Bakfyllefilm

Efter nyårsafton kommer ju som bekant oftast nyårsdagen, och för er som brukar vara lite småmosiga denna dag så tänkte jag att jag skulle lista mina bästa bakfyllefilmer.
Dagen efter är man inte helt sällan lite segare än vanligt i skallen, så därför är det viktigt att man inte ser en film man aldrig sett tidigare. Och OM man nu skulle vara så dum att man gör det så får handlingen absolut inte vara mer komplicerad än flicka-möter-pojke eller haj-dödar-många-ungdomar eller möjligtvis hund/spädbarn-pratar. Den sista kategorin tycker jag dock att man ska stryka i vilket fall som helst eftersom det är en korkad filmkategori som aldrig borde ha uppfunnits.

Ivanhoe
En klassiker som funkar fortfarande även om 3:an lägger in reklamavbrott var femte minut. Man kommer dock aldrig över besvikelsen att den korkade Ivanhoe år efter år väljer blonda bimbon Rowena i stället för underbara Rebecca.

Sound of Music
En nyårsdag finns det få saker som slår skönsjungande barn, nazister och kysk kärlek i de österrikiska alperna. Singalong-versionen bör dock sparas till ett senare tillfälle.

The Quest for the Holy Grail
OBS: Denna kan aldrig ses för första, om ens andra, gången på nyårsdagen! Måste ha setts upprepade gånger innan. Sjätte, sjunde eller åttonde gången är det en perfekt bakfyllefilm.

Bluesbrothers
Ja, vad mer finns att tillägga?

Stolthet och fördom
Fem timmars Jane Austen-drama är väldigt sällan fel. Måste dock vara tevefilmen med Colin Firth från 1992. Den nyare versionen är ett dåligt substitut.

Cry Baby
John Waters när han är som bäst. Parodi, kärlek. musik och komedi.

Rocky Horror Picture Show
För aningen mer urflippade bakfyllor.

En dvd-box med 14 avsnitt av 21 Jump Street
Det är enkelt, lagom äppelkindat och trevligt.

Vad gäller filmer man INTE ska se så finns det vissa extra stora no-nos:

Mullholland drive
Fascinerande obegriplig film i vanliga fall – direkt plågsam när man är bakis eller trött. Detta gäller i princip även alla andra filmer av David Lynch.

Livet är underbart
Hur underbar denna film än är så är den sorglig, sorglig, sorglig – och det funkar inte. Den skulle väl möjligtvis kunna hjälpa den som tycker lite väl synd om sig själv att inse att livet kunde vara betydligt jävla mycket värre, men ändå.

Lake Placid
Seriöst ... Bridget Fonda, Bill Pullman och en vansinnigt stor krokodil i en insjö, uppfödd av en liten blind tant. Denna bör ALDRIG ses.

Jag vet inte om jag just håller på att uppleva mitt första fall av pms, men just nu väller tårarna fram mest hela tiden. Mer troligt är dock att en massa känslor som byggts upp under så lång tid, förmodligen så länge som 15 år, just nu bara måste komma fram. En klump i magen som funnits så länge att den nästan börjat kännas som om den är en naturlig del av mig får inte riktigt plats i magen längre; den bubblar upp och vill - ja, rent av kräver - att få utlopp.

Hemvändardagar

Efter tre dagars familjejul så kommer vanligtvis juldan som en efterlängtad andningspaus. I Örebro - liksom i de flesta småstäder, tror jag - så är juldagen årets stora hemvändardag. Alla är hemma hos sina föräldrar över julen, och på juldagen går folk ut för att supa skallen av sig och springa in i en massa spöken ur det förflutna. Det brukar vara helt galet; man måste köpa biljetter flera månader i förväg, och även om man har biljetter så måste man vara där före tio för att komma in.
Vi höll på med det där i några år, men de senaste fem åren eller så har vi valt bort de tuffa ställena där alla är och istället hängt på de otuffa där man kan komma in utan vare sig biljetter eller att stå i kö. I år blev det lugnare än vanligt. Det var bara jag och Karin som efter några glas vin hemma hos min pappa (Karin har hela spanska släkten på besök) gick ut på ganska nya stället Attityd.
Örebro är ju tillräckligt litet för att man alltid ska träffa en massa människor man känner igen, och igår var inget undantag. Och ibland är det trevligt att träffa sådana, och ibland inte. Jag blev lite sur när jag träffade några gamla bekanta som spelade nonchiga. Det var bland annat en kille där som gick i en parallellklass till mig på gymnasiet. Vi hade en kort fling i nian och gick på bio, och på gymnasiet så läste vi tyska ihop i tre år. Och nu när vi stötte ihop framme vid baren låtsades han som om han knappt kände igen mig. "Hej, du ser bekant ut ..." "Jag tror jag vet vem du är." Vad trött jag bli på sånt. Dessutom sprang jag in i min gamla, numera pensionerade, klassföreståndare från högstadiet - vilket verkligen var ett bevis på att vi inte valt stans tuffaste ställe att gå ut på.
När jag gick hem vid ettiden summerade jag kvällen och kom fram till att av de tre gamla bekanta, alla killar, som jag talat med under kvällen så hade ingen av dem frågat vad jag jobbade med eller vad jag gjorde - trots att alla tre hade berättat för mig vad de jobbade med.
Det var tur att jag hade Karin med mig, vilket ju gjorde att kvällen var lyckad trots allt. Och nu ska jag snart ut på stan och reashoppa med syrran och äta lunch med Åsa.
Ut i solskenet.

