om konsumentmakt och om en affär som slutade att sälja läsk i plastflaskor - det var på den tiden när plstflaskor inte gick att panta - för att tillräckligt många människor såg till att alltid fråga om glasflaskor när de var där), men eftersom jag alltid frågar samma personer så himlar de nu bra med ögonen när jag kommer och tittar på varandra med "ånej, inte hon igen" i blicken. Nåväl, det kan bli min grej. Ekotjattjejen.

Och allt detta är egentligen bara för att jag känner att jag måste döva mitt dåliga samvete för att jag flyger så mycket ...

Fallet Jamie Bulger

I dag fick jag (på Facebook) en uppmaning om att protestera mot att de två då tioåriga pojkar som 1993 i England misshandlade treåringen Jamie Bulger har fått nya identiteter och kommer att flytta till Australien på obestämd framtid. Man uppmanas skriva på en protestlista som sedan ska skickas till Lady Justice Butler-Sloss.
Naturligtvis var det som hände Jamie Bulger en tragedi. Naturligtvis är det hemskt att tänka att två barn kan vara så grymma mot en liten pojke. Men det är också hemskt att människor tycker att någon ska straffas hela livet för något de gjorde när de var tio år. Varför skulle någon vara angelägen om att dessa dåvarande pojkar, nuvarande män, inte ska få en chans att börja om på nytt, i ett land där ingen vet vilka de är?

Ologisk Leffe

När jag sömndrucken låg i sänge i morse och lyssande på radion så hörde jag Leif Silbersky uttala sig om de nya vändningarna i den så kallade bordellhärvan. Man är ju van att höra honom tala i egenskap av någons försvarsadvokat, vilket innebär att man liksom inte tycker att det är särskilt märkligt om hans uttalanden är helt onyanserade. (Det är väl en försvarsadvokats uppgift att vara onyanserad och helt förbehållningslöst förvara sin klient.) Jag tror att det var därför det tog ett tag innan jag reagerade på hans onyanserade uttalanden nu i morse. Hans resonemang gick till viss del ut på att det omöjligt kunde vara sant att dessa toppolitiker hade gått till prostituerade eftersom de rimligtvis borde ha insett att risken för upptäckt var ganska stor. Vilket är ett resonemang som haltar avsevärt. Innebär det att han också hävdar att Nixon rimligtvis borde vara oskyldig till Watergateskandalen? Eller att Profumoaffären bara var ett påhitt? Eller att Björn Rosengren aldrig var på porrklubb med kortet till representationskontot i högsta beredskap? Eller att Bill Clinton talade sanning när han sa "I did not have sex with that woman"?
Om det är något historien lärt oss så är det väl att människor trots en överhängande risk för upptäckt gång på gång gör korkade, omoraliska och olagliga saker.

Bugger! Oopsie daisies ...

I går kväll satt jag och såg den sista kvarten av "Fyra bröllop och en begravning", och där finns en scen som en gång i tiden faktiskt var orsaken till att jag gjorde bort mig lite inför en god väns föräldrar.

Året var 1997, och jag var uppe i Mooloolaba på Sunshine Coast i Australien för att fira julen i mina vänner Heidis och Danielles föräldrahem. Heidi hade varnat mig för att speciellt hennes mamma var ganska religiös och traditionell och inte tyckte om svordomar. Och eftersom jag, särskilt på engelska, svär som en borstbindare, så var jag lite nervös. Så jag övade lite på alternativa svordomar – typ de engelska motsvarigheterna till "skorstenar också" eller "attans". Och väl där så gödslade jag vilt med "jiminy crickets", "darn", "oopsie daisies" och – vad jag trodde var ett mycket harmlöst kraftutryck eftersom jag sett Hugh Grant säga det upprepade gånger i kyrkan i "Fyra bröllop ..." – "bugger". Kanske förväxlade jag det med order "booger" som betyder snorkråka. Jag vet inte. Men när jag i Heidis och Danielles mammas närvaro ett antal gånger sagt "bugger" så frågade hon mig lite försynt varför jag hela tiden sa det där ordet. I samma ögonblick hon sa det spred sig insikten i mig att det kanske inte var ett vidare bra ord i alla fall. Jag frågade vad det betydde och då sa hon att det fick jag gå och slå upp själv. Och när jag gjorde det fick jag veta att det betydde "sodomi". Så jag hade mer eller mindre gått omkring och sagt "analsex" inför den person som jag absolut inte ville svära inför.
Då hade ju faktiskt till och med ett vanligt traditionellt "fuck" varit bättre.

Bara bröst!

