En polis i varje kök?

Förutom att folkpartiets valaffischer gör mig allmänt illa till mods så är det några som jag inte riktigt hajar. T ex "Våldet mot kvinnor minskar: Fler poliser ökar tryggheten". Hur sjutton kan antalet poliser påverka mäns våld mot kvinnor? Det sker väl till typ 99 % i hemmet, och dit ska väl ändå inte poliserna ha tillträde? Eller det kanske är där buggningen kommer in?
De kanske kan göra en ny version på den där med knarkkungen: "Hustrumisshandlare gripen: Vi gav polisen rätt att bugga"?

Tjuvlyssnat

Till alla er som aldrig varit inne på Tjuvlyssnat.se: tveka inte, besök det i dag! Eller varför inte göra som jag och börja varje morgon med en kopp kaffe och en tjuvlyssning.

För fort?

Jag är ganska laglydig av mig. Särskilt när det handlar om säkerhet. Jag cyklar inte mot rött (vilket ibland får mig att känna mig rätt idiotisk när jag står där och väntar vid ett av de där inte alltför sällan förekommande trafikljusen som inte reagerar på cyklar ...), jag indikerar med armen att jag ska svänga och jag stannar vid övergångsställen. Jag tycker helt enkelt att vissa lagar och regler finns det liksom ingen poäng med att inte lyda; de finns till av en anledning.
Jag har ju inget körkort och eftersom jag inte är nån Lance Armstrong direkt så är det inte så svårt att hålla mig till hastighetsbegränsningarna.
Saken är den att jag skulle hålla fartgränserna även om jag körde bil, och det skulle jag vara ganska ensam om. Av någon anledning så är det en trafikregel som nästan alla tycker att det är okej att man bryter mot. Som om det har suttit nån typ och satt de där gränserna bara för att jävlas med en. Om man ber någon rättfärdiga att de kör för fort så får man höra en mängd olika bortförklaringar.
"Ingen annan håller fartgränserna."
"Gränserna är mer för ovana förare, är man en van förare kan man köra säkert på högre hastigheter."
"På autobahn har de inga hastighetsbegränsningar."
"Vem fan kör 50 över Västerbron?"
"Det är miljövänligare att köra fort."
Det fascinerande är att det har blivit just hastighetsbegränsningarna som det är okej att bryta mot. Försök t ex att byta ut "fortkörning" mot rattonykterhet i några av sammanhangen ovan och se hur det känns. Mycket få skulle väl rättfärdiga rattonykterhet eller rattfylla genom att säga att det är okej att bryta lite mot reglerna - särskilt om man är en van bilförare. Och ingen skulle tycka att jag vore konstig om jag inte ville åka med nån som druckit lite för mycket, men om jag ber folk att sänka farten så skrattar folk och tror att man skämtar.

Dessutom måste jag säga att jag tycker att alla kommersiella tjänster med att varna bilförare (via sms och mejl och allt vad det är för nåt) för fartkontroller är rent kriminella. Det är ju detsamma som att säga: "Kör gärna för fort, men åk inte fast." Det gäller också tidningar som publicerar vilka hastighetskameror som är attrapper och vilka som är riktiga. Om man snor ett tuggummi är man en tjuv, men åker man för fort ska man absolut inte känna sig som en brottsling. Tänk om man hade sms-tjänster där de varnade för butikskontrollanter så att alla snattare kunde hålla sig undan från just de affärerna just den dagen!

Såvitt jag förstår så visar alla undersökningar på att om man sänker farten minskar olyckorna. Behöver man nåt bättre skäl än så till att hålla hastighetsbegränsningarna?

Välkoreograferat

De finns de som säger att killar inte har nån koordinationsförmåga. Vilket skitsnack! Kolla bara in länken Välkoreograferat här till höger.

