Jippi!

Strejken är över! Livet leker! Jag har packat och vattnat blommorna och tvättat och grejat och nu jäklars: Peking, here I come!

Ska jag lyckas ta mig till Peking?

Fortfarande strejk på SAS Danmark; hittills 28 stycken inställda avgångar från Kastrup. Min är inte med ... än.

Det går vilt till

Jag hoppas att alla är solidariska nog att hålla tummarna för att den vilda strejken på SAS Danmark kommer att vara avblåst till på fredag när jag ska flyga till Peking – via Köpenhamn. En dag i långa köer på Arlanda i jakt på en annan flight är verkligen det sista jag önskar mig just nu ...

Sol, sol, jättesköna sol

Solen är här! Jag kastar av mig strumporna oxh plockar fram solbrillorna! Hurra!
Och extra glad är jag eftersom jag vill att Stockholm ska visa sig från sin bästa sida nu när jag har utländskt besök.

Som en yster kalv på grönbete

Jag vet inte om det är lördagens dans som sitter kvar i kroppen, men det liksom spritter i benen på mig. Jag vill dansa och hoppa och sjunga, och det trots att jag är rätt stressad och ganska trött. Det kanske är ett utslag för resfeber? Eller på det högtryck som är på ingående?
Men det är mycket att göra på jobbet, så jag tyglar mina sprittande ben, stänger dörren till mitt kontor och nynnar bara lite tyst för mig själv.

New York på åtta punkter

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om mina tio dagar i New York, men det orkar jag uppriktigt sagt inte. I stället tänkte jag göra en liten lista med saker som jag har lärt mig under min tid i USA.

1. Manhattan bör inte drickas på fastande mage. Och till skillnad från vad alla tror så lärde jag mig detta genom att observera någon annan, en mycket nära vän till mig, inte genom att själv göra det. Jag skulle aldrig göra nåt som du inte skulle göra, mamma.

2. I USA är Reader's Digest inget litet struntförlag som det är här. Det är stort, har en egen väg uppkallat efter sig, och alla vet vad det är.

3. Drick inte fyra pints Guinness när du har på dig tio centimeter höga stilettklackar för första gången i ditt liv.

4. Ingen sevärdhet är värd att köa till i två och en halv timme. Särskilt inte om det blåser och regnar.

5. Om du nödvändigtvis måste bo på Holiday Inn, se till att det inte ligger i Edison, New Jersey.

6. Flyg inte Continental Airlines om du inte absolut måste. Om du inte råkar ha vouchers förstås, för då flyger man gratis.

7. Försök inte gå direkt till jobbet när du flugit hela natten. Man är inte nå vidare produktiv då.

8. Tro aldrig på nån som försöker lura i dig att Pop Tarts är goda. Det är de inte.

Jag har lagt ut lite bilder på The Days of a Fiery Redhead om nån har lust att ta en titt.

Hemma

Så var man hemma igen. Ganska slak, präktigt förkyld och med ännu ouppackad resväska. Men jag orkade åtminstone slänga in en omgång tvätt innan jag däckade i går kväll ... vilket innebär att det bara är en tvättid kvar till Peking!

So long, NYC

Sista dan i NY, och jag vandrar omkring och bara njuter. Det ar nagot alldeles sarskilt med att ga omkring helt ensam i en frammande storstad. Jag sitter pa sma kaffeer (jag maste ha druckit femton koppar kaffe i dag - och de har inte ens gott kaffe har!) och tittar pa folk och strosar i affarer. I kvall tankte jag aka och titta pa utsikten - och stjarnorna? - fran Empire State Building.
Och i morgon flyger jag hem ...

Manhattan

Jag har nu ytterligare okat pa min visdom med foljande levnadsrad: Drick aldrig, ALDRIG en Manhattan pa fastande mage.

