Vin, hopp och förlagsfest

Igår blev alltså en helkväll av guds like. Det var dags för Forums (förlaget jag har översatt för) höstfest. När jag var där förra året kände jag nästan ingen men lyckades nästla mig in bland Forums unga förlagsredaktörer och hade på så sätt en väldigt trevlig kväll. Vilket gjorde att förväntningarna inför gårdagens fest var ganska höga. Förra året var klockan bara elva när vinet tog slut och alla gick hem, och sedan var vi några som som pliktskyldigt tog ett litet efterglas på Grill.
Så blev det inte i år.
Mitt kontaktnät inom bokbranschen har blivit ordentligt mycket större det senaste året. I januari blev jag medlem i Författarförbundet, vilket har medfört en hel massa nya översättarbekanta och en del annat löst folk. Sedan har jag börjat ha mer kontakter med personer ute på förlagen, när jag förhandlar om rättigheter och så. Dessutom har jag varit på bokmässorna i Gbg och Frankfurt och frotterat mig med idel bokfolk. Alltså var jag helt övertygad om att jag skulle känna nästan alla på festen. Trots detta fick jag gemomlida några minuters nervöst irrande med blicken och vad-ska-jag-göra-med-händerna innan jag såg nån jag kände.
Översättare har en viss tendens att klumpa ihop sig. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag tror att det har nåt att göra med att de flesta översättare är frilansare som sitter hemma på sin kammare hela dagarna utan sällskap och utan kolleger att be om råd ifall de kör fast. Det är just på sådana här fester som man träffar sina arbetskamrater. Översättare känns också som en mycket mer homogen grupp än t ex författare, så det finns alltid saker att prata om. Visst minglade jag lite och pratade med många människor, men kärngruppen var och förblev tre översättare som jag känner sedan tidigare.
Gratis vin är ett otyg. Vin bör inte vara gratis och det bör inte finnas i obegränsade mängder. Så är det bara. En ny feature för i år var ett dansgolv. Där kunde man lite senare på kvällen se mig dansa (läs: hoppa) mig svettig. Min dansstil igår bestod mer eller mindre av två olika sorters rörelser. Den jag använde mest innebar helt enkelt att jag studsade omkring jämfota som en skottspole på dansgolvet och stötte ihop med både det ena och det andra. Den andra stilen kunde endast nyttjas under låtar från första halvan av åttiotalet (och dessa låtar utgjorde en oproportionerlig mängd av musiken). Tänk Anna Books moves på Melodifestivalen 1986 så fattar ni.
Jag mimade till och med till "ABC".
Och inte tusan gick nån hem elva i år. Det sista jag minns är att jag åt en kall varmkorv och diskuterade glesbygdspolitik i Norrbotten. Jag kommer inte ens ihåg om jag var för eller emot.
Jag kom hem vid tvåtiden och stupade i säng. När klockradion satte igång klockan åtta ville jag bara dö. Men det var en trevlig kväll. Jag önskar bara att det hade varit lite mindre av den. Kanske ungefär två timmar mindre. Å andra sidan hade jag när jag till slut somnade en väldigt trevlig dröm där festen fortsatte och jag på något sätt blev mycket snyggare och charmigare än jag varit på festen. Alla söta killar jag spanat in kom på något mirakulöst sätt fram och pratade med mig, och sedan charmade jag brallorna av dem med mitt intellektuella och livliga sätt. Men att tvingas ryckas upp ur min dröm om att vara the belle of the ball, och upptäcka att jag bara var gamla vanliga Moa med sandpapperstunga, sög.