Pingis

En födelsedag för många år sedan fick jag ett pingisracket i present. Det var trestjärningt – vilket visst var det bästa – och hade Ulf "Tickan" Carlssons signatur (eller var det nån annan? Mikael Appelgren?) Äntligen behövde man inte använda de där äckliga gamla sakerna med kladdiga handtag och gummi som fladdrade I kvarterslokalen på vår gård spelade jag och mina syskon med pappa och med varandra, och ibland spelade jag med kompisarna. Att samma pingisbord senare blev rekvisita när vi lekte mörkerleken eller ryska posten är en helt annan historia.
Och så spelade vi pingis i skolan och på fritids. Jag och min lillasyrra spelade dubbel i Sörbyängscupen – och vann. Sedan spelade vi mot varandra i singel ... och då vann hon. Jag har fortfarande kvar en liten silverpokal med en fastklistrad pingisboll i från segern, och ett diplom i rosa ram från silverplaceringen.
Förutom en kort period på en kibbutz i Israel, där det fanns ett bordtennisbord i allrummet, så har det inte blivit särskilt mycket pingis sedan jag slutade fritids och kom på att det fanns andra, mer vuxna och spännande, saker att göra på lördagskvällar.
Men igår blev jag påmind om pingisens tjusning. Jag var på en släppfest för en ny diktsamling av Karin Wiklund på ett ställe på Närkesgatan som heter Ugglan. Och där fanns ett pingisbord. I början är folk lite avvaktande, men så fort några började spela så sökte sig allt fler till bordet.
Vissa sporter är helt genialiska i sin enkelhet. Rundpingis är en sådan. I början kan man vara typ femton pers, och så åker folk ut en efter en. Och en utav de bästa sakerna med det är att omgångarna ändå är så pass korta att de utslagna inte behöver vänta särskilt länge innan det blir en ny omgång och man får vara med igen. Och ljudet, lukten och spelglädjen väcker gamla och glada minnen till liv.
Det var helt enkelt jättekul. Vänner, vin och pingis. Det gör jag gärna om snart igen.

Ett sent samtal

I går kväll var jag på födelsedagsfest på Gärdet. Min kompis Anna är berömd för att anordna bra fester som aldrig skulle ta slut innan morgontidningen har kommit (även om antalet fester blivit färre sedan hon fick tvillingsöner för ett och ett halvt år sedan). Och det var med anledning av denna fest som det kom sig att jag satt på Gärdet och väntade på bussen vid fyratiden på söndagsmorgonen (vilket alltså hade varit klockan fem om man inte vridit tillbaka klockan en timme).
Där jag satt på en kall bänk i busskuren fick jag ett sms från en kille som jag känner lite. Han skrev nånting om att han tappat bort sin kompis och frågade vad jag gjorde. Vilket känns som en lite märklig fråga den tiden på dygnet. Vi träffades på en fest för några år sedan och har haft ytterst sporadisk kontakt sedan dess (vilket betyder att vi pratat eller mejlat kanske tre fyra gånger på två år). Alltså: väldigt rar kille, men ingen jag känner särskilt väl.
Jag svarade genom att messa ett kort svar som innehöll många frågetecken, och inom en minut ringde telefonen. Det var messaren. Han satt på bussen hem och föreslog, på fullaste allvar, att jag borde komma hem till honom och titta på hans lägenhet (han bor nånstans i Vasastan). Han försökte locka med löften om drinkar och att han skulle spela gitarr och sjunga för mig. Vilket i och för sig låter trevligt, men hur höga är egentligen oddsen för att någon man känner endast mycket ytligt, och som man förmodligen inte ens vet efternamnet på, klockan fyra en söndagsmorgon ska överge sina planer på att åka hem och sova och istället åka till nån kille som uppenbarligen är berusad nog för att tycka att detta låter som en bra idé?
Eller är det jag som har blivit gammal och tråkig? Kanske skulle den yngre och spontanare Moa ha sagt: "Kul!", åkt dit och lyssnat på gitarrspel till gryningen (vilket är så mycket tröttsammare på vintern än på sommaren).
Hur som helst, den förståndiga och lätt till åren komna Moa övervägde inte ens att åka dit. Hon tackade vänligt men bestämt nej och åkte hem och lade sig. Och det var hon väldigt tacksam för när hon vaknade vid lunchtid dagen därpå.