Äntligen så har diskussionen kommit igång om det ojämställda i att män har rätt att gå och visa upp sina bröst hur mycket de vill medan en kvinna kan gripas för förargelseväckande beteende om hon gör samma sak.
Jag kommer så väl ihåg när jag någon gång i elva- tolvårsåldern insåg att det inte längre var okej för mig att bada topless eller att slänga av mig tröjan precis som killarna gjorde när vi spelade innebandy. Helt plötsligt fanns det en sak på min kropp som jag borde dölja enbart för att jag var, eller i alla fall var på väg att bli, kvinna - allt för anständighetens skull.

Om man nu, som JämO, tycker att det inte är diskriminering att kasta ut två kvinnor som badar topless på ett badhus eftersom det är ett allmänt känt faktum att kvinnokroppen är objektifierad på ett helt annat sätt än manskroppen, då kan vi väl lika väl tvinga kvinnor att ha på sig fotsida dräkter när de badar, eftersom ben och rumpa också är en del av den objektifierade kvinnokroppen. Och dessutom bör dräkten sitta löst, eftersom det knappast kan ses som anständigt med alla dessa runda former som är ack så mycket mer oanständiga än männens mer kantiga. ...

Änständighet är, och bör vara, vad vi bestämmer att den ska vara.Ändra lagen, gör den jämställd, låt kvinnor vissa brösten om de vill.Det kommer med all säkerhet att minska objektifieringen av kvinnokroppen snarare än att öka den. Ja till rätten att visa sina bröst - både för män och kvinnor.

Moa-Lisa ...

... är lite sur över att någon tagit ner lappen hon satt upp i trapphuset om hur man kan avbeställa sin telefonkatalog om man tycker att det bara är ett enormt slöseri med papper. Hon hade till och med gjort sådana där små remsor som man kunde riva av, med länken för att avbeställa.

Om Moa-Lisa talar om sig själv i tredje person så är det bara för att hon tillbringar alldeles för mycket tid på Facebook.

Var krishanteringen sämre förr?

I morse pratade de på nyheterna om rektorn som blev knivhuggen på en skola i Upplands-Bro igår. På SVT:s hemsida står det att kommunen efter dådet kallade in "sin grupp för psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor eller katastrofer, och eleverna skickades hem". Vilket får mig att tänka på när rektorn på min högstadieskola begick självmord. En morgon blev vi underrättade (jag vill minns att det var via skolans högtalarsystem, men det låter ju nästan för absurt för att vara sant) att vår rektor hade tagit livet av sig kvällen innan och att det nu var studierektorn som nu var tillförordnad rektor. Och jag kan inte inte minnas att vi någonsin hade några samtalsgrupper eller ens diskussioner om det som hänt. Det fanns definitivt ingen krisgrupp som kallades in. Jag vet inte om jag reflekterade så mycket över det just då, men nu i efterhand känns det märkligt att man inte följde upp det mer. Det måste ju rimligtvis ha funnits en risk att många av ungdomarna på skolan, mellan tretton och sexton år gamla, hade behov av att prata om det.
Jag vet i alla fall att jag hade svårt att bli av med bilden i huvudet på vår döde rektor i badkaret.

Fem dagar kvar ...

Julstjärnan är upphängd, elljustaken står i fönstret, snögloben (som även är en speldosa) står på hyllan och knopparna på mina nyinköpta blommor, en julkaktus och två hyacinter, sväller i väntan på första advent. Glöggen är inhandlad och det riktigt kliar i fingrarna på mig att börja koka knäck och fudge och sticka kryddnejlikor i apelsiner. Ja, jag är en riktig julpysselsjunkie. Men så fort julen är över så brukar jag vara så hjärtligt trött på den att alla julprydnader åker ner illa kvickt (förutom den röda tygstjärnan i fönstret, för de är så himla vacker). Därför håller jag också benhårt på att inget får tändas eller börjas före första advent, för då kanske jag hinner tröttna innan jul och det vore ju jobbigt.
Är det ett tecken på att jag har blivit gammal och traditionell? Jag avskyr när folk tänder julljusstaken för tidigt. Eller när de börjar sälja semlor redan före jul. Usch, jag ska nog jobba på att inte vara så sur. Hålla på mina traditioner men inte bry mig om andra håller på sina. Men ibland är det svårt. T ex när man är så innerligt trött på julmusik att man vill kräkas redan i november.
Men just nu är jag inte trött på någonting. Bara glad och förväntansfull över att jag snart får tända min vackra röda julstjärna som en gång tillhörde en tant som hette Irma. Och så förstås lite ledsen över att jag inte köpte någon mistel bara för att jag tänkte att det nog knappast skulle bli tillfälle att pussa någon under den i alla fall ...

