Euskefeurat

I kväll var jag på Scalateatern och lyssnade på Euskefeurat, som inte alls är skivaktuella. I själva verket kom senaste skivan ut för en tolv tretton år sedan.
Är man född i Boden har man Euskefeurat i blodet. Det var med stor förvåning som jag någon gång på mellanstadiet kom på att det inte fanns en kotte i Örebro som visste vilka de var. Det var för förresten också ungefär i samma veva som jag träffade på min första livs levande moderat, men det är en helt annan historia. När jag gick gymnasiet började jag morska upp mig och plågade mången onorrbottning med att spela Euskefeurat och - och detta är viktigt - att lyssna på texterna. Men än i dag tror jag faktiskt bara att jag träffat på en enda örebroare som, oberoende av mig, visste vilka de var - och som tyckte om dem.
När vi (jag, två norrbottningar och en stockholmare) kom till Scalateatern var det nästan som att vara tillbaka i Björknäsparken. Inte ett "typ" eller ett "e" så långt örat nådde, och när Ronny Eriksson inledde med att fråga hur många i publiken som var norrbottningar i exil så räcktes en skog av händer upp.
Och Euskefeurat är fortfarande bra. Blandningen av politiskt klarröd kämpaglöd, folkmusik, humor och spelglädje får mig fortfarande att vilja stå upp och klappa händerna i ena stunden, för att i nästa bara lyssna andäktigt.
Nu ska en nöjd och glad norrbottning i exil gå och lägga sig.

Mörker

Klockan är snart fyra och det är redan mörkt. När jag lämnade Bäckhem halv sju i morse var det också mörkt, och nu blir det väl inget mer dagsljus på några månader. Fy.
Men å andra sidan kan man tända ljus varenda dag. Äta frukost med levande ljus ... Och snart kommer adventsljusstaken och julstjärnan fram :-) Nä, mörkret är faktiskt inte så farligt fram till jul. Det brukar vara januari och februari som är hemska. Och dit är det ju långt kvar.

Manhattan igen

Tulle Moa-Lisa som måste ut och resa så mycket ... I dag har jag bokat en resa till New York 22-27 januari – och inte ett öre behövde jag betala! När jag var i New York senast var nämligen mitt plan överbokat och då erbjöd jag mig att flyga ett dygn senare i utbyte mot resecheckar på 700 dollar. Så nu ska jag och Anna ha tjejhelg i New York och shoppa och dricka drinkar och andra mysiga saker! Lyxigt, va?

Feminister skyr vax

På frågan om hon vaxar bikinilinjen svarar Izabella Scorupco: "Jag är superfeminist och vaxar ingenting! Tacka vet jag rakhyvel eller rakapparater."

?

Friden har lägrat sig över nejden

När jag åker till Bäckhem står "sova" ofta ganska högt upp på agendan. Men trots att jag gick och lade mig vid tolv i går kväll så blev sömnen ganska orolig då jag först väcktes halv två av ett telefonsamtal från en vän (och ni som vet hur jag brukar låta när jag blir väckt ska veta att jag var riktigt trevlig), och sedan klockan nio av att pappa ringde och frågade om han kunde lämna sina hundar hos mig eftersom han skulle åka till Örebro på ett möte och inte ville lämna dem ensamma i stugan så länge. Ohundvänlig som jag är sa jag åt honom att släppa in dem i farstun (dvs med en dörr mellan mig och dem) så att jag skulle kunna fortsätta sova.
När jag sedan till sist kröp upp ur sängen vid halv elva (efter att en halvtimme tidigare ha sträckt ut armen för att sätta på det elektriska elementet eftersom det var svinkallt i rummet) och gick ut för att tvätta ansiktet var det en centimetertjock isskorpa i vattenhinken, och jag kände mig som Jane Eyre eller Kulla-Gulla eller någon annan litterär hjältinna som blev en starkare och bättre människa av att då coh då vara tvungen att slå sönder iskorpan i vattenhinken på morgonen (nu stod deras vattenhinkar dock oftast inomhus, men ändå!) När jag huttrande kom in igen tände jag en brasa och gick ut i skogen med hundarna. Svampsäsongen är definitivt över nu, vilket känns lite sorgligt med tanke på att det är nio långa månader tills den börjar igen. Men å andra sidan innebär det att jag får mer tid att jobba när jag här :-)
Nu är det varmt och gosigt i stugan, pappas hyperaktiva hundar är sedan länge borta och jfriden har lägrat sig över nejden. Två mycket trevliga sms har precis trillat in, och jag ska ägna ytterligare en timme åt att översätta mordgåta i London innan jag tar ett litet glas rödvin. I morgon väntar mer översättning och en del slit med lien.

