Hurra!

I morgon får man (enligt mina självskrivna regler) tända elljusstaken och julstjärnan. Och kanske provsmaka på glöggen.
Och hurra! för att jag känner mig glad och pigg till skillnad från i går då jag led av sviterna efter en mycket trevlig och sen tisdagskväll. Och ett extra hurra! för den fina middagen Peter hade lagat!
Och hurra! för att jag har fått äran att vara fadder åt min lilla kusinson Lukas när han ska döpas i trettonhelgen. Eftersom jag vet att jag skulle passa synnerligt dåligt till att ansvara fför hans religiösa uppfostran så hade jag tänkt föreslå att jag kan ansvara för hans politiska uppfostran i stället. Men vi får väl se vad min kusin säger om det ...
Och hurra! för Sanna Carlstedts nya skiva! Den är kalas!
Nu har jag hurrat klart.

Nej, jag har inte alls hurrat klart. Jag glömde att tokhurra för Pernilla som gav mig Sannas skiva. Signerad! Hurra!

Charmkurs för läkare?

I morse var jag på Sofiahemmets kirurgmottagning för att ta bort en liten leverfläck, och där fick jag träffa en av de mest ocharmiga läkare jag nånsin träffat. Nu ska sägas att det inte är helt ovanligt att läkare är ganska ocharmiga, men den här tog priset.
Det hela började med att jag fick träffa idel trevliga sjuksköterskor: människor som bara fick mig att känna mig välkommen och väl till mods. Och sen gjorde kirurg Bo Eriksson entré.
Inte ens tillstymmelse till ett leende. Han såg mig inte ens i ögonen. Jag passade på att fråga vad han trodde om att ta bort en liten fettknöl jag har vid munnen. "Hur länge har du haft den", frågade han surt och stirrade upp i taket. "Sen jag föddes", svarade jag. "Det tror jag knappast", sa han. "Vill du att jag ska ta med foton från det jag var bebis?" sa jag inte, men önskade att jag hade gjort det.
Vad är det för stil? Varför skulle jag ljuga om nåt sånt? När jag sedan berättade att jag fått ett annat märke bortskuret av en plastkirurg utan att behöva betala för det ifrågasatte han även det. "Det kostar fyra fem tusen att ta bort nåt sånt hos en plastkirurg." "Jaha", sa jag, "men jag behövde faktiskt inte betala." "De vet hur de ska ta betalt", sa han då. End of discussion.
?????????????????????????
Sen fick jag ligga ner och han skar bort födelsemärket på typ två sekunder och sen "hej då". Och där låg jag medan den trevliga sköterskan förklarade hur jag skulle sköta om såret.
Vilken jäkla surkuse.
När man går till läkaren befinner man sig ju i underläge, och då är det så himla viktigt att man träffar någon man får förtroende för och som tar en på allvar. Och jag tycker att jag har träffat så många läkare genom åren som ifrågasatt mig eller fått mig att känna mig illa till mods. Som gynekologen som ifrågasatte att jag ville göra ett klamydiatest. Eller läkaren som bara ville skriva ut antidepressiva medel till mig (första gången jag träffade honom) när jag hade spänningshuvudvärk. Eller gynekologen (jag vet, ännu en gynekolog, men man är sldrig så sårbar som då) som lämnade dörren öppen och lät ett antal människor springa in och ut ur rummet när jag låg i den där hemska stolen.
Nu får man inte glömma att jag även träffat många trevliga läkare också, men man minns de otrevliga bättre.
Borde man inte ha något slags personlighetstest så att bara de som faktiskt tycker om människor får bli läkare? Jag har definitivt hellre en trevlig läkare, som tar mig på allvar, som hade 4,0 i medelbeyg än en otrevlig typ med 5,0.