Idiot eller murket trä?

Ständigt detta Facebook. Tidigare i dag så läste jag något som någon hade skrivit om mig till någon annan. Bland annat hade han skrivit "She's a dote". Och eftersom jag inte visste vad det betydde var jag naturligtvis tvungen att kolla upp det. Norstedts engels-svenska ordbok hade inte ens ordet "dote" som substantiv listat. I New Shorter Oxford English Dictionary stod det att det betydde antingen "A foolish or weak-minder person; a dotard", "A natural gift or endowment" eller "Decay in wood". Hmmm ... Urban Dictionary hade ytterligare två betydelser: ett gift eller en titel som ges till vissa fäktingsmästare. Dubbelhmmm.
Trots detta kan jag inte låta bli att hoppas på att det egentligen betyder något väldigt positivt; förhoppningsvis något som har att göra med verbet "dote", dvs. "avguda" eller "dyrka", men det kanske är lite väl optimistiskt ...

Våld av vem och mot vem?

En av rubrikerna i dagens DN var "800 miljoner satsas mot kvinnovåld". Vilket naturligtvis innebär, och det tror jag att alla förstår, att man ska satsa pengar på att förebygga mäns våld mot kvinnor, men trots det känns "kvinnovåld" som ett mycket märkligt ord. Det är väl snarare "mansvåld" det handlar om. Och det som också faller bort i detta ord är ju att det faktiskt handlar om mäns våld mot kvinnor. Om det även skulle inbegripa kvinnors våld mot andra kvinnor, då skulle könet vara oviktigt i rubriceringen och det skulle rätt och slätt kallas "våld". Så jag tycker att DN, och alla andra, ska skippa ordet "kvinnovåld" och i stället börja nämna det vid dess rätta namn, dvs "mäns våld mot kvinnor".

Kanske svenskspråkig, men knappast svenskskrivig

Lite roligt är det allt att Nils Ferlinpriset delats ut till Eeva Kilpi. Priset är ett litteraturpris som Nils Ferlin-sällskapet varje år delar ut till en svenskspråkig lyriker. Och visst är Eeva Kilpi en värdig pristagare, och hur svenskspråkig hon är kan jag egentligen inte uttala mig om, men hon skriver ju faktiskt inte på svenska utan på finska. Kan man verkligen kallas för en svenskspråkig lyriker då? Är inte det ungefär som att kalla Tomas Tranströmer en engelskspråkig lyriker?

Vad har hänt?

Ja, vad har hänt? Förutom att det känns som om jag har suttit och översatt varje ledig stund så är det väl inte hänt så mycket.
Vi var på informationsmöte med John Mattson i dag. Vårt kontor ligger i en av deras fastigheter vid Hornstull som är en del av projektet Hornstorg, alltså upprustningen av Hornstull. Visst finns det saker som borde göras i Hornstull, men skräckscenariot är ju att det ska bli ännu en inglasad galleria med Lindex, H&M, Åhlens etc. Det var dock lite märkligt att representanterna för John Mattson stolt berättade att Hornstull av New York Times hade blivit utnämnt till trendigaste stadsdelen i världen - och sedan sa att de skulle bygga om allt. Det anses ju knappast trendigt för att det ska komma ett Lindex dit, utan snarare för att det INTE finns något Lindex, och för att det därför är möjligt för lite mindre, och mer specialiserade, affärer att ha råd att verka där.

Nåväl.

Såg precis Maja Lundgren på Babel. Mycket bra. Vill åter igen uppmana alla som inte läst "Myggor och tigrar "att läsa den.
Och läs också "Mannen på Trinisla" av Jerker Virdborg. Jag tyckte mycket om den, men den är ganska otäck. Jag får faktiskt lite ont i magen bara jag tänker på den.

I morgon dricker jag vin med Anna och på fredag åker jag till Bäckhem. Oh joy!

Moa-Lisa undrar ...

... hur hennes novemberkaktus vet att det är november.

Trött, sömnig, pömsig ... med en mobil som fått spatt

Lugn fredagskväll hemma med översättning och mindre lugn lördagskväll med utflyttningsfest. Sedan trevlig söndagsbrunch på Berns med så mycket asiatisk buffé att jag är ganska övertygad om att jag aldrig någonsin vill äta igen. Nu ska jag strax stänga av datorn efter att äntligen ha översatt det antal sidor som jag har bestämt ska översättas varje vecka för att boken ska hinna bli klar till första mars.

