"Mamma tycker inte att hon duger som hon är, vännen"

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Gå in på www.mybeautifulmommy.com och döm själva. Skrattretande eller helt enkelt så deprimerande att man bara vill gräva ner sig?

Stämma och vårsol

Ännu en stämmohelg med Författarförbundet är till ända. Min första stämmohelg var för två år sedan och jag blev alldeles vettskrämd. Jag hade aldrig varit på en stämma av något slag tidigare (tror jag) och stämningen var hätsk. De olika lägren skrek och bråkade och med varandra och jag satt hopkrupen i ett hörn och fascinerades över att vuxna människor kunde vara så elaka och brutala mot varandra. Förra årets stämma var bättre och årets stämma var rentav trevligt, förutom ett litet störande inslag. Men framför allt bjöd festen efter stämman än en gång på trevligt sällskap och dans och jag dansade som jag aldrig dansat förr till Emigrantorkestern i mina underbara röda träskor.
I dag satt jag och svettades över min deklaration som ju ska vara inlämnad på måndag. Efter några år som egen företagare har jag lärt mig hur man fyller i denna förhatliga N1-blankett ... och nu har de satarna gått och ändrat alltihop och nu ska jag helt plötsligt tydligen fylla i en NE-blankett samt en momsredovisning. Jag vill inte! Jag skulle vilja totalvägra, men eftersom jag är vuxen och inser vad konsekvenserna skulle bli så sitter jag ändå snällt och räknar och försöker förstå trots att jag ABSOLUT INTE VILL. I elfte timmen försökte jag få tag på en revisor, men inte fanns det nån som hade tid för mig, inte ... I morgon ska jag göra ett sista försök och jag har en känsla av att jag inte kommer att kunna undvika en timmes telefonkö till skatteverket. Suck.
Men på onsdag åker jag till Bäckhem och är där HELA torsdag, HELA fredag och HELA lördag. Och det ska bli en lisa för själen. Och kanske börjar jag rentav gräva lite på platsen där jag har tänkt ställa mitt nya lusthus :-)
I kväll har jag haft picknick med Pernilla och känt vårens mjuka solstrålar värma mitt ansikte i Tantolunden och Högalidsparken. Och det var inte så illa det heller.

ÖS och ÖC och SFF

Manuset till "Die with me" är redigerat och klart, vilket känns jätteskönt, och förhoppninsgvis kommer korret redan nästa vecka. Det skulle passa ganska bra att kunna ta med mig det när jag åker till Bäckhem över valborg. Nu ska jag snart ut i solen för att ha styrelsemöte med ÖS, och sedan väntar årsmöte med ÖC och sedan medlemsmöte med ÖS och i morgon stämma med SFF och festligheter på kvällen. Förhoppningsvis blir det dans också! men i år hade jag tänkt lämna kaninöronen hemma ... Ja, jag vet det är lite tråkigt, men ändå ...
Och blir det ingen dans på stämmofesten så är jag inbjuden på nattsudd på Annas födelsedagsfest på lördag, och där blir det med all säkerhet dans!

Utan strumpor men med skor

I dag är det första dagen utan strumpbyxor! Hurra! Det är lite kallt, men ni ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart!
Blogginläggen blir korta just nu, men seriöst, vem vill sitta inne och knappa på datorn när den underbara vårsolen skiner?

Höjdpunkter och lågvattenmärken

Höjdpunkter och lågvattenmärken i helgen som varit:
Vin och middag med Pernilla i fredags!
Att mormor bara sov när jag och Tove hälsade på henne i lördags ...
Sektstämningen på Håkan H på Fryshuset i lördags!
Att ligga i solen vid Karlbergs slott i söndags!
Att vara tvungen att åka hem klockan tre och jobba i stället för att ligga kvar i solen vid Karlbergs slott ...
Att genomgången av manus nu är klart!

