Fröken Björk

Nu när jag ändå var inne på det här med kvinnor och män så kom jag att tänka på en annan sak som gör mig lite förundrad: nämligen folk som byter namn när de gifter sig. En av mina allra mest feministiska vänner sa häromdagen till mig att hon vill att alla i den familj hon en dag bildar ska ha samma efternamn. Nu ville denna synnerligen smarta tjej inte ta sin makes namn utan i stället välja ett nytt, gemensamt, familjenamn, men hon kände i alla fall att det var viktigt för henne att markera den nya familjebildningen. För henne skulle denna markering ange att det i första hand var denna nya enhet som man skulle vara solidarisk och lojal mot.
Jag kan förstå hur hon tänker, även om jag personligen tycker att den lojaliteten inte är beroende av att man heter samma sak. Jag har i dag inte samma efternamn som mina syskon eller min pappa, men jag tror inte att det på något sätt påverkar vår relation som familj.
Men hur som helst är det samma sak här som med föräldraförsäkringen; det tycks nästan alltid finnas ett gott skäl till att man tar mannens namn när man gifter sig. Innan mina vänner kom upp i giftasmogen ålder så trodde jag på fullaste allvar att det var ett gammalmodigt och numera sällan använt system att folk ens bytte namn. Jag tyckte att det var helt absurt när en australiensisk kompis skrev "mrs Michael Dawson" som avsändare på ett julkort (och det tycker jag naturligtvis fortfarande är absurt - det är ju rena rama artonhundratalet!), och jag har många gånger hävdat inför utländska vänner att svenskar minsann för det mesta inte byter namn när de gifter sig. Men det gör de ju. Och vilka olika skäl folk än anger så är det mer regel än undantag att man väljer mannens namn. Om man läser bröllopsannonser och det står "brudparet tar namnet xxx", så kan man hoppa upp och sätta sig på att det är brudens namn man syftar på; om man tar brudgummens namn behöver det inte nämnas, det ses som självklart.
Men visst, om man nu vill byta namn så är det inte helt konstigt att man hellre byter Svensson mot Hammarskjöld än tvärtom, men även här tycks det nästan alltid (heja Karin - du är ett undantag!) finnas ett bra argument till att tjejen ska byta. Eller så kanske det bara är så att alla mina tjejkompisar har "vanliga" son-namn och tar första bästa chans att att byta ut dem mot något annat ... Kanske är jag överkänslig ... Kanske är det bara jag som aldrig i livet kan tänka mig att byta mot mitt eget efternamn; som tycker att det vore nästan lika märkligt som att byta ut mitt förnamn ...
Vilket får mig att tänka på en sak som min mamma skrev i en diktbok när hon var tretton eller så: Gunnela nu - Gunnela alltid, Björk nu - men inte alltid. Tänk så fel hon hade!