Prag!

Ja! Prag! Alldeles snart! Ikväll blir det öl och panerad ost på tjeckiskt vis.

Grattis Tove!

Tänk att mina lilla lillasyster har förlovat sig ... När hon meddelade mig nyheten via sms från Sunny Beach – perfekt ställe för en romantisk semester, va? ;-) – så skrev jag tillbaka att jag kallt räknade med att få vara blomsterflicka och strö rosenblad på bröllopet, om det blir något sådant. Att strö rosenblad är min grej! Men det messet fick jag inget svar på. Hmmm ...
Men även om jag mot förmodan inte får vara blomsterflicka så är jag i alla fall så otroligt himla glad för min stora lillasysters skull. Grattis! Och grattis till fästmannen Peter som som tur är verkar vara god nog åt henne.

Trött

Jag är typ den enda i hela världen som är vaken och hemma vid den här tiden en lördagskväll ... Facebook säger "you don't have a ny friends online recently" och msn är alla gubbarna gråa. Och jag är så trött att jag ser i kors.
Jag kom upp till Bäckhem för knappt två timmar sedan, och efter ett halvt glas vin är jag redo att hoppa i säng. Översättarsektionens styrelses möte och samkväm ute på Dalarö har varit väldigt trevligt - men intensivt. Och "Lolita"-diskussionerna på seminariet i dag på eftermiddagen var lika intressanta som uttröttande. Nabokov, den lille filuren ...
Nu har den stora ostgula månen stigit upp i ksyn och blivit liten och vit, och Moa-Lisa ska dra för sina gardiner för att i morgon bitti inte väckas av den sol som förhoppningsvis kommer att skina.

God natt.

Det blåser kallt kallt väder över sjön

Tänk, förra inlägget jag skrev är för två veckor sedan, men det vete fanken om jag har tagit det särskilt piano sedan dess. Just nu sitter jag ute på ett ganska kallt och blåsigt Dalarö - översättarsektionens styrelse har en liten paus mellan diskussioner och middag - och på lördag (efter vårt sensommarseminarium då vi ska jämföra egna översättningar av "Lolita") bär det av till Bäckhem. Där ska jag bara ta det lugnt ... ja, förutom att jag ska jobba lite och plocka lingon och svamp och fixa med takstegsgubben och så.
I måndags kom jag hem från fyra dagar i Spanien. Sangria, och god mat och sol och bad och sena nätter är inte illa. Vilket få mig att osökt tänka på sista versen i en låt av Cornelis (ja, det är ju en spansk melodi från början, men texten är hans):

Sen åker man hem till Eken
utmärglad och trött och blek, men
med solsken i våra sinnen
och några diffusa minnen:

Vi minns när vi kom, vi minns när vi for
vi kommer ihåg var damerna bor
vi minns ett poliskontor...

Nu ska jag bara logga in och kolla Facebook, och sen ska jag lägga mig på sängen med en bok. För att förbereda mnig inför min Irlandsresa i september läser jag just nu Joyce och Beckett.

Ta det piano

Ibland har jag en jäkla förmåga att stressa upp mig över saker. Jag är väl medveten om att min höst är väldigt fullbokad, och att jag förmodligen inte har en enda helg till hemma i Stockholm förrän i mitten på oktober, men det är ju mitt eget val, och nästan allt jag bokat upp är riktigt roliga saker.
Men ändå går jag där och tänker på allt annat som jag skulle vilja ha tid att göra. Jag vill hälsa på Sara på Gotland. Jag vill gå på kräftskivor; jag gillar verkligen kräftskivor. Jag vill tillbringa mer tid i stugan (åh, det är så mycket bär och svamp och jag ska byta läkt och köpa ny gräsklippare och göra det ena och det andra ...) och förresten, borde jag inte ha hittat mannen i mitt liv och fått barn före typ 33? Så där går jag och tänker och det känns typ så där, inte särskilt, inte alls, konstruktivt.
Så jag har intalat mig själv att jag ska skärpa mig och försöka tagga ner en smula. Jag har i själva verket en helt underbar sensommar, höst och vinter. Jag har precis fått en ny bok att översätta, "Die with Me" av Elena Forbes, och det känns så himla roligt att ha fått ett översättningsuppdrag med tillräckligt generös deadline för att jag ska klara av det. Deadline är första mars, och jag har tänkt belöna mig själv med en resa till Australien när översättningen är klar.
Jag har en jätterolig höst framför mig. Jag ska till Altea och Dalarö och Prag och Cork och bokmässan i Göteborg och bokmässan i Frankfurt och Amsterdam. Och jag har två vänner från England som kommer och hälsar på i december. Och jag ska förmodligen till New York i januari. Och jag har en underbar stuga som jag inte alls borde sitta och vara stressad i, utan i stället njuta av tystheten och det lugn som isoleringen här borde innebära.
I morgon ska jag lösa Melodikrysset med min syrra, plocka svamp och kanske smaka lite på "Die with Me". Kanske klipper jag gräset - kanske gör jag det inte! Men mitt augustilöfte är att jag ska försöka ta det lite mer piano.

Nu ska jag sova. Trots att klockan inte ens är elva och det är fredagskväll.

Horse of Bone

Mycket fina bilder hittar man på fotografen Maud Larssons hemsida Horse of Bone. Jag är särskilt förtjust i Men Without Names.

Monty Python

När min mamma var liten sa hon att hon aldrig skulle kunna gifta sig med en man som inte tyckte om filmjölk. Jag skulle aldrig kunna gifta mig med en man som inte tyckte om Monty Python.