Resfeber

Trots att jag varit ute och rest ganska mycket i mitt liv så får jag resfeber varenda gång ... Jag springer omkring och är allmänt stissig och försöker göra hundra saker på en gång. Och på ett sätt så hoppas jag nog att jag alltid ska ha resfeber, att jag aldrig ska bli så blasé att jag inte tycker att det är spännande och pirrigt att åka iväg nånstans. Och den här gången är det faktiskt en stad och ett land där jag aldrig tidigare varit: New York. Så vid den här tiden i morgon sitter jag kanske och tar en Manhattan på en bar på Manhattan!

mobillös

Tänk, vad naken man kan känna sig utan sin mobil ... Å gud, vad sorgligt det är att man känner så.
Det är typ aldrig nån som ringer till mig, men trots det kan jag inte låta bli att fundera på hur många spännande och intressanta samtal jag missar ...
Som den där trevliga killen jag spanade in häromhelgen soch om nu har googlat mig, lyckats få tag på mitt nummer och äntligen tagit mod till sig att ringa. Eller det där förlaget som har hittat en perfekt bok som jag skulle kunna översätta: kort men med lång deadline, ny, spännande, originell men trots detta förmodligen en blivande bästsäljare. Eller kanske från den där tävlingen som jag var med i för ett tag sedan, där man kunde vinna en resa till Sydney ...
Och allt de får är signal på signal och slutligen en telefonsvarare, medan min mobil ligger där hemma på nattygsbordet och spelar "A las barricadas" i sin ensamhet ...

I natt drömde jag att jag hade deadline på ett undertextningsuppdrag – det var nåt program med Reece Witherspoon – och jag insåg att jag aldrig skulle hinna. Det skulle gå i sändning om en halvtimme och jag var knappt ens klar med första halvan.
Det där med att inte hinna eller komma försent är en mardröm jag har ganska ofta. Jag har alltid två väckarklockor, vanligtvis både radion och min mobil, och om jag av nån anledning bara har en så vaknar jag stup i kvarten eftersom jag är så orolig att jag inte ska vakna i tid ... Hmm, det finns säkert någon spännande – eller skrämmande – psykoanalytisk förklaring på det där.
Men jag är hur som helst glad att jag har ett fritt och lugnt jobb, för jag fungerar inte så bra under stress. Min kompis Kristofer var en av dem som undertextade Big brother när det gick, och då var det så där jobbigt tokstressigt att de satt och översatte andra halvan av programmet efter det att första halvan börjat gå. Och min vän Anna är undertextare på svt, bland annat på nyheterna, och då får de ibland sitta och trycka in texterna live eftersom de inte hunnit tidkoda inslaget ... och jag mår lite dåligt bara jag tänker på det.
Men jag beundrar verkligen människor som blir bättre i stressiga situationer. Och på något märkligt sätt också dem som tar det jäkligt lugnt och inser att det faktiskt inte är hela världen om man missar bussen eller tåget eller flyget. Å andra sidan så kanske livet verkligen "straffar den som kommer för sent", som Gorbatjov sa. Se bara hur det gick för Mielke och Honecker som vägrade att lyssna.