Oxymoron

Hur sjutton använder man ordet "oxymoron"? Enligt NE och SAOL är det ett oböjligt substantiv, vilket innebär att man inte kan säga att något är en/ett oxymoron. Hur säger man då? "Talande tystnad är ett exempel på oxymoron"? Måste man säga "ett exempel på"? Det känns ju väldigt omständligt.
Är det nån som vet? För det är ju ett ganska snyggt ord som jag gärna vill använda.

Vänner och kompisar

När jag tänker tillbaka på min barn- och ungdom så kan det ibland kännas som om den bestod av en enda lång rad vänner som hela tiden svek mig. Inte så att de var elaka mot mig eller nåt sånt, men mycket få av dem verkade tycka att lojalitet och att stå vid sitt ord var nåt särskilt viktigt. Under barndomen kanske det mest berodde på att ungar inte är så mycket att lita på i största allmänhet. T ex så vet jag inte hur många söndagsmorgnar jag förgäves stod och väntade på min kompis V eftersom hon försovit sig eller glömt bort att vi skulle sälja DN ihop. (För övrigt det i särklass kassaste och sämst betalda jobb jag haft – hur glada tror ni folk blev när man ringde på hemma hos dem klockan åtta en söndagmorgon och frågade om de vill köpa en tidning?) Eller när jag och E skulle sälja kokosbollar ihop och vi kom överens om att hon skulle få pengarna från den första omgången och jag från den andra ... och det bara blev en omgång. Eller alla gånger när folk ställt in, inte dykt upp, ändrat sig. Och själv stod jag alltid där, i vått och torrt, och väntade på dem som aldrig kom.
Och det här är tyvärr ingenting som upphört helt med åren. Nog skulle man väl kunna tro att man i vuxen ålder helt enkelt kan undvika alla de där som aldrig ringer eller alltid ändrar sig, men problemet är ju att det finns en del såna människor som man faktiskt vill ha som vänner.
När jag skulle flytta förra gången så hade jag en vän som sa att hon skulle komma och hjälpa mig att bära. Sedan var hennes telefon avstängd hela dagen och så ringde hon klockan tio på kvällen och sa att hon hade haft annat för sig. Helt seriöst, vad är det för jäkla stil? Och inte är det någon särskilt stor tröst att det var världens gulligaste, trevligaste och roligaste tjej som gjorde det. Och jag är ju vanligtvis så förbannat snäll och förlåter alla så länge de är snälla och trevliga och låter åtminstone en gnutta ångerfulla.
Men nu är jag förbannat trött på det. Jag skulle väl dela in min bekantskapskrets i två olika grupper – de som kompisar och som man gärna träffar men kanske inte direkt delar allt med, och så riktiga vänner. Och enligt mina kriterier så innebär riktig vänskap att man ibland faktiskt offrar saker för varandra. Om någon inte har tid att träffa mig över huvud taget på flera månader trots att jag upprepade gånger hör av mig så funkar det inte. Eller om vi har bestämt att vi ska träffas och något annat dyker upp – som då inte involverar ett trettioårskalas eller begravning eller dop eller något annat "stort" – så är det enligt mig inte okej att ställa in. Och nu talar jag inte om dem som gör det här en eller två gånger om året, utan sådana där personer som har det mer som regel än undantag att ställa in. När det verkar som om allt är viktigare än jag. Och sålunda blir gruppen med vänner allt mindre och gruppen med kompisar allt större. Och sedan är ju tyvärr steget från kompis till bekant inte alltid särskilt stort.
Låter jag bitter? Ja, det är jag nog en aning. Jag vägrar, i vilket förhållande det än gäller, att alltid vara den som ringer och tjatar om att träffas och sedan, när vi äntligen bestämt att vi ska träffas, sitter hemma en lördagskväll för att vännen blivit bjuden på middag, fått biljetter nånstans eller bara kommit på att hon/han vill ha en mysig hemmakväll. Varför ska jag behöva känna att jag tjatar?
Är det mig det är fel på? Kräver jag för mycket av människor? Låter jag som en riktig loser som ingen gillar eller vill umgås med? Men det som skiljer barnet Moa och den vuxna Moa åt är att den vuxna Moa faktiskt HAR riktiga vänner. Hon vet hur riktig vänskap kan vara. Hon VET att det inte är henne det är fel på.
Men visst är det klart att människor är olika. Vissa kanske bara är dåliga på att höra av sig (själv avskyr jag t ex att ringa folk, men jag messar eller mejlar gärna), och det kan jag köpa. Men då ska de i alla fall bli glada när man ringer, och inte alltid säga att "vi får höras nästa månad (dvs. DU får ringa nästa månad om du vill träffas) för just nu är det så himla mycket."
Till historien hör naturligtvis att jag själv är rätt lojal av mig. Ibland kan det ju hända att det dyker upp ett trevligare erbjudande just den kväll man lovat bort sig. Men life's a bitch, då tycker jag faktiskt att man får tacka nej till det roligare ... eller se till att fixa ihop de båda sakerna på nåt sätt.
Jag undrar hur mina vänner, kompisar och bekanta ser på det hela. De kanske har en helt annan bild av situationen. Eller?

