Ägget är inte löst

Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag är ett kontrollfreak, men jag brukar alltid kolla spisen och strykjärnet innan jag går hemifrån. Trots att jag bara stryker någon gång i halvåret. Men alla de gånger jag gått upp för trapporna igen då jag kommit på att jag glömt dubbelkolla spisen så har den varit kall och avstängd.
I morse hade jag hunnit sätta mig på bussen när jag kom på att jag nog borde dra ut sladden till datorn eftersom de varnat för åskväder och hela mitt liv finns på datorn (jag vet, jag ska köpa en extern hårddisk för att göra en säkerhetsbakup, men ni vet hur det är ...). Så jag hoppade av bussen och knallade tillbaka till lägenheten igen. När jag går genom köket för att komma till datorn i matrummet känner jag något varmt mot armen. Och då kommer jag ihåg att jag börjat koka ett ägg som jag skulle ta med mig till jobbet för att äta frukost där (så här i sommartider är det lite tomt i kylen). Så där står gasspisen på full låga och vattnet håller sakta på att förångas.
Vad hade hänt om jag inte kommit hem och märkt det? Jag anar att jag hade kommit på det kokta ägget när jag anlänt till jobbet, panikartat hoppat in i en taxi och förmodligen hunnit hem innan kastrullen kokat söndet och glödgande kastrullfragment börjat hoppa åt alla olika håll, i jakt på något brännbart. Men tänk om jag inte gjort det?
Är det inte ironiskt att strykjärnet eller spisen aldrig varit på de gånger jag gått tillbaka för att kolla en extra gång, men nu, när jag skulle kontrollera något helt annat, så var det fara å färde?

Och jag tackar försynen att de hade varnat för åska på nyheterna och för att jag är tillräckligt beroende av min dator för att gå tillbaka för att dra ut sladden.

Att jag sedan tog med mig ägget till jobbet, gjorde en smörgås som jag lade på en tallrik, ställde en kopp kaffe på samma tallrik, gick in på min kollega Anna-Karins rum på vägen till mitt eget och med en elegant handrörelse lyckades med konststycket att spilla kaffet över hela Anna-Karins skrivbord, det är en helt annan historia. Men jag anar att försynen vid det laget tyckte att den daltat nog med mig för en dag.

Hur förbannat svårt kan det vara?

Det är 2008. För fyrtio år sedan lyckades den första människan landa på månen. Vi har datorer som kan lösa problem vi inte ens visste fanns för tio år sedan. Trackslistan på kassettband har på tjugo år bytts ut mot apparater en tiondel så stora som en kassett och som i stället för 90 minuter rymmer flera dagar av musik. Internet gör det möjligt att på en tusendels sekund skicka information till andra sidan världen. Vi installerar bergvärme och solceller och till skillnad från det glada åttiotalet behöver man inte längre gå ut och sätta på motorn till bilen en halvtimme i förväg för att få upp värmen tillräckligt mycket för att kunna köra utan att frysa fast med händerna vid ratten. Vi har dubbelfönster och det är faktiskt ungefär samma temperatur inomhus både sommar och vinter. Det är kort sagt en ganska bekväm tid vi lever i, och Sverige är ett modernt land.
Trots detta har vi ett järnvägssystem med tåg som helt saknar luftkonditionering. Värme på vintern, visst. Men en endaste liten gnutta luft under sommaren? Nope. I dag har jag för andra gången på ganska kort tid tillbringat två timmar på tåget mellan Stockholm och Örebro i 28-gradig värme. 28 grader! Det är fan TOKVARMT om man sitter stilla på ett tåg utan en endaste liten vindpust. Visst, i början på resan försöker fok ha fönstren öppna för att den heta luften åtminstone ska röra på sig, men det dröjer sällan många minuter innan folk inser att de antingen kommer att blåsa bort eller få öroninflammation om de ska sitta i det där draget.
Hur kommer det sig att SJ fortfarande befinner sig på stenåldern vad gäller luftkonditionering? Det finns inga andra tåg i Västeuropa utan luftkonditionering. Det finns inga bussar i Sverige utan luftkonditionering. Bara SJ -ett färdmedel som dessutom är dyrare än både bussar och flyg. Varför? Hur förbannat svårt kan det vara? Och tro inte att det är bättre på de nya tvåvåningstågen som sattes i trafik förra sommaren. Nej, på dem finns varken luftkonditionering, benutrymme eller ryggstöd som kan fällas bakåt.
Jag vill åka tåg. Under goda förhållanden älskar jag att åka tåg. Men att betala pengar för att få sitta i en vagn där det är nästan 30 grader varmt är inte okej. Det är inte rätt.