Lag för cyklister som lever farligt

Efter att för jag vet inte vilken gång i ordningen ha riskerat livet genom att cykla på Hornsgatan så tänkte jag komma med ett radikalt förslag. Hornsgatan har ju inga cykelbanor, utan i stället de lite speciella (unika?) cykelfält som finns här i Stockholm. Dessa innebär alltså att man i stället för att cykla mellan fotgängare och parkerade bilar cyklar mellan parkerade bilar och trafiken. Vilket funkar ganska bra i de flesta fall.
Åtminstone så länge folk inte dubbelparkerar. Vilket de gör. Hela tiden. Och bilisterna på Hornsgatan är bland de värsta i Stockholm på att dubbelparkera. Vilket innebär att man måste svänga ut i körfältet varje gång man kör förbi en sådan olagligt parkerat bil. Vilket är jäkligt farligt.
Mitt aningen radikala förslag är att man borde stifta en lag som gör det lagligt att rispa dubbelparkerade bilar med något skarpt föremål, förslagsvis nycklar eller kanske rentav en liten fickkniv om man skulle råka ha en sån på sig. Hårspännen och diamantringar kan också funka.
Jag är övertygad om att denna taktik skulle få slut på detta otyg med dubbelparkering illa kvickt.
Om man sen vill vara lite mer kreativ kan man kanske hitta på ett sätt för cyklister att skvätta ner bilister när det är vått på vägarna. Dessutom bör varje cykel enligt min mening omgående utrustas med en tuta. Själv har jag funderat på någon sorts skyltsystem med uppmaningar som
"Att du inte ser mig innebär inte att jag inte finns"
"Akta, jag kan gå sönder"
"Det är högerregeln som gäller, din drulle"
"Bara för att jag har hjälm är jag inte osårbar"
"Men hallåååå!"
Och innan alla ni bilförare börjar gasta om att cyklister minnsann inte följer några trafikregler och kör mot rött och är allmänt vårdslösa så vill jag bara säga att JAG VET. Men jag blir inte mindre mjuk och ni blir inte mindre hårda för det.

Dagens outfit

I går på P1 pratade de om modebloggar, och hur allt fler av dem har börjat ha ett stående inslag som heter "Dagens outfit". Där skriver bloggaren vad hon/han har på sig och var kläderna är inhandlade. En av de intervjuade sa att man ska kunna läsa henne modeblogg i stället för att behöva gå omkring på stan och titta eller prata om kläder med sina vänner. Dagens outfit ska inspirera och göra det möjligt att hänga med och vara moderiktig. Det tyckte jag lät som en bra idé.
Därför tänkte jag att jag skulle införa det på min blogg. Får jag härmed lov att presentera min första "Dagens outfit"!

Ta-da!

Rosa (egenhändigt designad och sydd) linnekjol. Tyget inhandlat i Spanien 2004.
Klargrön Eve of Eden-topp inköpt på Tradera 2006.
Bruna knästrumpor med svarta prickar på från H&M. Årets modell!
Birkenstocktofflor med Kalle Anka-tå. Okänd ålder. Arv från min mor.

Se där, nu kan ni slänga alla era Vogue eller var det nu än är ni får er modeinspiration i från! Och det kommer mera!

Svengelska

Häromkvällen var jag ute och tog ett glas vin med min kompis Oliver. Vi lärde känna varandra för många år sedan i London, och även om han sedan åtta år tillbaka bor i Sverige, och förmodligen talar bättre svenska än jag talar engelska, så pratar vi alltid engelska med varandra. Vi har liksom lärt känna varandra på engelska och då skulle det kännas märkligt att byta språk.
Vi satt i alla fall och pratade om bra ord, och Oliver hade några exempel på svenska ord som han tyckte var fantastiskt bra och helt omöjliga att översätta. Ett av dessa var "fingertoppskänsla". Enligt honom var det så bra eftersom det helt enkelt var väldigt enkelt att förstå, men trots detta svårt att förklara. När jag sa att han borde berätta det för alla som håller på och tjafsar om att svenskan är ett fattigt språk, såg han häpet på mig. "Hur kan de säga det?" sa han. "Svenskan är ju ett superbra språk."
Jag tycker fortfarande att Fredrik Lindström summerade det rätt bra när han sa: "Hur kan man kalla ett språk som har uppfunnit ord som 'hängbröstvänstern' för fattigt?"

Den onda cirkeln

Förkylningsvirus kan visst bara överleva högst några timmar utanför kroppen, men stafylokoker och vinterkräksjuksvirus kan överleva i flera veckor, ja rentav månader. Just nu har jag lite för mycket tid för att fundera, så jag började tänka på om detta innebär att man rent teoretiskt kan smitta sig själv om och om igen? Om jag bär på viruset och dricker ur ett glas vatten som jag sedan inte diskar ordentligt, kan det betyda att jag smittar mig själv igen om jag dricker ur samma glas en vecka senare - när jag tillfrisknat?