Massage

Ungefär var tredje vecka så kommer det en massör till vår arbetsplats, och så jobbar hon en hel dag med att knåda bort musarmar och stela nackar. Hon är ganska finkänslig utan att vara överdrivet pryd. Hon lägger en handdduk över brösten när hon masserar bröstmusklerna, men står kvar när man tar av sig behån för att lägga sig på bristen. Annars har jag haft ganska skilda erfarenheter av helkroppsbehandlingar. Två ytterligheter är Hasseludden och ett koreanskt bad som jag besökte i Sydney.
När jag var på Hasseludden för nåt år sen så skulle jag få en kroppsscrub. Först visades jag in i ett rum som var nästan helt beckmörkt; den enda belysningen var några värmeljus. Sedan fick jag klä av mig medan skrubbaren höll upp ett stort skynke OCH tittade bort. Sedan lyckades hon på nåt sätt få mig att ligga ner på britsen utan att ha sett så mycket som en lilltå naken hud. Och sedan började ett evinnerligt pusslande. När hon äntligen var klar var det säkert minst tio små handdukar som var och en täckte en egen liten del av min kropp. Och sedan skrubbade hon in en del i taget. Resultatet blev att det aldrig var mer än ett par kvadratdecimeter hud blottade vid ett och samma tillfälle. När vi var klara bad hon mig ligga kvar en stund och gick sedan ut medan jag tog på mig min badrock igen.
När jag var i Australien i mars så fick jag uppleva den absoluta motsatsen till Hasseluddens prydhet. Vi gick på ett koreanskt bad och hade bokat in en "helkroppsbehandling". Inget tjafsande med handdukar inne i privata rum här inte. I stället fanns det ett stort rum med åtta britsar, och där fick man lägga sig alldeles naken, först på rygg och sen på mage. Och sedan skrubbade de. Och masserade. Och smorde in. Mitt framför ögonen på alla andra som var där. Men det var ganska uppfriskande. Och jag är helt övertygad om att jag på det här sättet fick mycket mer behandling på en timme än den där gången på Hasseludden när halva tiden gick åt till att förhindra att skrubbaren såg mig naken.
Vilken behandling skulle du föredra? Hasseludden eller Sydney? Rösta här till höger!

Pintjockt med moderater

Häromdagen fick jag ett litet flygblad i mitt brevinkast. Där stod "TILLSAMMANS GJORDE VI DET MÖJLIGA MÖJLIGT. Nu är vi snart 50 procent moderater på våra öar!" Det var ett litet informationsblad från Essingemoderaterna som upplyste mig om att jag bor i värsta moderatfästet. Nu förstår jag varför det alltid är så svårt att få tag på de valsedlar man vill ha på valdan: eftersom nästan 70 procent här röstar borgerligt. Och jag som alltid har tyckt att Stora Essingen är trevlig och blandat: här finns ju både villor och bostadsrätter och hyresrätter. Men utan att vilja verka fördomsfull så gissar jag på att hyresgästerna inte är i majoritet.
Ännu intressantare (läs: mer skrämmande) blir det om man tittar på Luxbostäderna, de nybyggda före detta Elektroluxområdet (svindyrt): Där är 62,60 procent av de boende moderater, och där får borgarna mer än 80 procent av rösterna.
Nu kanske ett gammalt mysterium äntligen har fått sin förklaring ... Jag undrade alltid varför de affischer jag satte upp om demonstrationer för eller emot olika saker (mot kriget i Afghanistan och Irak, för trängselskatter, för 1:a maj, mot mäns våld mot kvinnor) alltid blev nedrivna nästan direkt. För jag anar att Essingeöarnas partisympatier kan innebära en viss ovilja mot demonstrationer i största allmänhet - om det inte gäller fastighetsskatten förstås!

Statistik

Teknisk som jag är har jag nu lagt till en liten tittmätare här på bloggen. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se ifall det verkligen är nån som läser den. Folk är ju nämligen väldans dåliga på att lämna kommentarer ...

