Skit i den svenska kulturen, vi har ju alltid den anglosaxiska, och den är ju så otroligt mycket rikare

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om den här essän av Marian Radetzki i DN idag, men jag orkar inte för den är så otroligt dum. Men läs den gärna och upprörs. Klicka här.

oknastrigt eller en flygbiljett till Barcelona ...? Hmm ...

Efter två års knastrande telefonlinjer ringde jag äntligen till Telia häromveckan. Jag visste redan att det var mina linjer det var fel på, vilket innebär att jag får betala allt själv. Det är liksom därför jag dragit mig lite.
När jag ringde var det en allmänt förvirrad tjej som svarade. Jag blev kopplad fram och tillbaka och till slut kom jag tillbaka till samma pundiga tjej. Hon verkade inte alls fatta vad jag sa, men till slut gick hon i alla fall med på att skicka ut en tekniker. 695 kronor för första halvtimmen, och sedan 395 i halvtimmen.
Det började med att killen kom när jag inte var hemma eftersom han inte fått mitt mobilnummer. Då fick jag en ny tid, och klockan åtta på morgonen dök det upp en kille. Enligt hans uppgifter skulle han flytta mitt förstajack. Nej, sa jag, jag vill inte flytta mitt förstajack, det sitter bra där det är, tack. Men det är vad som står i mina papper, sa han. Det struntar jag i, sa jag, jag vill att du fixar knastret. Vi tjafade ett tag til och sedan gav han sig. Han testar telefonen och säger att det inte alls knastrar. Det knastrar så mycket att jag ibland får lägga på och ringa från mobilen, säger jag. Jag kan inte fixa ett problem som inte existerar säger han. Det knastrar, säger jag. Och mitt bredband funkar inte. Efter ytterligare en kvart (läs 348 kronor) ger han sig och går med på att skruva isär jacket. Han testar det igen. Ja, säger han, det knastrar visst. Jag biter ihop tänderna men lyckas inte ens få fram ett litet sarkastiskt leende.
En och en halv timme, och 1 500 kronor, senare säger han att han måste hämta en grej och komma tillbaka på eftermiddagen. Så jag kom till jobbet halv elva och var tvungen att åka igen halv fyra. Och då kom han tillbaka, satte i en skruv och åkte igen. Och det får jag med all säkerhet betala ytterligare 395 spänn för.
Mern nu knastrar telefonen åtminstone inte när man pratar, bara medan signalerna går fram, och det kan väl vara värt 2 000 spänn.
Snälla, ring mig!

Vatten!

Efter dagen händelser kom jag att tänka på följande Epigram av vår kära Anna-Maria Lenngren:

När elden nyss kom lös på söder, mitt i natten,
hos brodern Rusius, man anmärkt har därvid,
att han för första gång uti sin levnadstid
skrek efter vatten

ingen rök på söder

Jag hade plockat ihop mina grejer, gjort allt som måste göras, packat ner lite jobb i väskan, tagit cykelhjälmen och evakuerat. Och när jag kom ner så syntes det ingen rök alls längre. Då bar jag upp mina grejer igen och satte på datorn. Det står fortfarande i tidningen att man ska hålla fönster stängda men eftersom det luktar mycket mer rök inomhus än utomhus så struntar vi i det rådet och släpper in friskt syre i lokalen.

rök på söder

Det brinner som sjutton i Hornstull och det luktar rök på hela vårt jobb. Fastighetsskötaren har stängt av fläktarna och vi får inte öppna fönstren ... Jag tänker nog cykla hem nu. Men knappast över Västerbron.

Alla som är blinda, räck upp en hand

Jag såg precis en liten informationssnutt på svt om hur man ska hitta textningen till program via text-tv om man är hörselskadad eller döv. Detta berättades i ett icketextat inslag. Hur tänkte de då?

Jag hade sett fram emot första avsnittet av "Morden i Midsomer" ikväll, och så visade det sig att jag redan sett det. Suck. Det är den äldre älskarinnan som är mördaren.

Kvinnoliv i Mellanöstern

I lördags kunde man i Aftonbladet läsa en recension som Pernilla skrivit om boken "Kvinnoliv i Mellanöstern" av Sophie Heine. Läs den!

Sol, fästingar och stegar

Varför kunde vi inte ha fått det här vädret på midsommar? I dag skiner solen och knotten är borta och det är helt enkelt förbaskat vackert.
I morse sov jag tills jag vaknade och sedan låg jag kvar i två timmar till och läste. Det är det jag kallar semester!
Och i dag fick jag äta upp alla de där gångerna som jag sagt att jag minsann aldrig får några fästingar, för när jag låg och läste i solen så såg jag plötsligt att det satt en pyttepytteliten fästing på magen. Jag glömde väl att ta i trä nån av alla de där gångerna. Och naturligtvis kom inte huvudet ut ordentligt så jag fick tillbringa en kvart med pincett, nål och linsvätska (det närmaste något slags steril vätska jag kunde komma) för att få ut det.
I morgon kommer Nora plåtslageri hit för att sätta upp en ny stege på mitt tak. Det händer nåt spännande varje dag här på landet!