Miljontals små grå - puts väck!

Jag har hört att man förlorar flera tusen hjärnceller varje gång man nyser.
Uj, uj, uj ...

Tyskt Monopol

Min bror har lite bacillskräck, så därför var det verkligen ett bevis på hur mycket han älskar mig när han vågade sig hem till mig i går kväll, trots alla baciller (eller virus, är det väl förresten? Men "virusskräck" låter konstigt) som yr omkring mig just nu. Jag hade petat i mig alvedon och överdoserat nässprej, så när han kom kände jag mig ändå ganska okej.
Kvällen hade lite av ett tyskt tema och vi lyssnade på Tyskarna från Lund och spelade mitt nyinköpta tyska Monopol från Köln. Eftersom min bror pluggar tyska och snart ska åka till Tyskland på Erasmus-utbyte så föll det på hans lott att läsa spelreglerna (hur länge sedan var det inte man senast spelade Monopol?)och chanskorten.
Allt gick väl ganska bra tills vi kom på att han översatte "ziehen" med både "få" och "ge", och dessutom verkade ha lite svårt att skilja på "rücke vor" och "rücke". Naturligtvis var detta hela orsaken till att jag förlorade så att det visslade om det. Brorsan hävdade dock att det berodde på att jag var korkad nog att köpa Vattenverket, Elverket och alla stationerna. Men jag gillar dem.
Jag har även ett australiensiskt Monopol ifall nån skulle vara sugen på lite Victoria Bitter, Kylie och Cocksucking cowboys nån kväll.

Inget Örebro i helgen ... och inget Bäckhem

Jag har precis efter noggrant övervägande beslutat mig för att inte åka till Ö-o som planerat i helgen. Det som fick fick mig att till slut fatta det beslutet var att mamma påpekade att "det är i alla fall ingen som vill träffa dig när du är så där snorig". Vilket det låg en hel del i. Särskilt eftersom den huvudsakliga orsaken till att jag skulle åka till Örebro var för att gå på min vän Karins trettioårsfest – och hon har en tre månader gammal son som hon nog inte skulle uppskatta att jag nös och snorade på ...
Så i stället för att ta den första barnfria drinken på mycket länge med min kompis Åsa, gå på stan och ha det trevligt med min syrra, gå på födelsedagsfest hos Karin (och äta de goda spanska läckerheter man brukar bli bjuden på där eftersom hennes man är spanjor). åka till Bäckhem och njuta av tystnaden och lugnet och jobba i trädgården ... så ska jag ligga hemma på min soffa och tycka synd om mig själv ... Fy bubblan!
Men å andra sidan ... höstrusk utomhus, varm choklad och levande ljus hemma i lägenheten, en god bok eller en spännande film. Det kanske kan bli en av de där lugna mysiga helgerna som man aldrig ha lust och ro att ha när man är frisk ...

Ovanligt tyst

I dag, vid lunchbordet på jobbet, kom en av våra frilansare förbi medan nästan alla satt och åt. "Här var det ovanligt lugnt och tyst", sa hon.
"Ja, jag är ju lite sjuk och inte riktigt i form", svarade jag lite skämtsamt.
Alla nickade instämmande.

Snörvel

I dag kom jag sent till jobbet eftersom jag är lite sjuk ... Har varit här i en dryg timme och redan har typ fyra personer sagt att jag ser jäkligt risig ut. Och sånt är ju alltid kul att höra. Nu sitter jag och knaprar Fisherman's Friends och snyter mig stup i kvarten. Tulle mig.
Jag misstänker att det här är straffet för att jag alltid går omkring och skryter om att jag aldrig blir sjuk. Om Gud finns tror jag att hon är sån. Lite missunnsam. Högmod går före fall och allt det där.
Snörvel.

Sjukintyg första dagen

Jag hörde på nyheterna i morse, när de pratade om den nya vårbudgeten, att man i nästa budget ska införa krav på sjukintyg från första dagen. Jag fattar inte riktigt ... Då ska man alltså släpa sig till vårdcentralens öppna mottagning samma morgon man vaknar och är sjuk ...? Och sitta där sjuk i flera timmar och vänta på att få träffa läkaren? Detta kommer väl ändå innebära att läkarna får tillbringa mycket mer tid åt att skriva intyg än åt det de egentligen borde ägna tid åt: att diagnosticera och behandla sjuka människor.
Jag förmodar att detta måste innebära att karensdagarna försvinner. Annars blir ju följden att man ska få ett intyg av läkaren för att bevisa att man är sjuk den dag som man i vilket fall som helst inte får nån sjukersättning för ...? Eller har jag missuppfattat allt? För det verkar ju helt jäkla knasgalet.