Iriska toner

Jag har precis suttit och arbetat till tonerna av irländsk radio i en timme eftersom min vän Eoin skrev att han önskat en låt till mig. Nu kom den visserligen aldrig, men visst var det rart? Såvitt jag vet är det aldrig någon som har önskat en låt åt mig tidigare.

Mosebacke, Mosebacke, Mosebacke

Det har hunnit bli tisdag, jag är inte det minsta ämlig längre, och solen skiner från en klarblå himmel.
I lördags var jag konvalencent i solen på landet, i söndags fröjdade jag och mina syskon oss åt solen och musiken på Cornelisdagen på Mosebacke. Förutom att vakterna var jäkligt slappa och uppenbarligen inte räknade med att även välstädade sextiotaggare ibland kan bli fulla som små grisar så var det en mycket lyckad kväll. I går var det ännu en gång dags för en rosé spritzer på Mosebacke med min gamla barndomskamat Maria, och i kväll blir det Monty Python för hela slanten med Johan och Tora. Och i morgon än en gång Mosebacke.
Inte undra på att jag är tvungen att åka till Bäckhem på helgerna för att vila upp mig ...

Extremt högt och otroligt nära

Jag sitter här i Bäckhem och känner mig allmänt ämlig. Lite febrig och snorig och allmänt svag - och dessutom känner jag imig lte ensam, vilket jag aldrig brukar göra när jag är här. Men det är väl krassligheten som talar - när man känner sig risig vill man gärna ha nån som tar hand om en.

Fördelen med att vara lite sjuk är att man med gott samvete kan stanna inomhus och läsa. Just nu håller jag på med "Extremt högt och otroligt nära" av Jonathan Safran Foer. Förutom att den är helt gudomligt skriven och fantastiskt översatt så har jag blivit handlöst förälskad i bokens lille tamburinspelande hjälte där han vandrar kors och tvärs i New York, på jakt efter något. Vad glad man blir när man hittar en sådan bok.

Min madeleinekaka

Det finns vissa saker som alltid påminner en om någon speciell händelse eller tid i livet. När jag satt på bussen mellan Örebro och Stadra i dag på eftermiddagen, trött och småsjuk, så lutade jag huvudet mot rutan. Och när jag lutar mitt huvud mot en vibrerande ruta på en buss i rörelse så kliar min näsa. Jag vet inte om det här är ett allmänt förekommande fenomen, men det händer mig varje gång (det händer faktiskt även när jag använder eltandborste, vilket är en av orsakerna till att jag aldrig skaffat någon sådan).
Kliandet i/på näsan får mig att minnas min resa till Mexiko när jag var sexton; det var nämligen på en buss mellan Mexico D.F. och Orizaba som det hände för första gången. I varje fall var det första gången jag såg det kausala sambandet mellan lutandet och kliandet.

Resan till Mexiko 1992 var för att hälsa på min kusin Charlotta som var utbytesstudent där i ett år, och den bjöd på många stora och spännande upplevelser för en skolflicka som knappt hade varit utanför Europa tidigare.

Jag minns att jag fick räksmörgås och vin på planet trots att jag bara var sexton. Sedan dess har jag alltid hävdat att KLM är ett utmärkt flygbolag, även om jag inte tror att jag har flugit med dem sedan dess.
Jag minns att man fick trycka på en knapp i tullen i Mexiko, och om man fick grönt ljus var det bara att gå, men fick man rött så sökte de igenom ens väska. Jag fick grönt.
Jag minns hur vi sov på flygplatsen eftersom jag landade sent på kvällen, och jag minns att jag blev tagen i rumpan på den proppfulla tunnelbanan.
Jag minns hur jag nickade och log när kvinnan vi bodde hos i D.F. talade med mig på spanska, och jag tyckte att jag faktiskt förstod en hel del.
Jag minns att jag såg en kolibri.
Jag minns att det blinkade en röd lampa i bussarna om chauffören körde för fort.
Jag minns att Charlottas värdfamilj skrattade åt mig när jag försökte ta av mig skorna innan jag steg in i huset. "Kackerlackor", skrattade de och mätte upp en halvmeter med händerna.
Jag minns att de första två ord jag lärde mig på spanska var frijoles (bönor) och mariposa (fjäril).
Jag minns att jag aldrig tidigare har ätit så god mat som under de där två veckorna.
Jag minns att systrarna i familjen kallade mig för chica besa eftersom de tyckte att mitt namn lät som en puss.
Jag minns att jag aldrig har varit så varm och svettig som när vi var i Veracruz. Och att jag var alldeles knallrosa efteråt.
Jag minns att när man köpte en läsk på gatan hällde de läsken i en plastpåse, petade i ett sugrör och knöt ihop påsen eftersom de ville behålla flaskan.
Jag minns att kyrkogårdarna hade gravar stora som hus, och att man till och med kunde gå in i flera av dem.
Jag minns att man knappt kunde se solen i D.F. eftersom det var så mycket smog.
Jag minns att KLM inte lät mig ha på mig min sombrero på planet när jag åkte hem.

Och allt detta satt jag på bussen och mindes bara för att min näsa kliade när jag lutade huvudet mot rutan.

Osynligt bloggande

Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden, men just nu håller jag på att skriva ett så vansinnigt långt inlägg att det nog kommer att ta mig ett tag. Så i själva verket bloggar jag hela tiden; det är bara det att det inte märks.