Så kom det då äntligen ...

Drömmen om ett lusthus började ta form på allvar någon gång förra sommaren, men egentligen så tror jag att den alltid funnits där. För visst är det något alldeles speciellt med lusthus? De är så mycket mer än bara summan av dess olika beståndsdelar. När jag ser ett lusthus tänker jag på hemliga kärleksmöten, på Sound of Music, på långa ljusa sommarnätter och mörka höstkvällar när man sitter där, antingen ensam eller ihop med någon, och bara är. Själva namnet är ju också helt underbart; det doftar lust och lustgård och antyder att det här är ingen byggnad vars funktion är först och främst praktisk - nej, tvärtom. Ett lusthus är något lite extra, det är som sockervadd, det är som opraktiska men vackra skor, det är som en varm känsla i bröstet.

Om jag från början vetat hur dyrt det skulle vara att skaffa ett lusthus så kanske jag aldrig hade gjort det, men som det nu var hann drömmen växa sig så stark att det när jag väl börjat kolla tillverkare och priser inte längre fanns någon återvändo. Och i kväll när jag kom upp hit till Bäckhem stod det här. Ännu omålat och ganska skräpigt runt omkring, men ack så vackert.

Mitt eget lusthus.