Singularisering

Är det bara som jag inbillar mig, eller har man i allt större utsträckning börjat använda singular i stället för plural när man tilltalar en grupp människor? I början var det bara nyheterna. "God kväll och välkommen till Rapport." Nog sjutton sa man väl "välkomna" tidigare? Är det här för att jag, där jag sitter ensam framför min teve, ska få en känsla av att nyhetsuppläsaren talar direkt till mig?
Och när jag flög hem från Frankfurt häromdagen så sa kabinpersonalen "välkommen till Stockholm. Hoppas att du får en trevlig vistelse här" i högtalarna. Men då är det ju ännu tydligare att man inte är ensam; man sitter ju där ihop med en massa andra människor.
Vad ska komma härnäst? Ska föreläsare börja tilltala sin publik som "du" i stället för "ni" för att var och en i salen ska känna sig speciell och utvald? För nog måste det här vara ett system som kommer från högre ort? Det måste alltså sitta någon och bestämma att "från och med nu ska alla tilltala publiken med singular". Det mest naturliga är väl ändå vara att använda plural när man vet att man riktar sig till en stor mängd människor.
Ja, tack för att du läste det här. Hoppas att du får en trevlig kväll. (Ja, just DU.)

Öööööövertyga(n)de Carlgren

I morse intervjuades vår nye miljöminister Andreas Carlgren i morgonsoffan på SVT. Naturligtvis så kunde Rundström inte låta bli att fråga honom vad han tyckte om nya ministerkollegerna Borelius och Stegö Chilòs tvivelaktiga affärer med svart hemhjälp och uteblivna tv-licensbetalningar. Och det visade sig att Carlgren var allt annat än ett förtroendeingivande intervjuoffer. De raka svaren lyste med sin frånvaro, och han upprepade gång på gång sitt mantra: "Jag är helt öööööövertygad om att allt kommer att redas upp. Jag är helt öööööövertygad om att vi kommer att gå till botten med det här. Jag är helt öööööövertygad om att B och S-C kommer att kunna förklara sina handlingar. Jag är helt öööööövertygad om att de kommer att visa sig vara bra ministrar." Stackars Marianne Rundström ställde fråga på fråga utan att få nåt vettigt svar.
Sedan lämnade de skandalerna därhän och gick vidare till miljöpolitiken. "Klimatförändringarna är vår samtids viktigaste fråga", sa Carlgren.
"Och vad ska ni göra åt det?" frågade Rundström.
"Vi ska jobba mycket med det", sa Carlgren hjälpsamt.
"Jo, men hur, mer konkret?"
"Ja, du vet, bilar, bostäder och så."

I nyhetssändningen visade de sedan Stegö Chilòs vägran att svara på några fler frågor om sin svarta hemhjälp. Hon bara satte näsan i vädret och fortsatte att gå.
Lite medieträning till nya regeringen kanske inte skulle sitta fel?

Min ohemliga blogg

När jag var nere pa bokmässan i Göteborg sa var min amerikanske chef ocksa där och hälsade pa i ett par dar, och en kväll när vi at middag rakade vi komma in pa ämnet "bloggar". Jag berättade att jag tyckte att det var ett spännande forum som jag höll pa att utforska, och jag nämnde ocksa att jag hade bade en svensk- och en engelsksprakig blogg. Sa i tisdags fick jag en kommentar pa bloggen fran nagra tjejer som jobbar pa Reader's Digest i London - vilket fick mig att sätta kaffet i vrangstrupen. Jag har ju liksom inte riktigt reflekterat över att nagon jag jobbar med skulle hitta den ...
Men när jag kom till Frankfurt visade det sig att ryktet spridit sig, min chef hade googlat fram den och sedan visat den för nagon som visade den för nagon annan etc, och helt plötsligt ville alla ga in och titta pa den. Dessa "alla" inkluderar min närmaste chef, samt chefen för hela alltet: hela Reader's Digest-koncernen ... Sa nu blir det nog inga fler urringningsbilder eller allmänt snack om fylla och galenskaper pa den sidan. Men som tur var är det inte sa manga som pratar svenska, sa pa den här bloggen ska jag nog kunna vara ganska ärlig även i fortsättningen.
Nu ska jag snart ha ett möte med chefen, och sedan bär det av till Köln med taget vid kvart i atta. Det ska faktiskt bli väldigt skönt att träffa nagon (Mathias, en kille som bor i Hamburg och som jag lärde känna i Melbourne 1998) som endast och enbart är en vän - och inte en kollega.