Gatsby och jag

I lördags var jag på ett seminarium med Författarförbundets översättarsektion som gick ut på att alla i förväg hade översatt det första stycket av "The Great Gatsby", för att sedan jämföra och diskutera allas översättningar. Allt som allt hade det kommit in 14 olika versioner som radats upp bredvid varandra, och sedan var det bara att sätta igång ... Ibland blir jag fascinerad av att man kan samla ihop ett helt rum med folk som är lika intresserade som jag av att sitta och vrida och vända på ord och komman och bisatser. Och deltagarna hade vitt skilda åsikter om vad vissa uttryck betydde. Pladdrade berättarrösten med sin far eller kommunicerade de utan ord? Hade de möjligtvis god kontakt utan ord eller förstod de varandra utan ord trots att de inte hade god kontakt ...? Är texten verkligen genomtänkt, eller har Fitzgerald bara skrivit utan att fundera närmare på vad det han skriver verkligen betyder?
Alla som tycker att det här är intressant, räck upp en hand! (Min hand är nästan uppe i taket.)
Efter fyra timmar (på vilka vi hunnit diskutera ungefär tio meningar) vacklade vi ut från konferensrummet på Författarnas hus, vimmelkantiga och vinsugna ...

Jävligt bra

I morse sa någon att något jag hade gjort var "jävligt bra". Då blir man jävligt glad ...

Sluta bomba i stället för att ta min nagelsax

Medan Libanon bombas sönder och samman och ytterligare draksådd sås i en redan oerhört drabbad del av världen så avslöjas, och förhindras, ännu en terrorattack i London. Denna gång skulle flytande sprängmedel smugglas ombord på en mängd olika flygplan för att sedan sprängas i luften. Genast förbjuder man att vätska eller "geléliknande" substanser medförs på plan. Gäller det även spriten? Eller kommer man att ha krav på att flaskor är plomberade? För det kan väl inte vara nån match att mixtra med en plomberad flaska ...? Spriten, och framför allt de glasflaskor den vanligtvis förvaras i, har man ju aldrig ifrågasatt tidigare. Trots att jag upprepade gånger har fått skiljas från en kvarglömd nagelsax i handbagaget - ja, en gång till och med från en pincett - så är det aldrig någon som har ifrågasatt min taxfree. Och om jag ju skulle få för mig att hota någon till livet på ett flygplan så är jag ganska övertygad om att det skulle vara betydligt mer effektivt att använda en sönderslagen glasflaska än en nagelsax. And if there's a will, there's a way ...
Men eftersom världen inte verkar prioritera en långsiktig lösning på terrorproblemet (dvs försöka ta itu med alla de orättvisor som är grogrund för terrorism) så fortsätter man att spionera och kontrollera och förbjuda och förhöra och kränka.
I stället blir det förbud mot nagelsaxar, flaskor, gafflar, batterier, mp3-spelare, kulspetspennor och snäckor som blir vägen till en tryggare värld.