Slutspel

I går var jag och såg "Slutspel " på Stadsteatern, och upptäckte till min stora förvåning att Beckett kan vara riktigt riktigt rolig. Att sedan pjäsen egentligen är nattsvart är en helt annan historia. Och inte är det särskilt märkligt att man har lite fördomar när det första man ser i programmet är två vitsminkade personer som sitter i varsin soptunna.
Ulveson var helt underbar som Clov, och Sven Wollter, som jag vanligen stör mig vansinnigt mycket på eftersom han enligt min mening alltid kliver in på scen och ÄR Sven Wollter (även om han gör detta väldigt bra) fick mig att nästan glömma bort att han var han och inte Hamm. Och deras samspel var lysande.

Dessutom kändes det bra att se en pjäs som var en och fyrtio lång och utan nån vinpaus i mitten.

Äh, det var väl inget

Tänk att jag alltid känner mig lite som en kändis när folk, särskilt främlingar, säger att de sett mitt namn på teve ... Den här gången var det killen nere på lunchrestaurangen (som vet vad jag heter eftersom han skickar deras matsedeln till mig varje vecka) som frågade om jag möjligtvis var översättare.
"Äh", sa jag lite nonchigt, "det var länge sen." Men inombords sken jag som en sol.

Skönt

Utan att egentligen känna till detaljerna i målet så tycker jag att det känns skönt att de sk Stureplansprofilerna i dag blev dömda för våldtäkt i hovrätten. Det är bra att få ett utslag som så tydligt säger att oavsett vad kvinnan tidigare varit med på eller gjort så är ett nej ett nej.

Jippiiiiiiiii!

Jag har precis bokat en resa till Australien. Mellan den 6 och 30 mars flyger jag Stockholm-London-Peking-Sydney-Melbourne-Sydney-Tokyo-London-Stockholm med stopp i Peking, Sydney, Melbourne och Tokyo.
Å, vad det ska bli härligt!
Å, vad jag längtar!

Moa!

Tänk hur många gånger jag har suttit framför min gudson Lukas och mekaniskt uprepat "Moa", "Moa", "Moa" för att han ska lära sig att säga det, och så vips, efter att ha hållit mig borta en månad (jag skyller på sjukdom och allmän stress) så säger han det utan problem, om och om igen. Han är så begåvad!
Och han tyckte jättemycket om snurran jag köpte åt honom i Prag!

Skottpengar

I dag börjar älgjakten, och jag är glad att jag inte är ute och springer i skogarna. På nyheterna i morse intervjuade de ett jaktlag i Arvika, och där stod en man och beklagade sig över att det var ont om älg i skogarna eftersom vargarna tog så många. Men jag trodde att ett av de starkaste argumenten för älgjakt man brukar komma med är att det är nödvändigt att hålla beståndet nere ...
Det är orsaken till att jag helt enkelt inte litar på jägare. Jag är inte emot jakt rent principiellt, men jägarna verkar bara vilja skjuta så mycket som möjligt. De vill skjuta älgarna för att hålla ner beståndet, och vargarna för att de håller älgbeståndet nere, och vargarna för att de dödar deras hundar som jägarna släpar med sig ut i skogen för att skjuta älgarna. Och ungefär 50–100 % fler hundar än som de vargen river (10–15 per år) vådaskjuts av jägarna själva (20 stycken).

Själv plockar jag i stället svamp för att få naturupplevelser, och känner jag för att hålla något bestånd nere så sätter jag ut en liten musfälla.

Inte särskilt tyst

Öm i kroppen efter läktmålning, och lite ledsen att helgen i Bäckhem gick så fort, är jag nu åter hemma på Stora Essingen. På köksbordet ligger en hög höstkantareller och gula kantareller i väntan på rensning.
Det är så vackert i skogen nu. Allt är gult och rött och mjukt. I morse kokade jag kaffe och fyllde min lilla termos och gick ut i skogen.
Molntäcket, som för övrigt gör att min läkt torkar betydligt långsammare än jag hade velat, har börjat spricka upp, och solen silar ner mellan träden. När jag kommit en bit uppför kullen sätter jag mig på en hyfsat torr sten i en liten glänta och häller upp mitt kaffe. Och när jag sitter där och tänker hur härligt och tyst det är i skogen så slås jag, som så många gånger förr, att det är komplett skitsnack. Det är inte det minsta tyst. Långt borta hörs ett susande, en vindpust som sakta rör sig genom trädtopparna och ökar i styrka medan det närmar sig tills det vuxit till ett öronbevande dån. Fåglar sjunger och tjattrar och kuttrar och piper, och nedanför mig till höger hör jag ett rytmiskt knäppande. Inte det minsta tyst.

Men här på Essingen är det ganska tyst.

God natt.

Sanna

I dag är jag lite trött, men det var det värt. Orsaken till att jag är trött är nämligen att jag och Marie var på en kalasspelning med Sanna Carlstedt på Blidösundsbåten igår, och sedan blev det en liten drink efteråt. Sanna fick Blidösund att gunga, och jag glömde alldeles bort att jag var förkyld.