Den röda kalendern

Jag har letat efter en ny kalender ett tag nu. I flera år har jag haft en sån där vanlig blå lädersak som fyllt sitt syfte men inte mycket mer. I år ville jag ha nåt extra; jag visste inte riktigt vad, men nåt utöver det vanliga.
Och igår hittade jag den. På Åhléns av alla ställen. Det är en filofax i rött läder med ett elastiskt band som håller den stängd. Den är stor och härlig och det finns plats för plastkort och grejer. Och den har en världskarta. Men det allra bästa med den är att den öppbar och stänger sig så fint. Ni vet hur det brukar vara med alla saker med lösa blad i - pärmar, adressböcker och kalendrar - ifall man inte för över alla blad på en sida innan man stänger den så ligger de inte ihop ordentligt. Men det gör den här kalendern. Jag tittar på den, jag luktar på den, jag fyller i födelsedagar och andra viktiga saker. Jag blir glad när jag ser den.
Tänk att man kan blir så löjligt glad över nåt så litet.

Bokmarknad på Street

Som av en ren slump fick jag syn på en liten artikel i dagens DN om bokmarknaden Ord & text på Street. Den hade börjat på lördagen och skulle vara öppen även söndag. Varför visste jag inte om det här tidigare? Jag tycker ju att jag håller ögonen öppna efter allt som har med böcker att göra och som verkar roligt.
Hur som helst, jag cyklade dit i den strålande höstsolen, lite på vinst och förlust. Och det visade sig vara en mycket charmig, om än liten, alternativ bok- och tidskriftsmässa. Jag strosade omkring i nån timme, tog en kaffe och köpte bland annat "Klitty och Da Vinci-kådisen". Sedan promenerade jag hem. Vilken lagom och trevlig liten söndagsutflykt - mellan tvätt- och systugan.

Melodikrysset

Jag och min syster har de senaste åren löst Melodikrysset tillsammans så ofta vi kan. Det är ju inte alltid klockan tio på lördagsmorgonen funkar, men då försöker vi ta reprisen på söndagskvällen eller lösa det på nätet vid nåt annat tillfälle.
Rent generellt får man nog säga att Tove är bättre på det än vad jag är. För det mesta är jag helt hopplös när det gäller svensktoppen eller tracks, men betydligt bättre på visor. Tove är däremot ganska bra på populärmusik över huvud taget. Det värsta vi båda vet är när klämkäcke Anders Eldeman säger att "nu har jag grävt riktigt djupt i grammofonarkivet" eller "här kommer en riktig gammal klassiker". Då vet man att det förmodligen kommer nån för oss helt okänd revyartist från trettiotalet. Då studsar sms:en tätt: "?" eller "Kan du det?"
Det är en av sakerna jag älskar med min familj. Vi vet var vi har varandra, och vi uppskattar ofta samma saker. Det är t ex med min familj jag vill åka till Västerviks visfestival, eftersom jag inte riktigt känner någon annan som skulle uppskatta det lika mycket, och framför allt inte uppskatta det på samma sätt som jag.
När jag och Tove var och såg på BAO i Brunnsparken i Örebro förra året (då jag för övrigt också dansade schottis för första gången sedan gympalektionerna i skolan) så var en av de sista låtarna för kvällen Tommy Körberg som sjöng "Gamle Svarten". Hela publiken sjöng med på refrängen, och då vände sig Tove till mig och sa: "Tusan, Moa, det finns ingen av mina vänner som ens skulle kunna texten på 'Gamle Svarten'." Vilket är ett ganska bra sätt att summera det.