Lyllos mig

Jag har jobbat på en himla massa olika och konstiga ställen i mitt liv. Jag har haft roliga och mindre roliga jobb, men hur roliga och intressanta de än har varit så har jag alltid varit glad när dagen är slut och jag har fått gå hem. Därför blev jag helt förundrad när jag häromveckan kom på att jag faktiskt aldrig längtar ifrån mitt nuvarande jobb; ett jobb jag har haft i nästan två år. Visst längtar jag ibland efter att vara ledig, men då är det sakerna jag vill göra på min ledighet som jag längtar till, inte jobbet jag vill komma bort ifrån. Hur många människor kan säga detsamma om sina arbeten?
Kanske beror det delvis på att vi bara jobbar sju timmar om dagen, alltså 35h/veckan, men mest beror det nog på att jag hela tiden gör intressanta saker och att min arbetsplats är väldigt trevlig. Och jag får hela tiden lära mig nya saker. Vem vet hur länge det varar, men just nu vill jag bara komma ihåg hur det är nu, och att sedan i frantiden, på nya arbetsplatser, alltid sträva efter att ha det så här. För så mycket mer kan man knappast begära av sitt arbete. Jo, en liten lön att leva på förstås. Och det har jag.

Fröken Björk

Nu när jag ändå var inne på det här med kvinnor och män så kom jag att tänka på en annan sak som gör mig lite förundrad: nämligen folk som byter namn när de gifter sig. En av mina allra mest feministiska vänner sa häromdagen till mig att hon vill att alla i den familj hon en dag bildar ska ha samma efternamn. Nu ville denna synnerligen smarta tjej inte ta sin makes namn utan i stället välja ett nytt, gemensamt, familjenamn, men hon kände i alla fall att det var viktigt för henne att markera den nya familjebildningen. För henne skulle denna markering ange att det i första hand var denna nya enhet som man skulle vara solidarisk och lojal mot.
Jag kan förstå hur hon tänker, även om jag personligen tycker att den lojaliteten inte är beroende av att man heter samma sak. Jag har i dag inte samma efternamn som mina syskon eller min pappa, men jag tror inte att det på något sätt påverkar vår relation som familj.
Men hur som helst är det samma sak här som med föräldraförsäkringen; det tycks nästan alltid finnas ett gott skäl till att man tar mannens namn när man gifter sig. Innan mina vänner kom upp i giftasmogen ålder så trodde jag på fullaste allvar att det var ett gammalmodigt och numera sällan använt system att folk ens bytte namn. Jag tyckte att det var helt absurt när en australiensisk kompis skrev "mrs Michael Dawson" som avsändare på ett julkort (och det tycker jag naturligtvis fortfarande är absurt - det är ju rena rama artonhundratalet!), och jag har många gånger hävdat inför utländska vänner att svenskar minsann för det mesta inte byter namn när de gifter sig. Men det gör de ju. Och vilka olika skäl folk än anger så är det mer regel än undantag att man väljer mannens namn. Om man läser bröllopsannonser och det står "brudparet tar namnet xxx", så kan man hoppa upp och sätta sig på att det är brudens namn man syftar på; om man tar brudgummens namn behöver det inte nämnas, det ses som självklart.
Men visst, om man nu vill byta namn så är det inte helt konstigt att man hellre byter Svensson mot Hammarskjöld än tvärtom, men även här tycks det nästan alltid (heja Karin - du är ett undantag!) finnas ett bra argument till att tjejen ska byta. Eller så kanske det bara är så att alla mina tjejkompisar har "vanliga" son-namn och tar första bästa chans att att byta ut dem mot något annat ... Kanske är jag överkänslig ... Kanske är det bara jag som aldrig i livet kan tänka mig att byta mot mitt eget efternamn; som tycker att det vore nästan lika märkligt som att byta ut mitt förnamn ...
Vilket får mig att tänka på en sak som min mamma skrev i en diktbok när hon var tretton eller så: Gunnela nu - Gunnela alltid, Björk nu - men inte alltid. Tänk så fel hon hade!