Höjdpunkter och lågvattenmärken i veckan som kommer:
Vin med Anna på tisdag!
Den förbaskade deklarationen som ligger och surblänger på mig i halllen ...
Middag hos Charlotta och gudson på onsdag!
Fönstren hemma i lägenheten som snart knappast kan kallas genomskinliga längre och som vid något tillfälle måste tvättas. Tvätta fönster är den enda hushållssyssla som är ännu tristare än att stryka ...
Middag med Jolle och pappa på torsdag!
Stämmohelg med SFF och tillhörande festligheter!
Att jag missar Annas fest eftersom den går av stapeln samma dag som middagen på KB ...
Att jag har gett mig sjutton på att se Toulouse-Lautrec på söndag!

Känner ni det?

Känner ni hur våren bubblar upp inom en och svämmar över och får hela kroppen att kännas varm och glad och pirrig trots att det fortfarande är ganska kallt ute? I går drack jag årets första utomhusöl i solen på Medborgarplatsen. Tyvärr finns det ju en massa höga hus runt Medis och det blev ett del flyttande fram och tillbaka för att försöka följa solen tills den slutligen försvann bakom ett stort betongblock. Och i dag sitter jag och längstansfullt tittar ut genom mitt fönster och längtar efter att klockan ska bli fyra så att jag får gå ut i solen. Det finns nog ingenting som lockar fram barnet i mig lika mycket som den tidiga våren. Jag vill bygga små dammar i en porlande vårbäck. Jag vill ta av mig skorna och låta mina vinterbleka fötter känna asfalt eller grus eller gräs mot fotsulorna. Jag vill ha en ny jeansjacka . Jag vill hjälpa våren på traven genom att kratta och krafsa undan allt dött höstgräs. Jag vill cykla utan hjälm. Jag vill skolka. Jag vill sätta på mig träskorna. Jag vill ligga ner i solen och låta den värma mitt ansikte och inte tänka på något annat än att vi nu har fem månaders vår och sommar framför oss.
Och djupt inombords skriker jag just nu mitt vårskrik så att det ekar i huvudet. :-)

Jag kom precis på att det bara ...

... är två veckor kvar till valborg och långhelg. Hurra! Och nu har jag bokat tågresan till Örebro och Bäckhem och det kliar redan i fingrarna på mig att få gräva och klippa och bli riktigt svart under naglarna.

Sportbil+aprilväder=sådär

När vi äntligen kom upp till Stadra i går så visade sig vägen upp till Bäckhem vara, om än inte sönderkörd så i alla fall ganska spårig. I kombination med pappas sportbil vars underrede ligger ungefär tio centimeter över marken så kändes det inte helt okej att köra hela vägen upp. Så det slutade med att vi, närmare elva på kvällen, ställde bilen hos grannarna och promenerade upp den dryga kilometern till Bäckhem med alla våra kassar och grejer. Och när vi kommit upp kom jag på att jag måste ha tappat min mobil vid bilen så jag tog ficklampan och traskade i väg igen. När jag gick där i mörkret så kom jag av någon anledning att tänka på björnar och vargar (som båda två siktats i skogarna runt omkring) och så tänkte jag att det var bäst att sjunga lite för att skrämma bort dem. Så i drygt två kilometer gick jag där i den tysta mörka skogen och sjöng glatt. Jag Började med Nattens drottnings aria och när det inte gick så bra så fortsatte jag med "Daggstänkta berg" och andra käcka vandringslåtar. Och jag såg inte skymten av ett endaste litet vilddjur.
När vi vaknade i morse snöade det för fullt och nu vete sjutton hur det ska gå att åka hem med sportbilen med sommardäck i morgon. Nåväl, den dagen den sorgen.
Nu sitter jag och jobbar lite och Marie läser, och friden sänker sig över nejden. Snön har upphört och det droppar för fullt från taket. Marie är lite kall av sig så vi eldar vilt och temperaturen ligger för tillfället på drygt 28 grader ... Så snart kanske vi är tvungna att gå ut och rulla oss i snön.

