I ett hus vid skogens slut

Åter tillbaka i stan efter en alldeles för kort helg i mitt lilla hus i skogen. Huset heter Bäckhem – nära Stadra, i djupaste Bergslagen – och ligger tillräckligt avskilt för att man ska kunna springa omkring naken om man skulle känna för det. Skogarna är proppfulla med bär och svamp och älg, och mitt hus är ett litet litet torp, byggt 1891. Där finns el, men inget vatten (jo, i en pump på gården förstås) och här bodde folk året runt ända fram till 1980.
Och här tillbringar jag så mycket tid som möjligt, åtminstone den här tiden på året. Ibland, när jag har varit där i några dagar, kan jag komma på att jag faktiskt inte har pratat med en levande själ på lika länge. De som känner mig skulle nog beskriva mig som en ganska sällskapsjuk person, och - minst sagt - pratglad (jag kan snacka sönder öronen på vem som helst). Trots detta älskar jag att vara ensam. Jag riktigt njuter. Dagarna i stugan tillbringar jag med att påta lite i trädgården (helst med grönsaker; blommor är tristare), läsa massor, gräva och klippa och hugga och bära och greja - och sedan njuta av att vara helt utsvulten och slut när jag till sist sätter mig ner för att äta. Det finns ingenting bättre än att äta och dricka när man verkligen förtjänar det. Sedan värmer jag vatten på spisen och ställer mig ute vid mitt tvättställ och tvättar mig med tvål och en vattenskopa - som värsta Zornkullan.
Det kan också hända att jag skriver lite mellan varven, ibland först när mörkret börjar falla och jag sitter där med ett glas rödvin och nån god illaluktande ost. Det vill jag kalla helgdagskväll i timmerkojan, det.
Och jag vill så fruktansvärt gärna att mina vänner ska få se mitt fina hus, och mina grönsaksland och mina svampställen ... men samtidigt är jag lite ovillig att låta någon annan inkräkta på MIN tid i Bäckhem. Vilket blir lite av ett moment 22. För jag vill ju också ha gäster. Men för alla dem som inte orkar sig ut i vildmarken (det är ju trots allt drygt tre timmar från Stockholm) så gör jag ändå mitt bästa för att pracka på dem bilder av huset. Jag har tagit bilder från alla tänkbara vinklar, i alla tänkbara årstider. Ibland känner jag mig ungefär lika pestig som folk med barn kan vara ibland – de där som dokumenterar varje steg och ögonblick i sina barns liv. Jag lovar alltså att inte tvinga på er en massa foton här, men om det trots detta skulle vara någon som vill se huset (och bilder av mitt grönsaksland ...) finns de på länken "Days of a ..."