Charmkurs för läkare?

I morse var jag på Sofiahemmets kirurgmottagning för att ta bort en liten leverfläck, och där fick jag träffa en av de mest ocharmiga läkare jag nånsin träffat. Nu ska sägas att det inte är helt ovanligt att läkare är ganska ocharmiga, men den här tog priset.
Det hela började med att jag fick träffa idel trevliga sjuksköterskor: människor som bara fick mig att känna mig välkommen och väl till mods. Och sen gjorde kirurg Bo Eriksson entré.
Inte ens tillstymmelse till ett leende. Han såg mig inte ens i ögonen. Jag passade på att fråga vad han trodde om att ta bort en liten fettknöl jag har vid munnen. "Hur länge har du haft den", frågade han surt och stirrade upp i taket. "Sen jag föddes", svarade jag. "Det tror jag knappast", sa han. "Vill du att jag ska ta med foton från det jag var bebis?" sa jag inte, men önskade att jag hade gjort det.
Vad är det för stil? Varför skulle jag ljuga om nåt sånt? När jag sedan berättade att jag fått ett annat märke bortskuret av en plastkirurg utan att behöva betala för det ifrågasatte han även det. "Det kostar fyra fem tusen att ta bort nåt sånt hos en plastkirurg." "Jaha", sa jag, "men jag behövde faktiskt inte betala." "De vet hur de ska ta betalt", sa han då. End of discussion.
?????????????????????????
Sen fick jag ligga ner och han skar bort födelsemärket på typ två sekunder och sen "hej då". Och där låg jag medan den trevliga sköterskan förklarade hur jag skulle sköta om såret.
Vilken jäkla surkuse.
När man går till läkaren befinner man sig ju i underläge, och då är det så himla viktigt att man träffar någon man får förtroende för och som tar en på allvar. Och jag tycker att jag har träffat så många läkare genom åren som ifrågasatt mig eller fått mig att känna mig illa till mods. Som gynekologen som ifrågasatte att jag ville göra ett klamydiatest. Eller läkaren som bara ville skriva ut antidepressiva medel till mig (första gången jag träffade honom) när jag hade spänningshuvudvärk. Eller gynekologen (jag vet, ännu en gynekolog, men man är sldrig så sårbar som då) som lämnade dörren öppen och lät ett antal människor springa in och ut ur rummet när jag låg i den där hemska stolen.
Nu får man inte glömma att jag även träffat många trevliga läkare också, men man minns de otrevliga bättre.
Borde man inte ha något slags personlighetstest så att bara de som faktiskt tycker om människor får bli läkare? Jag har definitivt hellre en trevlig läkare, som tar mig på allvar, som hade 4,0 i medelbeyg än en otrevlig typ med 5,0.