Vin, hopp och förlagsfest

Igår blev alltså en helkväll av guds like. Det var dags för Forums (förlaget jag har översatt för) höstfest. När jag var där förra året kände jag nästan ingen men lyckades nästla mig in bland Forums unga förlagsredaktörer och hade på så sätt en väldigt trevlig kväll. Vilket gjorde att förväntningarna inför gårdagens fest var ganska höga. Förra året var klockan bara elva när vinet tog slut och alla gick hem, och sedan var vi några som som pliktskyldigt tog ett litet efterglas på Grill.
Så blev det inte i år.
Mitt kontaktnät inom bokbranschen har blivit ordentligt mycket större det senaste året. I januari blev jag medlem i Författarförbundet, vilket har medfört en hel massa nya översättarbekanta och en del annat löst folk. Sedan har jag börjat ha mer kontakter med personer ute på förlagen, när jag förhandlar om rättigheter och så. Dessutom har jag varit på bokmässorna i Gbg och Frankfurt och frotterat mig med idel bokfolk. Alltså var jag helt övertygad om att jag skulle känna nästan alla på festen. Trots detta fick jag gemomlida några minuters nervöst irrande med blicken och vad-ska-jag-göra-med-händerna innan jag såg nån jag kände.
Översättare har en viss tendens att klumpa ihop sig. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag tror att det har nåt att göra med att de flesta översättare är frilansare som sitter hemma på sin kammare hela dagarna utan sällskap och utan kolleger att be om råd ifall de kör fast. Det är just på sådana här fester som man träffar sina arbetskamrater. Översättare känns också som en mycket mer homogen grupp än t ex författare, så det finns alltid saker att prata om. Visst minglade jag lite och pratade med många människor, men kärngruppen var och förblev tre översättare som jag känner sedan tidigare.
Gratis vin är ett otyg. Vin bör inte vara gratis och det bör inte finnas i obegränsade mängder. Så är det bara. En ny feature för i år var ett dansgolv. Där kunde man lite senare på kvällen se mig dansa (läs: hoppa) mig svettig. Min dansstil igår bestod mer eller mindre av två olika sorters rörelser. Den jag använde mest innebar helt enkelt att jag studsade omkring jämfota som en skottspole på dansgolvet och stötte ihop med både det ena och det andra. Den andra stilen kunde endast nyttjas under låtar från första halvan av åttiotalet (och dessa låtar utgjorde en oproportionerlig mängd av musiken). Tänk Anna Books moves på Melodifestivalen 1986 så fattar ni.
Jag mimade till och med till "ABC".
Och inte tusan gick nån hem elva i år. Det sista jag minns är att jag åt en kall varmkorv och diskuterade glesbygdspolitik i Norrbotten. Jag kommer inte ens ihåg om jag var för eller emot.
Jag kom hem vid tvåtiden och stupade i säng. När klockradion satte igång klockan åtta ville jag bara dö. Men det var en trevlig kväll. Jag önskar bara att det hade varit lite mindre av den. Kanske ungefär två timmar mindre. Å andra sidan hade jag när jag till slut somnade en väldigt trevlig dröm där festen fortsatte och jag på något sätt blev mycket snyggare och charmigare än jag varit på festen. Alla söta killar jag spanat in kom på något mirakulöst sätt fram och pratade med mig, och sedan charmade jag brallorna av dem med mitt intellektuella och livliga sätt. Men att tvingas ryckas upp ur min dröm om att vara the belle of the ball, och upptäcka att jag bara var gamla vanliga Moa med sandpapperstunga, sög.

Smådisigt

Jag sitter här på vid mitt skrivbord och är rätt så disig. Återkommer senare om varför.
I morse möttes vi alla här på jobbet av ett mejl om att Reader's Digest blivit uppköpt av ett privat företag. Ingen vet riktigt vad det kommer att innebära, men förhoppningsvis ingenting alls. Stora nyheter för liten disig skalle ...

Return of the vagel

Ånej, min vagel i ögat är på väg tillbaka! Finns det ingen som vet nån bra husmoderskur? I ne.se står det att vaglar vanligtvis behandlas med antibiotika, men det låter ju helt absurt ...
Jag hoppas att mitt öga i alla fall är så snällt att det väntar med att svullna upp till efter Forums höstfest ikväll. Eller att det åtminstone är lika mörkt på festen som det var förra året, för då lär inte nån se mina ögon i vilket fall som helst.

STHLM

I dag lanseras Pernillas nya Stockholmssajt i DN, STHLM. Den har hon jobbat och slitit med länge, så jag hoppas att alla går in och tar en titt på den. Länken finns här till höger, annars är det bara att gå in på .www.dn.se och klicka sig vidare

Min nya jobblogg

Det är ingen hejd på mitt bloggande. Nu har jag startat en tredje blogg, och denna gång är det en professionell sådan. Inte för att den ser särskilt proffsig ut ... jag är ingen hejare på webbdesign direkt ...
Men alla ni som brukar läsa Det Bästas Bokval :), gå in och ta er en titt!