Lite märkligt var att efter festen i lördags så har min telefon fått lite spatt. Vid något tillfälle under festen så drogs klockan tillbaka en timme, skärmsläckaren och bakgrundsbilden ändrades och min ringsignal förvandlades från "Avanti popolo" till "pip pip". Antingen så fanns det några märkliga och mystiska krafter på Hornsgatan 76 som påverkade telefonen, eller så grävde någon fram min telefon ur väskan och ändrade inställningarna. Hmmm.

Och nu vet jag vad jag ska göra på nyårsafton. Det blir skumpa i Cork, vilket innebär att jag kommer att möta 2008 en timme efter alla ni här i Sverige.

xy and xx ended their relationship

Ständigt detta Facebook. Jodå, jag är fortfarande mycket förtjust i det, och de gamla vänner jag återfunnit är just nu en ordentlig glädjekälla, men det finns vissa smått absurda aspekter av det. Nu på morgonen kom det upp på min news feed att xy and xx ended their relationship. (Den som inte vet vad Facebook eller news feed kan sluta läsa här.)"Oj då", tänkte jag, "de har varit tillsammans ganska länge", och gick in på xy:s profilsida. Och såg att han i slutet på oktober blivit nominerad till typ snyggast på Facebook och i början på november fanns en rar wall post med från personen som han nu inte längre var i ett förhållande med. Alltså har jag nu, utan någon personlig kontakt som helst med dessa personer, fått veta (eller jag tror mig åtminstone veta) att de för bara en vecka sedan hade ett ganska bra förhållande (de skickade ju små gulliga meddelanden till varandra) och att de nu har gjort slut. Xy har också valt att ändra sin status från in a relationship till single, inte bara lämnat det utrymmet tomt, vilket känns ganska definitivt. Här får jag alltså på ett ganska märkligt sätt reda på något som förmodligen är både ledsamt och jobbigt.

Jag har inte angett min status på Facebook. Jag vill inte att det ska komma upp på någons news feed att Moa-Lisa changed her status to "it's complicated" eller Moa-Lisa is now single (och denna information illustreras av ett brustet hjärta). Om man vill veta hur det står till med mitt kärleksliv får man fråga. Då kanske jag svarar.

Panta rei

Klockan är halv elva och jag sitter i soffan och översätter. Det är hektiska dagar nu, men roligt att översättandet äntligen börjat flyta på ordentligt. Det är ungefär så där som när man läser en bok på ett språk man inte är så haj på. I början av boken hakar man upp sig på vartenda okänt ord, men sedan kommer man in i boken, och det blir helheten, flytet, känslan som blir viktig, inte de enskilda beståndsdelarna. Visst älskar jag pillet och knåpandet, men det kommer tids nog.

Men nu stänger jag av datorn och drömmer om mord och självmordsbrev i London.

För tolv år sedan

För exakt tolv år sedan i dag vinkade jag bakfull av min mamma och syster på Arlanda och flög till Tel Aviv för vidare transport till kibbutz Merhavia utanför Afula. Jag var nitton år och precis i startgroparna för att börja leva det där livet som man gått och väntat på och längtat efter under tolv långa år i skolan. Äntligen frihet. Det tog nio månader innan jag åter satte foten på svenska mark, och fyra år innan jag flyttade hem till Sverige igen. Och jag kommer aldrig glömma den där första resan som blev början på så mycket: det första steget in i en tid i mitt liv som i mångt och mycket formade mig till den jag är i dag.
Den andra november 1995 var två och en halv månad före min tjugonde födelsedag, två dagar innan Rabin blev skjuten, nio år innan jag fick mitt första fasta jobb.

Känd bodensare!

Visst, Boden är inte busstort, men det är ändå lite roligt att ha hamnat på en lista över "kända bodensare"

Euskefeurat

I kväll var jag på Scalateatern och lyssnade på Euskefeurat, som inte alls är skivaktuella. I själva verket kom senaste skivan ut för en tolv tretton år sedan.
Är man född i Boden har man Euskefeurat i blodet. Det var med stor förvåning som jag någon gång på mellanstadiet kom på att det inte fanns en kotte i Örebro som visste vilka de var. Det var för förresten också ungefär i samma veva som jag träffade på min första livs levande moderat, men det är en helt annan historia. När jag gick gymnasiet började jag morska upp mig och plågade mången onorrbottning med att spela Euskefeurat och - och detta är viktigt - att lyssna på texterna. Men än i dag tror jag faktiskt bara att jag träffat på en enda örebroare som, oberoende av mig, visste vilka de var - och som tyckte om dem.
När vi (jag, två norrbottningar och en stockholmare) kom till Scalateatern var det nästan som att vara tillbaka i Björknäsparken. Inte ett "typ" eller ett "e" så långt örat nådde, och när Ronny Eriksson inledde med att fråga hur många i publiken som var norrbottningar i exil så räcktes en skog av händer upp.
Och Euskefeurat är fortfarande bra. Blandningen av politiskt klarröd kämpaglöd, folkmusik, humor och spelglädje får mig fortfarande att vilja stå upp och klappa händerna i ena stunden, för att i nästa bara lyssna andäktigt.
Nu ska en nöjd och glad norrbottning i exil gå och lägga sig.

