Pingis

En födelsedag för många år sedan fick jag ett pingisracket i present. Det var trestjärningt – vilket visst var det bästa – och hade Ulf "Tickan" Carlssons signatur (eller var det nån annan? Mikael Appelgren?) Äntligen behövde man inte använda de där äckliga gamla sakerna med kladdiga handtag och gummi som fladdrade I kvarterslokalen på vår gård spelade jag och mina syskon med pappa och med varandra, och ibland spelade jag med kompisarna. Att samma pingisbord senare blev rekvisita när vi lekte mörkerleken eller ryska posten är en helt annan historia.
Och så spelade vi pingis i skolan och på fritids. Jag och min lillasyrra spelade dubbel i Sörbyängscupen – och vann. Sedan spelade vi mot varandra i singel ... och då vann hon. Jag har fortfarande kvar en liten silverpokal med en fastklistrad pingisboll i från segern, och ett diplom i rosa ram från silverplaceringen.
Förutom en kort period på en kibbutz i Israel, där det fanns ett bordtennisbord i allrummet, så har det inte blivit särskilt mycket pingis sedan jag slutade fritids och kom på att det fanns andra, mer vuxna och spännande, saker att göra på lördagskvällar.
Men igår blev jag påmind om pingisens tjusning. Jag var på en släppfest för en ny diktsamling av Karin Wiklund på ett ställe på Närkesgatan som heter Ugglan. Och där fanns ett pingisbord. I början är folk lite avvaktande, men så fort några började spela så sökte sig allt fler till bordet.
Vissa sporter är helt genialiska i sin enkelhet. Rundpingis är en sådan. I början kan man vara typ femton pers, och så åker folk ut en efter en. Och en utav de bästa sakerna med det är att omgångarna ändå är så pass korta att de utslagna inte behöver vänta särskilt länge innan det blir en ny omgång och man får vara med igen. Och ljudet, lukten och spelglädjen väcker gamla och glada minnen till liv.
Det var helt enkelt jättekul. Vänner, vin och pingis. Det gör jag gärna om snart igen.