Jag har blivit mina föräldrar!

Igår när jag cyklade och hälsade på mormor hade jag följt devisen "det finns inget dåligt väder; det finns bara dåliga kläder". Så jag hade på mig regnbyxor och regnjacka, och under det en tunika som hängde över byxorna. Sedan avrundade jag det hela med min knulpstövlar och en stor keps och som kronan på verket: hjälmen. När jag sedan cyklade iväg på min förnuftiga och stadiga Monarkcykel med tunikan fladdrande runt benen insåg jag plötsligt: jag har blivit min mamma! Min mamma som kom till öppet hus i skolan i regnstövlar och sydväst (okej, jag är inte helt säker på sydvästen, men jag är säker på att det måste ha varit nåt mer än bara stövlarna), och jag insåg att när den dagen kommer lär jag oundvikligen skämma ut mina barn precis som mamma fick oss att skämmas.
Att jag också är min pappa inser jag varje gång jag kommer på mig själv att gå och sjunga för mig själv på stan eller göra små tossiga hopp utan att tänka på att det faktiskt finns andra människor runt omkring mig som kan tycka att detta inte är helt normalt beteende ...
Men det gör faktiskt ingenting. Jag ser faktiskt fram emot att bli lite besynnerligare med åren, och att bry mig allt mindre om ifall andra människor tycker att jag är det. Så det så.

Helgen i korthet:

Fredag: Jag åkte hem till min kompis P för att dricka champagne och fira att hennes bok ska bli pocket (vilket fortfarande inte är officiellt, men typ nästan helt säkert). Grattis! Senare på kvällen satt jag och P kvar i soffan och lyssnade på "Sånger om kvinnor" för att ladda inför "Jösses flickor - Återkomsten" som vi ska se i februari (se om, för min del). Sedan envisades jag av någon anledning med att tillbringa oproportionerligt lång tid med att försöka skriva sms till en av P:s vänner med hennes helmysko telefon. Sen insåg vi att det nog var ett tecken på att vi inte riktigt hade tillräckligt roligt, eller tillräckligt mycket ork för att stanna uppe. Så jag cyklade hem.
Lördag: Jag cyklade till Stockholms sjukhem i regnet och blåsten och släpade ut stackars mormor på stan. Vi åt lunch på Art of Living, vilket i mitt smak är ett bra, om än inte så mysigt, fik, men de har lite ont om mormorvänlig mat (en gång för några år sedan år vi foccacia. Hon var föga imponerad). Men det är rullstolsvänligt och vi hade trevligt.
På kvällen åt jag middag hos min kusin Charlotta, och hon och hennes man höll på att tillämpa en ny taktik för att deras lille son ska lära sig att somna själv. Det gick så där. Det var Olles tur att sköta läggandet så stackars Charlotta satt som på nålar och tog nervöst stora klunkar vin medan hon ansträngde sig till sitt yttersta för att inte rusa in dit.
Sedan fortsatte jag till Leijonbaren där Kristofer, Martin, Johanna, Sudden och Björn höll fanan högt. Sen tog vi en sista drink på The Temple Bar, och nu vet jag var alla 17,5-åringar som inte är på Lion Bar är.
Söndag: I dag har jag mest känt mig som en koordinator eftersom jag fixat en massa grejer åt folk. Man skulle faktiskt kunna säga att jag varit "spindeln i nätet". Jag har bokat biljetter åt Joel, men framför allt förmedlat kontakten mellan Tove och pappa. Tove satt fast i London eftersom BA fått fel på nåt plan, och hennes nya ankomsttid skulle innebära att hon missade sista tåget till Örebro, och hon ska jobba i morgon bitti. Och hennes telefon kan bara användas till att messa med i utlandet, och pappa är ingen hejare på sms ... Alltså fick jag agera mellanhand.
Nu är helgen nästan slut och jag sitter här och plinkar lite gitarr och äter fruktsallad.