fyra minuter

Eftersom gårdagskvällen var ganska livad var det inte utan att jag kände mig lite extra seg och frusen i morse, och därför dröjde jag mig kvar extra länge under det underbart varma strilande vattnet i duschen. Och när jag stod där tänkte jag på hostellet i Shepherd's Bush i London, där jag bodde i nästan sex månader 96-97. Där fanns det tå duschar, och de låg högst upp i huset (där det även var kallast) och vi var nog runt 50-60 personer som delade på dem. Och för att använda dem var man tvungen att ha duschpolletter.
En duschpollett kostade tjugo pence, inhandlades av hostellets manager och räckte i fyra minuter. På fyra minuter hinner man inte mycket. Jag brukade räkna med en pollett för en snabb dusch med hårtvätt, två polletter för dusch med hårtvätt samt benrakning, och tre polletter om man ville hinna njuta lita av det varma vattnet som för stunden tinade upp den annars nästan ständigt stelfrusna kroppen (England, ni vet: enkla fönsterrutor, dragigt, risiga element etc). Men det värsta var att pollettinmatningsenheten satt utanför duschen. Inte precis utanför, utan snarare tre-meter-och-sen-runt-hörnet-utanför. Så det gällde att i förväg veta hur länge man ville duscha. Om vattnet slutade rinna medan man fortfarande hade schampo i håret var det bara att svepa handduken runt sig och springa ut för att peta i en pollett till. Om man hade en, det vill säga. Om man inte hade en fick man leta reda på managern. Och om managern inte var i tjänst fick man helt enkelt försöka tigga till sig en pollett av nån annan ... eller försöka skölja av håret i handfatet.
Vilket osökt får mig att tänka på ett nyförälskat par som jag lärde känna där. De hade träffats i Prag, varit ihop i några månader men fortfarande inte haft sex. Tjejn var nämligen oskuld och det hade inte gått så bra när de försökte. Och då kom de och frågade mig om råd. Varför de frågade mig har jag inte en aning om; jag var flera år yngre än dem båda två och väl inte så värst erfaren och kunnig. Men det var väl i brist på andra alternativ.
Att ha sex på ett hostel är inte så lätt (och inte särskilt trevligt för de andra i sovsalen), och att ha sex för första gången måste nog anses vara väldigt svårt. Så jag gav dem rådet att försöka med duschen. Nu vet väl var och en som har försökt ha sex i duschen att det är historiens mest överskattade grej - det är obekvämt och trångt och olycksrisken är extremt hög. Men alternativen här var inte så många, och att de fick vara i fred låg nog allra högst upp på önskelistan.
Jag har inte en aning om hur många duschpolletter de petade i, men jag hoppas att det var fler än tre.
Hur som helst så gick det bra, de gifte sig sedermera. Nu är de i och för sig skilda – ett uppbrott som jag som av en händelse råkade beskåda från första parkett.
Vi hade inte träffats på åtta år när det inte längre så nyförälskade paret JJ och Gypsy kom till Stockholm från USA för att hälsa på (JJ är amerikan och Gypsy är australiensiska). De skulle bo hemma hos mig i en vecka, och även om tre personer innebär att det blir ganska trångt i min etta så såg jag verkligen fram emot besöket.
Det är sommar och varmt och första kvällen sitter vi på balkongen och tar en drink och pratar gamla minnen. Gypsy går och lägger sig först eftersom hon är jetlaggad. Då försöker JJ kyssa mig. Och det visar sig att de typ har gjort slut och att Gypsy är med barn men ska göra abort. Och nu försöker hennes man, som kvällen innan tydligen sagt till henne att de kanske borde göra ett nytt försök och försökt övertala henne att inte göra abort, kyssa mig på min balkong. Och de ska bo där en hel vecka. Tre personer på mina 48 kvadrat.
Det slutar med att jag ställer in min ledighet och jobbar hela veckan. Pliktskyldigast tar jag med dem till Gamla stan för att äta ren och hjortronglass.
Det är nog tusanimig en av de mest olustiga veckor jag nånsin varit med om. Jag kommer aldrig förlåta JJ för det där, och det första jag gjorde efter det att de åkt var att blockera hans mejladress. Som tur är lät inte Gypsy sig övertalas, och de är nu skilda och vi två har fortfarande kontakt.
Usch, jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det. Ett obehagligt minne som inte alla duschpolletter i världen kan skölja bort.

söndagsfest

Vem tusan har fest på en söndag? Det är inte okej. I varje fall inte för dem av oss som måste gå till jobbet på måndag morgon. Men de där författarna kan ju förstås sova hela dagen om de vill ...
Det var i och för sig en mycket bra fest. Lagom stor, god mat och trevliga gäster. Vad mer kan man begära? Förutom att den borde ha varit på en fredag då. Eller lördag.

Jag var dessutom tvungen att kompensationsfesta eftersom jag suttit hemma och pillat med pappas avhandling både fredag och lördag kväll. Det känns i huvudet i dag, men det var helt enkelt något som måste göras.