Moa-Lisa tycker ...

... att vissa sajter är lite roligare än andra.

Sommar, sommar, sommar

Mörkret har fallit och jag har precis kommit tillbaka efter grillning och nakenbad nere på Stora Essingens strand. Tänk att jag gång på gång glömmer hur lyxigt det är att bo så här fint i Stockholm ... En alldeles eget litet fint grönt rum med en underbar utsikt över Äppelviken finns här alldeles i närheten, och där kan man faktiskt bada naken utan att det stör någon. Båtarna som åker förbi åker för fort för att hinna se något, och förutom svallvågorna som detta medför så är det ju alldeles vansinnigt fantastiskt härligt.
Nu sitter jag här på balkongen och känner mig lite sorgsen över att sommaren försvinner alldeles för fort, samtidigt som jag intalar mig själv att den inte skulle vara så fin om den inte var så kort, och därför så dyrbar. Egentligen är "precious" ordet jag letar efter, men det finns inte riktigt någon bra översättning på det på svenska.
Lars Demian spelar på stereon och det känns helt okej trots att jag missade "Morden i Midsomer". "Morden i Midsomer är hur som helst lite för komplicerat för att jag verkligen ska kunna uppskatta det. Jag orkar inte riktigt hålla reda på alla dessa människor och deras komplicerade förhållanden till och med varandra när jag sitter hemma och bara vill slappna av. En bra sommardeckare för mig är något man kan titta på samtidigt som man virkar eller plockar med en massa småpryttlar som man inte hunnit plocka med de senaste veckorna. Fär tllfället känns min lägenhet som en enda avlastningszon, där jag bara kastar ut saker ur väskor på väg från det ena stället till det andra. På torsdag blir det Bäckhem igen, och mer lustfylld lusthusmålning, och väderfolket lovar stora strålande solar över hela Sverige.
Nu säger jag god natt och hoppas på ännu en vacker sommardag i morgon när det blir Lars Demian, Dan Viktor och Johan Johansson på Kulturhusets takterrass.

Mitt lusthus är underbart

För att sammanfatta dagen:

Mitt lusthus är underbart.
Målarfärg är dyrt.
Att tejpa är mycket tråkigare än att måla.
Det är mycket knott i år.
All målarfärg borde vara vattenlöslig.
Mobilladdare bör inte glömmas hemma i stan.
Det går åt betydligt mer än två rullar maskeringstejp för att måla fönstren på ett lusthus.
Mitt lusthus är underbart.

Så kom det då äntligen ...

Drömmen om ett lusthus började ta form på allvar någon gång förra sommaren, men egentligen så tror jag att den alltid funnits där. För visst är det något alldeles speciellt med lusthus? De är så mycket mer än bara summan av dess olika beståndsdelar. När jag ser ett lusthus tänker jag på hemliga kärleksmöten, på Sound of Music, på långa ljusa sommarnätter och mörka höstkvällar när man sitter där, antingen ensam eller ihop med någon, och bara är. Själva namnet är ju också helt underbart; det doftar lust och lustgård och antyder att det här är ingen byggnad vars funktion är först och främst praktisk - nej, tvärtom. Ett lusthus är något lite extra, det är som sockervadd, det är som opraktiska men vackra skor, det är som en varm känsla i bröstet.

Om jag från början vetat hur dyrt det skulle vara att skaffa ett lusthus så kanske jag aldrig hade gjort det, men som det nu var hann drömmen växa sig så stark att det när jag väl börjat kolla tillverkare och priser inte längre fanns någon återvändo. Och i kväll när jag kom upp hit till Bäckhem stod det här. Ännu omålat och ganska skräpigt runt omkring, men ack så vackert.

Mitt eget lusthus.

I dag är Moa-Lisa ...

... ledsen över att det redan är sista dagen i Bäckhem för den här gången. Hon sitter och översätter och äter wasabinötter och önskar att hon kunde stanna här för alltid.

... glad över den fina Lindbergvas hon köpte i Hällefors i dag.

... nöjd med bäddsoffan i stället för sängen.

... förväntansfull inför Västerviks visfestival som börjar på torsdag.