Uppdatering: Nu är det jäkligt officiellt att P:s bok ska bli pocket, och därför kan jag också avslöja att personen bakom "P" är Pernilla Ahlsén. Och alla ni som inte har läst hennes bok "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva" kan antingen springa och köpa den på direkten eller vänta till februari när den kommer som pocket.

Karens

När jag var i Amsterdam häromdan satt jag och pratade med en brittisk kollega, och då kom det fram att det inte finns några karensdagar i England. Och att engelsmän får ut 100 % av lönen när de är sjuka. Vanliga människor har alltså råd att stanna hemma från jobbet när de inte mår bra. Ibland blir man lite Sverigeblind och tycker att när det gäller socialt skyddsnät och välfärdsfrågor så är allt mycket bättre i Sverige än i andra länder i västvärlden, men det är verkligen en sanning med modifikation. Visst har vi vissa saker som är väldigt bra och nästan helt unika för Sverige, som t ex vår föräldraförsäkring, men andra saker är faktiskt sämre. T ex är det gratis att gå till läkare i England, Spanien och Australien (vilket råkar vara de tre länder förutom Sverige som jag har besökt en läkare i).
Min syster är barnsjuksköterska och just nu har hon en nattjänst. Om hon är sjuk och stannar hemma en natt så innebär det att hon förlorar 10 % av sin inkomst den månaden. Vilket är ganska avgörande när man som anställd inom vården inte tjänar särskilt mycket. Och är jag den enda som tycker att det verkar helt absurt att sjuksköterskor av ekonomiska skäl ska gå till jobbet trots att de är sjuka – för att arbeta med andra sjuka människor? Detsamma gäller livsmedelsindustrin där i alla fall jag vill vara säker på att de som lagar den mat jag köper inte står och snorar och hostar i den.
Men det här gäller ju egentligen över lag. Om jag går till jobbet när jag är sjuk så finns ju risken att jag smittar mina arbetskamrater – vilket i slutändan borde betyda en högre kostnad både för arbetsgivaren och samhället i stort. Och visst ligger det i arbetsgivarens intresse att arbetarna håller sig friska. Precis som på företaget jag jobbar på finns det många andra som betalar sina anställdas influensavaccinationer för att undvika sjukfrånvaro.
Bort med karensdagen! 100 % i lön även vid sjukfrånvaro! Låt inte alla betala för den lilla grupp som fuskar! Skapa ett samhälle som utgår från att människor är ärliga!
Om kollektiv bestraffning inte får utövas i skolan, varför är det då okej i samhället i övrigt?

Seyhmus

Jag kände att jag bara måste slå ett slag för vad jag tycker är Stockholms bästa lunchställe: Seyhmus vegetariska restaurang på Varvsgatan vid Hornstull. Jag försöker lura med mig mina kolleger dit så ofta som möjligt, men halten vitlök i maten brukar göra att folk inte alltid nappar. Förresten är det lätt att undvika vitlöken om man nu absolut vill, så egentligen är det ett uruselt argument fför att inte gå dit.
Seyhmus serverar en mellanösterninriktad buffé med både varma och kalla rätter samt en mängd olika röror och såser. Till det kan man dricka ingefärsdricka eller granatäppeljuice. Maten innehåller inga onaturliga sötningsmeddel eller annat tjafs, och allt kaffe och te är rättvisemärkt. Det gillar vi! Lunchen är å andra sidan ganska dyr, 80 kronor om man äter där och 70 om man tar med, men det är det absolut värt!

Simultanförmåga?

Jag har alltid velat vara en sån där människa som kan "ha många bollar i luften" och vara "spindeln i nätet". Tyvärr är så inte riktigt fallet. För det mesta blir jag lite småstressad om jag måste koncentrera mig på fler än en sak i taget.
I dag försökte jag t ex städa, steka svamp och tala i telefon samtidigt, men resultatet blev att jag brände svampen och tappade telefonen i golvet med en duns (sorry, Heidi).
Men vid åtminstone ett tillfälle har jag varit simultanförmågans mästare och haft full kontroll, och det var när jag jobbade som diskare på El Oustau i Altea i Spanien. Då var jag i sanning en drottning. Jag styrde och ställde och organiserade och var fantastiskt duktig på vad jag gjorde. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag nog aldrig känt mig lika kompetent som jag gjorde den där min första sommar i Spanien. Jag pratade ingen spanska, kände nästan igen - men jag diskade (och festade) som jag aldrig gjort tidigare.
När jag kom tillbaka två år senare jobbade jag på samma restaurang som servitris. Det sög jag som. Jag tappade tallrikarna, blandade fel drinkar och spillde grejer på folk.
Nåja, jag hade i alla fall min disk-sommar.