Mörker

Klockan är snart fyra och det är redan mörkt. När jag lämnade Bäckhem halv sju i morse var det också mörkt, och nu blir det väl inget mer dagsljus på några månader. Fy.
Men å andra sidan kan man tända ljus varenda dag. Äta frukost med levande ljus ... Och snart kommer adventsljusstaken och julstjärnan fram :-) Nä, mörkret är faktiskt inte så farligt fram till jul. Det brukar vara januari och februari som är hemska. Och dit är det ju långt kvar.

Manhattan igen

Tulle Moa-Lisa som måste ut och resa så mycket ... I dag har jag bokat en resa till New York 22-27 januari – och inte ett öre behövde jag betala! När jag var i New York senast var nämligen mitt plan överbokat och då erbjöd jag mig att flyga ett dygn senare i utbyte mot resecheckar på 700 dollar. Så nu ska jag och Anna ha tjejhelg i New York och shoppa och dricka drinkar och andra mysiga saker! Lyxigt, va?

Feminister skyr vax

På frågan om hon vaxar bikinilinjen svarar Izabella Scorupco: "Jag är superfeminist och vaxar ingenting! Tacka vet jag rakhyvel eller rakapparater."

?

Friden har lägrat sig över nejden

När jag åker till Bäckhem står "sova" ofta ganska högt upp på agendan. Men trots att jag gick och lade mig vid tolv i går kväll så blev sömnen ganska orolig då jag först väcktes halv två av ett telefonsamtal från en vän (och ni som vet hur jag brukar låta när jag blir väckt ska veta att jag var riktigt trevlig), och sedan klockan nio av att pappa ringde och frågade om han kunde lämna sina hundar hos mig eftersom han skulle åka till Örebro på ett möte och inte ville lämna dem ensamma i stugan så länge. Ohundvänlig som jag är sa jag åt honom att släppa in dem i farstun (dvs med en dörr mellan mig och dem) så att jag skulle kunna fortsätta sova.
När jag sedan till sist kröp upp ur sängen vid halv elva (efter att en halvtimme tidigare ha sträckt ut armen för att sätta på det elektriska elementet eftersom det var svinkallt i rummet) och gick ut för att tvätta ansiktet var det en centimetertjock isskorpa i vattenhinken, och jag kände mig som Jane Eyre eller Kulla-Gulla eller någon annan litterär hjältinna som blev en starkare och bättre människa av att då coh då vara tvungen att slå sönder iskorpan i vattenhinken på morgonen (nu stod deras vattenhinkar dock oftast inomhus, men ändå!) När jag huttrande kom in igen tände jag en brasa och gick ut i skogen med hundarna. Svampsäsongen är definitivt över nu, vilket känns lite sorgligt med tanke på att det är nio långa månader tills den börjar igen. Men å andra sidan innebär det att jag får mer tid att jobba när jag här :-)
Nu är det varmt och gosigt i stugan, pappas hyperaktiva hundar är sedan länge borta och jfriden har lägrat sig över nejden. Två mycket trevliga sms har precis trillat in, och jag ska ägna ytterligare en timme åt att översätta mordgåta i London innan jag tar ett litet glas rödvin. I morgon väntar mer översättning och en del slit med lien.

Slutspel

I går var jag och såg "Slutspel " på Stadsteatern, och upptäckte till min stora förvåning att Beckett kan vara riktigt riktigt rolig. Att sedan pjäsen egentligen är nattsvart är en helt annan historia. Och inte är det särskilt märkligt att man har lite fördomar när det första man ser i programmet är två vitsminkade personer som sitter i varsin soptunna.
Ulveson var helt underbar som Clov, och Sven Wollter, som jag vanligen stör mig vansinnigt mycket på eftersom han enligt min mening alltid kliver in på scen och ÄR Sven Wollter (även om han gör detta väldigt bra) fick mig att nästan glömma bort att han var han och inte Hamm. Och deras samspel var lysande.

Dessutom kändes det bra att se en pjäs som var en och fyrtio lång och utan nån vinpaus i mitten.