Frukost

Jag älskar hotellfrukostar. Särkilt när man har gott om tid. I dag at jag frukost i en och en halv timme, och pa den tiden hann jag med att prova nästan allt ... Tänk vad underbart det vore att varje dag kunna ga till ett dukat frukostbord med färsk frukt, miljarders goda palägg, te, kaffe, färskpressad juice och bacon. A andra sidan skulle man väl inte uppskatta det lika mycket om man fick det varje dag. Det gäller väl de flesta saker. Jag tycker ju fortfarande att det är löjligt kul med sma schampoflaskor, medan mina äldre kolleger bara skrattar at mig. Min största mardröm är att jag en dag ska sluta uppskatta sadana där saker. Tänk om man slutade tycka att det var häftigt att dricka champagne eller att kunna checka in i businessklass-disken eftersom man av nagon anledning lyckats fa ett silvereurobonuskort ... Nog skulle väl livet vara mycket tristare da?

Frankfurt

Befinner mig just nu i Frankfurt för att delta i bokmässan här. Jag var här förra aret ocksa, för att lära mig, men i ar är jag här ensam, och man kan väl säga att det är mitt första officiella uppdrag som redaktionschef.
Av nagon anledning sa är hotell i allmanhet ganska daliga pa att erbjuda engelsksprakiga tv-kanaler (da menar jag nagot mer upphetsande än BBC World och CNN)sa det hände sig sa att jag hamnade framför tyska MTV. MTV är ju inte sa mycket att hänga i julgran hemma heller, men det här var nog det värsta jag har sett. Det var nat slags dejtingprogram dar fem tjejer i bikini befann sig i ett beckmörkt rum tillsammans med en kille, och sa var det en programledare som sag pa dem med nat slags mörkerkamera. Sen gick allt ut pa att tjejerna skulle treva sig fram till killen och typ stöna i hans öra. De fick inte saga nat utan skulle försöka lata som de later när de har sex, och pa slutet skulle killen säga vems ljud han tyckt bäst om ... Är det jag som är gammal och konservativ, eller haller ni med mig om att det är ett märkligt sätt att försöka hitta sin livskamrat pa?
Det kanske fanns en fortsättning pa det hela, men da hade jag redan stängt av.
Nu sitter jag i hotellets business centre och ska snart träffa en finsk kollega och äta middag. Tralala.

Flygfän

Tänk att man alltid glömmer från år till år hur mycket insekter vi har i Sverige. Först kommer knotten, sedan myggen, sedan blinningarna och däremellan har man också en varierande mängd bin, getingar, fästingar, trollsländor (okej, de flesta tycker att trollsländor bara är vackra, men de är så oerhört korkade att de bara flyger rakt in i en hela tiden, något som är mäkta irriterande de år det finns gott om dem - som förra året till exempel)etc. Just nu är det högsäsong för älgflugor, vilket jag blev mycket varse i dag ute i svampskogen. Älgflugor biter visserligen inte människor, men det måste vara världens mest irriterande ickebitande insekt. Det finns massor av dem, och de lyckas krypa in precis överallt under kläderna. I dag i skogen hade jag på mig strumpbyxor och en lång skjorta (ja, jdet var verkligen ett fashion statement ...), men på något jäkla sätt lyckades de ta sig innanför strumpbyxorna. Det vete tusan hur de gör det. Allra mest tycker de dock om att gosa in sig i håret, ända nere vid hårbotten, och jag måste ha plockat bort minst ett hundratal. De är dessutom jäkligt svåra att ta död på. Man måste liksom totalmosa dem - lite som man gör med fästingar. Men det värsta av allt är dock att man aldrig lyckas bli av med alla. Trots att man sliter av sig alla kläder när man kommer hem, kollar hela kroppen och noggrant kammar igenom hela håret, så hittar man nya små älgflugor på varierande ställen i flera dagar efteråt.
Men resultatet av mina fyra timmar långa svamptramp blev en hel massa trattkantareller och ännu mer vanliga kantareller, och då kan det faktiskt vara värt att få lite älgflugor innanför byxorna.