Gammal vänskap rostar ibland, men inte alltid!

Jag har precis kommit hem till pappa efter att ha ätit den första barnfria middagen med två av mina bästa vänner - båda två nyblivna mödrar. De tillhör den kategorin vänner som blivit ännu bättre vänner efter de eftergymnasiala åren när alla gjorde olika saker. Vissa har man hittat tillbaka till, och andra inte. Men dessa två tillhör definitivt den senare kategorin, och jag skattar mig lycklig som har två sådana vänner.
Kram på er, Åsa och Karin!

Snyft snyft

Visst är det nåt ganska befriande med att gråta? Med åren har jag börjat gråta alltmer sällan för att jag är olycklig eller ledsen (kanske för att man mycket mer sällan blir lika desperat ledsen som vuxen?), men allt oftare när jag ser på film, lyssnar på musik eller andra saker som av nån anledning får det att stocka sig i halsen på mig.
När jag var liten ville jag spela teater. Mitt intresse för detta väcktes på nytt varje gång jag var på teater. Men det var egentligen inte själva agerandet jag var ute efter - i stället var det ögonblicket på slutet när skådespelarna kommer ut på scen och bugar under rungande applåder. Jag får fortfarande tårar i ögonen och blir tjock i halsen när de kommer ut och bugar. Varenda gång.
När jag såg "Jösses flickor" satt jag och grät hela första akten. Är lite osäker på varför. Det bara blir så ibland. Folk som kämpar för saker de tror på är så himla känslomässigt häftigt. Ibland gråter när jag hör marschmusik. Särskilt på 1 maj. Just nu gråter jag nästan varje gång jag hör "Tzena, Tzena, Tzena" med The Weavers - och det är absolut ingen sorglig sång.
Men det här är väl inget ovanligt? När man ser "Döda poeters sällskap" gråter man ju inte när killen tar livet av sig; då känns det bara hemskt. Men när de ställer sig på bänkarna i slutet och ger läraren sitt stöd genom att säga "Oh Captain, my Captain", då gråter i alla fall jag som en fontän.
När det gäller konst, musik och film så vill jag gärna åt det där som får mig att gråta. Som när de på slutet i "Fucking Åmål" kommer ut från toaletten och gör det man själv aldrig gjorde på det deprimerande högstadiet: mer eller mindre säger åt folk att dra åt helvete. För mig är det enda anledningen till att någonsin se om en film som annars har alldeles för hög igenkänningsfaktor för att vara rolig.

Nu har jag lyckats elda så mycket här i Bäckhem att det är viss bastuvarning, och jag satt och funderade på om jag kanske skulle se "Broarna i Madison County" (kinesiska dvd-filmer som jag lånat av min kusin) för att få gråta en skvätt. Å andra sidan borde jag öva lite på de låtar vi ska ha övat på till min gitarrkurs på måndag. Det var två veckor sedan sist så alla andra har nog hunnit öva jättemycket. Så jag lyssnar nog bara på "Tzena, Tzena, Tzena" en gång för att få mitt lystmäte, och sen plockar jag fram stämapparaten.

