Ännu en gång ensam dam på täppan

Egentligen är det inte alls särskilt trångt att vara tre personer i min stuga, och det har varit jättetrevligt att ha besök, men tre personer är ett ganska dåligt antal människor - särskilt om man har olika förhållanden till varandra, dvs känner varandra olika mycket och på olika sätt. Det blir liksom lätt så att två pratar och den tredje inte riktigt hänger med eller känner sig delaktig. Om alla tre är lika bra vänner vore det ju en helt annan sak.
Det finns dessutom en sak som lätt gör mig grinig, och det är om jag inte får sova ordentligt när jag är ledig. Och med ordentligt så menar jag "tills jag vaknar" och inte "tills jag väcks". Att väckas av att några pratar med varandra innebär i mitt fall nästan alltid att jag vaknar på fel sida. Men så vill man inte säga något eftersom man inte vill låta grinig, och istället så går man och bär med sig det där i bakhuvudet hela dagen ... Ingen bra taktik.
Hur som helst, trots att det har varit roligt att ha besök här i Bäckhem så kan jag inte låta bli att känna att det trots allt är skönt att vara ensam igen. Och så är det alltid; vilket är lite märkligt med tanke på att jag är rätt så sällskaplig av mig. Nu sitter jag lite på sniskan i min fåtölj (eftersom jag halkade på den regnvåta trappan i min träskor i går och slog i ena skinkan, vilket gör att den inte riktigt duger till att stödja med för tillfället. Å andra sidan så har jag ett ganska häftigt blåmärke, och blåmärken, liksom skrubbsår och ärr, är enligt min mening ganska tuffa) och tittar ut på kvällningen utanför fönstret där himmelen nu, efter några dagars regnande, åter är blå och fåglarna hörs för första gången på ett tag.
I morgon ska jag sova tills jag vaknar.