Ännu en gång ensam dam på täppan

Egentligen är det inte alls särskilt trångt att vara tre personer i min stuga, och det har varit jättetrevligt att ha besök, men tre personer är ett ganska dåligt antal människor - särskilt om man har olika förhållanden till varandra, dvs känner varandra olika mycket och på olika sätt. Det blir liksom lätt så att två pratar och den tredje inte riktigt hänger med eller känner sig delaktig. Om alla tre är lika bra vänner vore det ju en helt annan sak.
Det finns dessutom en sak som lätt gör mig grinig, och det är om jag inte får sova ordentligt när jag är ledig. Och med ordentligt så menar jag "tills jag vaknar" och inte "tills jag väcks". Att väckas av att några pratar med varandra innebär i mitt fall nästan alltid att jag vaknar på fel sida. Men så vill man inte säga något eftersom man inte vill låta grinig, och istället så går man och bär med sig det där i bakhuvudet hela dagen ... Ingen bra taktik.
Hur som helst, trots att det har varit roligt att ha besök här i Bäckhem så kan jag inte låta bli att känna att det trots allt är skönt att vara ensam igen. Och så är det alltid; vilket är lite märkligt med tanke på att jag är rätt så sällskaplig av mig. Nu sitter jag lite på sniskan i min fåtölj (eftersom jag halkade på den regnvåta trappan i min träskor i går och slog i ena skinkan, vilket gör att den inte riktigt duger till att stödja med för tillfället. Å andra sidan så har jag ett ganska häftigt blåmärke, och blåmärken, liksom skrubbsår och ärr, är enligt min mening ganska tuffa) och tittar ut på kvällningen utanför fönstret där himmelen nu, efter några dagars regnande, åter är blå och fåglarna hörs för första gången på ett tag.
I morgon ska jag sova tills jag vaknar.

Tre personer i min lilla stuga ...

... är lite för många ...

Puh

Jag är helt slut efter ett långt varmt bad och två ganska intensiva dagar (ja, i själva verket känns det som om allt är ganska intensivt den här tiden på året). I går (var det verkligen bara igår?) så lämnade jag Örebro klockan sju på morgonen för att för första gången någonsin köra alldeles själv till Stockholm. Jag körde fel tre gånger. När jag äntligen nådde Södermalm fick jag cirkla runt i en halvtimme för att hitta en parkeringplats (till historien hör ju även att jag helst vill ha ganska generöst utrymme när jag parkerar), och när jag till slut hittade en så kostade parkeringen tolv spänn i timmen och automaten tog inte kort. Och eftersom jag sällan springer omkring med nittio kronor i mynt i fickan så tog det ytterligare trekvart innan platsen var betalad och jag äntligen kom till jobbet.
På kvällen gick jag och Pernilla och såg Sanna Carlstedt på Blidösund (nej, då hade jag lämnat bilen på Stora Essingen och hämtat cykeln i stället). Solen sken och vi åkte ut i skärgården. Sanna är bäst och om ni inte har hört något av henne så köp antingen hennes skiva eller lyssna på de tre låtar som står att finna här. Ett glas vin så går det över ...

I eftermiddags skulle jag provbarnvakta min gudson Lukas för första gången, och i början gick det väl så där. Han grät bara jag tittade på honom, trots att jag jollrade och log och gjorde skojiga ljud. Men efter några timmar hade han vant sig och vi lekte i nästan en timme medan hans mor ringde och läste i sovrummet (jag vet, vi mjukstartade med barnvaktandet). Men nu känner jag mig redo för att vara barnvakt på riktigt! Å andra sidan hävdar min kusin att barn har ett minne i dagar lika långt som sin ålder plus ett - vilket innebär att han inom två dagar kommer att ha glömt mig och det blir som att börja om från början igen ... Hm.
I morgon åker Pernilla, Peter och jag till Bäckhem för att fira midsommar. Hurra!

Ingen älg i sikte

Här sitter jag sedan någon timme tillbaka och blickar ut genom mitt köksfönster i hopp om att en liten älg ska behaga komma fram så här i skymningen, men mitt skogsbryn är lika tomt nu som det varit de senaste gångerna jag varit i Bäckhem. Både förra och förrförra året brukade en eller ett par fjolårskalvar drista sig at titta fram nästan varenda kväll. Förrförra året var det en som var så oblyg att den rentav stod kvar även om man kom ut och ställde sig på bron. En gång smög jag fram för att ta ett foto på den, och då kom jag inom tio meters avstånd utan problem.
Men i år är de skygga. Jag ser att de är här alltsomoftast; de gnafsar på min pil och lämnar sina små högar med bruna kulor både här och var, men alas! när jag är här vågar de sig inte fram.

Det relativa midsommarmörkret har fallit, och regnet har avtagit. En fluga surrar mot fönstret i rummet, men annars är det helt tyst.
Nu drar jag för gardinerna och lämnar skogen åt sitt öde för i kväll. God natt.