Hem till gården

Sitter sedan några minuter tillbaka på tåget mot Örebro. Kom med flyget från Arlanda och åkte buss till Bålsta. Naturligtvis hade SJ bytt ut tåget/märkt vagnarna fel; det verkar vara regel snarare än undantag nu för tiden. Detta innebar några stressiga minuter när jag och några andra frusna resenärer desperat försökte ta oss in i vagn tre, men utan framgång. Vi tryckte och tryckte på alla dörrarna men inte sjutton gled de upp. Vilket innebar att vi fick springa till andra ändan på tåget och hoppa in i en överfull vagn. OK, jag vet att det inte är så himla farligt, men jag är så där lättretad som man är när man är lite övertrött ...
Men i Örebro väntar min snälla mamma med färdigpackad bil, och så fort tåget rullar in på stationen åker vi till Bäckhem. Jag har en flaska rödvin i väskan samt en mycket illaluktande (men dock välförpackad, vilket mina medpassagerare nog skulle vara tacksamma för i fall de visste om det) holländsk ost som nog kommer att vara mogen att ätas så där framåt småtimmarna.
Jag har bara varit i Amsterdam en natt, men det är märkligt hur lång en sådan kort resa kan kännas. Jag kastade mig över DN och Aftonbladet på flyget för att se vad som hade hänt medan jag varit borta - tills jag kom på att jag ju faktiskt läste gårdagens tidning innan jag for.

Jag åkte väldigt tidigt i går morse. När jag skulle beställa taxi i onsdags kväll fick jag sitta i telefonkö i 45 minuter hos Taxi Stockholm (Kurir kom man inte ens fram till). Det var på grund av "snökaoset". Snökaoset bestod av fem cm snö i november. Kanske inte helt oväntat ... Det händer ju faktiskt vartenda år ... Om man vet att det är risk för snö kanske man inte bör ge sig ut med sommardäck ... Men det bara ett förslag från lilla dumma Moa - och jag har ju inte ens körkort, så vad vet jag mitt gamla fnask (sa grevinnan och klapprade med äggstockarna).
Men när taxin kom halv sex på torsdagsmorgonen så var det en märklig syn som mötte en. Efter fåfänga försök att få fäste med sommardäcken i snön hade folk helt enkelt gett upp och bara övergett sina bilar. Det stod bilar precis överallt. Många hade inte ens lyckats få in dem till vägkanten, så de stod liksom på sniskan. Det såg ut lite som den inledande scenen i "Pestens tid", när viruset eller vad det nu är helt oväntat slagit till och folk hux flux har säckat ihop och dött hängande över ratten.
Nåja, jag hade visst en förbaskad tur som inte flög några timmar tidigare, för då hade jag kanske aldrig kommit till Amsterdam.

Mmm ... Bäckhem ... mmm ... varm soppa ... mmm ... läsa ... mmm ... klippa lite i trädgården ... mmm ...

Mördarkaninen

I går gick jag och min kompis Frida på en Halloweenfest som British Airways anordnade. Inga redaktörer hade blivit inbjudna så för kvällen hette jag Mia och var resesäljare på My Planet. Inte för att nån där verkade bry sig om mig eller vad jag gjorde.
Det fanns mer eller mindre tre varianter på utklädslar bland de 70-80 pers som var där.
1. Häxa med stor svart hatt (samtliga inhandlade på Buttericks).
2. Djävul (endast kvinnliga sådana) med röda små horn, gärna i kombination med djup urringning.
3. Skottskada i pannan.

Själv var jag mördarkaninen från "The Quest for the Holy Grail" (man tager vad man haver) och gick och väste otäckt mot alla hela kvällen, men ingen verkade riktigt fatta vad jag höll på med. Jag och Frida satt mest och pratade med varandra i ett hörn och hällde i oss gratissvin. Tack och lov att de stängde elva, annars vete sjutton hur det hade slutat.

En stilla klagan

Min förkylning har kommit tillbaka, och dessutom har jag typ världens största vagel i ögat som förutom att göra ont får mig att se sned och trött ut. Å andra sidan färgade jag ju håret förra veckan (för första gången på många år är jag nu inte längre rödhårig, utan brunett) och det var det nästan ingen som märkte. Så jag försöker anstränga mig för att inte vara så tonårssjälvcentrerad att jag tror att alla direkt lägger märke till hur jag ser ut och vad jag gör.
Och vid närmare eftertanke så kanske det ser ut mer som om jag halvblinkar, vilket kan tolkas som att jag småflirtar ... Och det är ju inte så illa.