I väntan på Marie

Jag sitter hemma hos pappa i Örebro och väntar på Marie som precis lämnat Enköping. Jag kom hit tidigare i eftermiddag för att hinna fika med Karin och Åsa (men det blev bara Karin eftersom Åsa förutom att vara höggravid även är sjuk) och Marie skulle ha anlänt till Ö-o klockan sju. Men så körde tåget på någon (hemskt hemskt) och de blev följaktligen försenade. Nu har tåget precis rullat ut från perrongen i Enköping och vi lär inte vara i Bäckhem förrän vid elva i kväll. Skönt att det inte är så kallt och att vi har vin och TP i Bäckis och att vi kan sova hur länge vi vill i morgon :-)

Stilfull i Peking

Man kan säga många olika saker om mig, men stilfull och trendig är knappast en av dem. Vilket jag fick både med- och motsagt under min resa till andra sidan världen nu i mars.
När jag stod och väntade på en kompis i Hou Hai i Peking kom det fram två tjejer och sa att de tyckte att jag var "stylish" och att de ville ta en bild på mig till en modetidning. Jag blev alldeles konfys och stammade fram ett "visst". Nämnas bör också att jag hade på mig en Fjällrävenjacka och en stor sjal och lila tajts ihop med gröna Converse och kände mig precis lika oglammig som vanligt. Om det är stilfullt i Peking så kanske jag borde åka dit oftare. Men det grämer mig att jag förmodligen aldrig kommer att få se den där bilden på mig i en kinesisk modetidning ... Det hade varit nåt, det!
Någon vecka senare, när jag satt med mina gamla vänner i Sydney och tittade på bilder från Kairo 1996 - där vi alla lärde känna varandra - så satt vi och skrattade lite åt nittiotalskläderna folk hade på sig, och då sa Danielle: "Men, Moa, du har ju precis samma kläder på dig nu som för tolv år sedan. Men du är ju inte så trendig förstås." Och det stämmer väl. Visst är jag lite helare och renare och mer konservativ av mig i dag, men jag har ändå mer eller mindre samma stil. Tänk att det skulle komma en dag när man insåg att det finns en hel del positivt med att vara oerhört otrendig :-)

Bränn, bränn, bränn

Är det inte det jag alltid har sagt?

Postsemesterdepression

Jag kämpar fortfarande med viss postsemesterdepression, men det är väl inte så oväntat. När man sett fram emot något så länge så är det oundvikligt att det känns trist när det är över. Men min resa var precis den energikick jag behövde, och jag har redan börjat planera inför nästa års resa :-)
När jag är hemma i Sverige så är jag vanligtvis ganska nöjd med min vuxna tillvaro här. Jag har ett jobb jag tycker om, ett extrajobb jag älskar, en fin lägenhet, goda vänner ... Men när jag åker utomlands och träffar människor som känt mig under så många år, och under så många olika omständigheter, så kan jag inte låta bli att så oerhört, fruktansvärt, otroligt mycket sakna mitt liv som yngre, friare och mer okonventionell. Jag blir på ett sätt en annan människa, och jag kan inte låta bli att fundera på om det är en sida jag undertrycker hos mig själv här hemma. Kanske borde jag jobba mer på att vara den personen hela tiden. Eller kanske finns det ingen plats för den personen i mitt liv här. Kanske borde jag helt enkelt resa mer. Men att tillbringa tid ihop med vänner som jag känt sedan jag var 20 och som varit en del av skapandet av den jag är i dag får mig att känna mig levande. Och de förstår mig på ett sätt som ingen här i Sverige gör. Å andra sidan så finns det så mycket med den jag är i dag som de inte förstår. Men de ger mig trygghet och de ger mig något jag saknar. Och att återigen få komma till en främmande stad, där jag är helt utlämnad åt mig själv, är en känsla som är så stor och så speciell. Att landa i Peking eller Tokyo och ensam klara av att åka tunnelbana eller hitta något att äta eller att hitta någon att hänga med är skrämmande, fascinerande och alldeles alldeles underbart.
Just nu faller snön utanför mitt fönster men i tankarna är jag åter på en strand i Sydney, eller på en bar i Tokyo.