Död prostituerad? Nej, bara sommarpedikyr

Fötter är en del av ens kropp som känns lite allmänt oviktig och som man därför ofta försummar. De är ju liksom ganska lätta att gömma större delen av året. Jag hade en liten fotkris för kanske femton år sedan när jag insåg att det inte var alla andras fötter som såg konstiga ut, utan snarare mina. Mina fötter är ganska knotiga och seniga och jag har typ världens längsta tår. Jag är definitivt överhuvudet i min familj, och min andra tå (typ pektån) ser lite ut som ET. Andras fötter är liksom runda och gosiga medan mina ser ut lite mer som fingrar. Men efter min fotkris har jag gradvist lärt mig att tycka om mina fötter igen. Jag filar dem och målar naglarna ibland. Trots att det är sommar då man jämt har öppna skor, och smutsiga fötter med målade tånaglar alltid får mig att tänka på mördade prostituerade i polisserier.
Det jag egentligen tänkte skriva om var att jag var på elevbehandling på Scratch Nails igår. För två hundra spänn filar och klipper och masserar och målar de i en och en halv timme. När jag satte mig ner tittade pedikyrkvinnan förskräckt på mina fötter. Jag skyndade mig att berätta att jag för tio dagar sedan hade haft på mig gummistövlar, utan strumpor, i en hel dag (när jag släpade stockar i Bäckhem) och det var därför de såg lite skabbiga ut. Det fick inte hennes förskräckta utryck att försvinna, men hon log medlidsamt och skred till verket. Det är så underbart att ha nån som pillar med ens fötter at jag nästan somnade, och när det var dags att måla naglarna var jag så groggy att jag hade gått med på vad som helst. Så när hon frågade om jag ville ha en liten blomma på stortånageln nickade jag bara lyckligt. Vilket resulterade i att jag nu har en liten blomma på varje stortå, med en liten sten i mitten och allt. Vilket var ganska fint tills fötterna blev alldeles lortiga fem minuter senare - vilket är vad som händer när man har sandaler på sig. Nåja, det var värt det. Smått smaklösa, men ack så mjuka, fötter.

Oborta

En god nyhet: Jag har hittat mitt körkort! Jag hade glömt det i kiosken på Stora Esingen.
En dålig nyhet: Jag hade redan anmält det försvunnet, så det är inte värt ett vitten längre.

Borta

Ni vet det där körkortet som jag efter lång möda äntligen tog och var så stolt över? Jo, nu, bara fyra månader senare, har jag tappat bort det.
Oops.

Tror du att jag är snygg naken?

Nyss hemkommen från Mälarpaviljongen, som trots kvällens osedvanligt dåliga service trots allt är ett av Stockholms trevligaste sommarställen, så funderar jag lite över impulsen jag knappt kunde motstå när jag såg den där töntiga killen som är med i "Snygg naken". Jag ville så gärna gå fram och fråga om han trodde att jag skulle kunna vara snygg naken. Vilken tur att jag stod emot.
Nu ska jag sova skönhetssömn innan det bär iväg till Zweisch imorgon.

Rödögd

Nu ska jag krypa till kojs, rödögd och snorig efter att ha gråtit så att det skvalar till sista avsnittet av Six Feet Under som jag spelade in igår kväll.

Du känner dig mycket mycket sömnig ...

Häromkvällen trillade en liten häftad bok ur min bokhylla. Det var en bok jag inte ens visste att jag hade - "Hur man lär sig hypnotisera" hette den - men jag tog det som ett tecken från ovan och började läsa den.
Boken är skriven av någon som heter Devi Sonero 1972, och såvitt jag förstår är han svensk. Jag förmodar att jag har fått boken av min mormor eftersom nästan alla småflummiga och lustiga böcker jag har kommer från henne.
Boken är hur som helst en hypnosinstruktionsbok, och den inleder med att mycket utförligt förklara hur viktigt det är att den man ska hypnotisera litar på en, och att personen tror på hypnos. Och sedan går den igenom punkt för punkt hur man ska vinna försökskaninens förtroende för att kunna hypnotisera denna. Devi berättar att hypnosen kan användas för att hjälpa folk att bli av med fobier, eller om de behöver hjälp att sluta röka.
Men så kommer man till sista kapitlet, och då verkar Devi helt ha övergivit alla sina inledande tankar om förtroende och om att hjälpa folk, för där räknar han upp en lista med saker som man kan utsätta de personer man "har kontroll" över. T ex tycker Devi att man kan ge försökspersonen ett glas med ättika och säga att det är vin, och sedan se hur han glatt dricker upp det, naturligtvis inför en road publik. Man kan även säga att det kommer en stor flodvåg och se hur den hypnotiserade med skräck i blicken försöker undkomma den. Eler varför inte säga att en stol är ett farligt lejon? Till sist kan man få alla äldre (varför det just är de äldre man ska utsätta för detta är oklart) att dansa jenka.
Nu ska jag bara hitta ett intet ont anande offer, och sedan ska det bli hypnos och jenka. Allra bäst är visst att börja med ett lätt offer: någon son inte är alltför intelligent, lite godtrogen och gärna mellan 14 och 17 år gammal ... Ni kan väl höra av er om ni känner någon sådan.

Skitväder, sa de på nyheterna i morse att det skulle bli i dag. Men i Stockholm skiner solen och hela världen ler!