Hurra!

Förresten ...

... såg jag att de sålde presentkort på Apoteket. Om jag nånsin får ett sådant kan ni ge er fanken på att jag tänker säga upp bekantskapen med givaren.

Nyckeltrubbel

Igår åt jag middag med mamma och bror på La Famiglia på Kungsholmen, och det var väldigt trevligt trots att jag alltid tycker att det är lite jobbigt att vara förkyld och sitta och snora där folk äter. Och det var just på grund av min allmänna snorighet som jag bröt upp ganska tidigt och hoppade på cykeln för att åka hem. När jag nådde Essingebron började det duggregna och det var inte utan att jag kände mig lite ynklig när jag väl parkerade cykeln på Bergsmarksvägen. Men när jag sedan inte kunde hitta mina nycklar nådde ynkligheten oanade höjder. Hela nyckelknippan var borta: lägenhetsnycklar, jobbnycklar, cykelnycklar, spargrisnycklar (nej, inte tusan vet jag varför jag har spargrisnycklarna på nyckelknippan ...) Det var mörkt vid cykelstället men jag dök ner på alla fyra och bökade runt i löven i hopp om att nycklarna trillat ner på marken när jag drog upp väskan ur cykelkorgen. Men icke sa Nicke. Tack och lov har mina snälla grannar en extranyckel, så jag kunde komma in i lägenheten, men jag behövde ju resten av nycklarna.
Så jag satte mig på cykeln och cyklade i snigelfart (i regnet) tillbaka samma väg som jag kommit (långa sträckor på fel sida av gatan), hela vägen tillbaka till Alströmergatan för att se om jag tappat nycklarna nånstans. Och sen hela vägen tillbaka. Men inga nycklar.
Jag gick och lade mig med förvissningen om att jag gjort så gott jag kunnat, och att det bara var att ringa polisen dagen därpå i hopp om att nån vänlig själv lämnat in knippan.

Och i morse när jag kom ner till min olåsta cykel låg nycklarna snällt där och väntade på mig. På andra sidan cykeln brevid min, ungefär en meter från platsen där jag bökat.

Nästa gång tänker jag gå upp och hämta en ficklampa.

Sviterna efter bokmässan

Jag vill ju inte vara en sån där som alltid gnäller, men nu sitter jag här med en präktig förkylning - och det bara några dagar efter det att min halsfluss försvunnit. Å andra sidan hade det nästan varit konstigt om fyra dagars arbetande i en stor luftkonditionerad lokal, fyra dagars drinkar på Park och alldeles för lite sömn INTE hade resulterat i någon sorts sjukdom. Så jag har väl mig själv att skylla. Suck.
Men oj, vad trevligt det är med bokmässa. Onsdagen bjöd på medlemsmöte med översättarsektionen, och på torsdagen var det dags för den första riktiga kvällen på Park. Precis som förra året blev jag oerhört fascinerad över upplägget. Park är helt enkelt en bar (och restaurang) och ser ut ungefär som alla andra barer. Men under bokmässan är det BARA bokmässefolk som går dit. Där minglar kändisarna och monterbyggarna och förra året, precis som denna torsdag, så fanns det liksom inga regler. Inga dörrvakter, inget garderobstvång, ingen kille som sa till folk som gick ut för att röka att de inte fick ta med sig drinken. Folk minglade ut i lobbyn, Björn Ranelid, Liza Marklund och Thomas Bodström drack drinkar, folk utanför blev fulla och trillade omkring. I Stockholm kan man inte ens komma in på ett ställe utan att först bevisa att man duger. Och om det är ett ställe där det brukar komma kändisar så kryllar det av kändiskåta människor där. Men icke så på Park i Göteborg.
Hur som helst, jag fick berätta för Maria Sveland hur mycket jag tyckte om "Bitterfittan" och det var jag glad över. Och så pratade jag nästan med Alexandra Charles, Daniel Sjölin och Sven-Bertil Taube (det var visst åtminstone en småkändiskåt person där i alla fall :-P) Men framför allt så träffade jag en himla massa trevliga översättare och förlagsmänniskor. T ex två tjejer som har ett litet förlag som heter Olika där de ger ut alternativa barnböcker (dvs inte "Emma leker med dockor och Kalle kör sin traktor"). Dessutom träffade jag - tack vare Facebook faktiskt - en gammal vän från gymnasiet, vilket var väldigt roligt!
Och att stå i montern är också roligt. Vi får ju aldrig någon chans att träffa våra läsare, så det är trevligt. Dessutom kom ett par av våra Göteborgsbaserade översättare förbi, och eftersom jag aldrig träffat dem var det roligt att få ansikten till namnen. Att vara på mässan är helt enkelt bra. Även om fyra dagars leende och trevlighet kan kännas lite mycket ...