Stadra sommarscen

Föreställ dig att du sitter i ett torp mitt ute i skogen. Du har två mil till närmaste affär och tre mil till närmaste systembolag, Men närmaste teaterscen, den finns på promenadavstånd.
Ja, så underligt ligger det faktiskt till här i Stadra. Mitt torp Bäckhem tillhörde förr i tiden gården Stadra, och nu för tiden kan man, tack vare eldsjälen Magnus Wetterholm, se professionell teater i Stadra gårds gamla ladugård. I år spelas den nyskrivna pjäsen "Kungens komediant" (skriven av Ylva Eggehorn), baserad på Agneta Pleijels roman med samma namn. Den är regisserad av Marika Lagercrantz och handlar om Gustav III och den kunglige komedianten Lars Hjortsberg, vän till Bellman och monarkens favorit och narr. Nivån på skådespeleriet är hög över lag, men framför allt är Rune Jacobsson som Lars Hjortberg alldeles strålande. Och scenografin och kostymen är väl anpassad för en liten scen där publiken kommer så nära att man till och med kan se den kungliga emblemet på kungens skor. Det är sådana där små detaljer som gör att jag ifrågasätter min vana att se teater på stora scener. Det är ju så här det ska vara, och jag njuter av att kunna se minsta skiftning i skådespelarnas minspel.
För den som har lust att komma till Stadra för att se pjäsen så finns det alltid en säng ledig i Bäckhem - vare sig jag är där eller inte. Och om man befinner sig i krokarna bör man absolut se den. Tänk att kunna se teater av lika hög klass som de mest populära föreställningarna på Stockholms stadsteater eller Dramaten mitt i de djupa Bergslagsskogarna! Dessutom är det kändistätt: Carl-Jan Granqvist, som för övrigt haft mer än bara ett finger med i spelet vad det gäller restaureringen av Stadra gård) satt alldeles bakom mig :-)
Föreställningen spelas onsdag till söndag och biljetter kan man köpa genom att ringa eller mejla Noras turistbyrå (0587- 811 20 eller nora.turistbyrå@nora.se).

Varför räcker tiden inte till?

När jag nu skriver för första gången på väldigt länge så hade jag ju t ex kunnat skriva om den fina midsommaren vi firade här i Bäckhem. Eller om fjällenresan jag och Marie planerat. Eller om hur jag burit upp sängar och soffor fram och tillbaka till vinden i dag. Eller om min gudson Lukas födelsedagskalas. Eller om "Kungens komediant" som jag i kväll sett på Stadra Sommarscen. Eller om den väldigt häftiga litterära kongressen Waltic jag var på förra veckan. Eller om att jag börjat översätta en ny bok.
Men i stället tänker jag skriva om att min tid ständigt känns otillräcklig. Trots att jag varken har pojkvän eller barn och rimligtvis borde befinna mig i en period av mitt liv som mer eller mindre uteslutande består av Moa-tid, och som alltså inte borde vara stressig eller överdrivet hektisk. Ändå känns det som om tiden inte riktigt räcker till. Jag gör alldeles för mycket saker och är alldeles för rastlös och har alldeles för lite semester. Men jag älskar ju att bara lata mig också. Ta det lugnt och göra saker för att jag vill och inte för att jag måste, ladda batterierna. Men av nån förbannad anledning så har jag aldrig riktigt tid med det ...
Just nu sitter jag i min nyligen från vinden nedburna bäddsoffa eftersom jag efter ett år plötsligt kände att jag fanimig inte ville sova i den alldeles för mjuka sängen som gav mig ont i ryggen mer. Två dagar av mina fem här i Bäckhem har gått, och det är den längsta perioden jag kommer att kunna vara här i sommar ...
Är det kanske helt enkelt så att jag borde gå tillbaka till att vara frilansare? Kanske fungerar inte ett nio till fem jobb och sex veckors semester för en sån som jag? Kanske får det mig att känna mig betydligt mer instängd och rastlös än vad jag borde göra? Just nu är jag lite för trött och rastlös för att orka tänka på det, men den nuvarande situationen känns inte hållbar i längden.
Å andra sidan så handlar det nog också om att försöka leva i nuet och våga tacka nej och inte hålla på att oroa sig för saker som jag inte kan påverka.
Nu ska jag snart gå och lägga mig i min lilla bäddsoffa och lova mig själv att jag i morgon inte ska ha några andra måsten än att plantera lite ruccola i stället för den som torkat bort. Med lite tur så kanske det spöregnar hela dagen och då blir det ganska naturligt att bara stanna inne med en god bok och radion hela dagen. Det är inte så förbaskat ofta man hoppas på regn. men nu tänker jag bara hoppas hoppas.