2 x Noren

I går kväll var jag med min bror och såg 2 x Norén på Klarascenen på Stadsteatern. Det är faktiskt första gången jag ser Norén live (jag har sett honom tidigare, på teve, vilket absurt nog var en gång när jag kom hem till min lägenhet i Tel Aviv efter krogen, satte på teven och där stod det en kvinna och pratade med en urna på spiselkransen).
Klarascenen är en trevlig scen, liten nog för att kännas intim, och vi satt bra – nära men ändå inte i spottzonen. Inte för att det var särskilt mycket spottande. I stället var det lågmält och spänt och ganska ledsamt. Skådespelarna hade mikrofon vilket jag faktiskt tycker om eftersom det då går att göra mer med små gester och ljud. Om de hela tiden måste tänka på att höras till bakersta raden blir allt ju lite yvigare.
Jolle nickade i och för sig till i första akten, men sen nöp jag honom i benet med jämna mellanrum och då gick det bra.
Pjäsen var bra. Första akten krävde mer koncentration, vilket är så oerhört mycket bättre än tvärtom, och skådespelarna var faantastiska. Och scenografin var lysande. En bra kväll med andra ord.
Apropå teater så håller jag just nu på att läsa "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg, men eftersom jag sett pjäsen "Valerie Solanas ..." så är det lite som att läsa boken efter att ha sett filmen. Jag kommer inte ifrån bilderna och rösterna från pjäsen. Vilket är förbaskat irriterande; jag vill skapa egna röster och bilder ...

Restskatt

Jag som tyckte att jag varit så duktig och lagt undan pengar till min restskatt ... Men inär jag kom hem från jobbet igår låg chockbeskedet på hallmattan, och jag kunde inte somna på flera timmar igår kväll för att jag låg och tänkte på det.

Det är ju ändå priset som räknas

På morgonnyheterna i morse hade de med psykologen Christina Hermanrud för att ge råd och tips om hur man lindrade julklappsångesten. Hon ansåg att julklapparna var största boven i dramat, och gissa vad hennes råd och tips var? "Se till att alltid ge folk vad de vill ha. Det bästa är om klappar går att byta. Presentkort är en väldigt bra present. Man ska våga säga till när man får nåt man inte vill ha."
VAD ÄR DET FÖR NÅT JÄVLA DRAVEL?
Att kvinnan blivit psykolog var ett under, och att hon tillfrågats om hon ville ge råd i rutan var ett ännu större under.
"När jag var liten fick jag ett par skridskor av min pappa, och till och med på sin dödsbädd frågade han mig varför jag inte tyckte om dem. Man bör lyssna på barnen och ge dem vad de önskar sig."
Enligt hennes mening handlade julklappar bara om att köpa varandra saker, att fördela resurserna. Inget förbannat tjafs om att det är tanken som räknas, eller att en väl genomtänkt present är bättre än en dyr.
Och i samma andetag som hon sa att man skulle ge barnen det de önskade sig så sa hon att det kunde vara bra att sätta gränser, eller ändra sitt givande. T ex så kunde man kanske ett år säga "i år ska vi inte ha några julklappar, i stället ska vi ge pengarna till ett välgörande ändamål".
Har man bytesrätt på såna?

Kristofer, min vän

"Varför är jag aldrig med på bloggen? Du skriver om alla andra du umgås med men aldrig om mig", sa Kristofer till mig i går.
"Va?", sa jag. "Det är klart att jag har skrivit om dig. Gå in på bloggen och sök på ditt namn."
När jag kom hem så sökte jag själv på hans namn, och han hade faktiskt rätt. Han är visserligen nämnd en gång, men jag har egentligen aldrig skrivit om honom. Vilket är fruktansvärt missvisande eftersom han är en av mina bästa vänner, och en av dem jag umgås mest regelbundet med.
Vi jobbade som undertextare på Broadcast Text båda två, han inne på kontoret och jag som frilansare. Och jag fick kämpa för hans vänskap, något som jag ofta påminner honom om. I början var han nämligen inte det minsta intresserad av att umgås med mig privat. Vi pratade på jobbet och på pubkvällar, men sen var det stopp.
Det tog mer än ett år innan Kristofer kapitulerade och insåg att vi borde vara vänner, och sedan dess har vi hängt ihop som ler och långhalm.
Kristofer TILLVERKAR saker till mig i födelsedagspresent. Det kan vara en väska han sytt eller nåt annat spännande. Och om han hittar nåt på en loppis, kanske en bok eller en sjal, som han tror att jag skulle tycka om så får jag det av honom trots att det inte är min födelsedag. Och han spelar in blandskivor åt mig som jag otacksamt nog inte alltid lyssnar på, men det är ju tanken som räknas. Vi är båda språknördar och – i alla fall han – språkfascister. Vi kan sitta i timtal och diskutera komman eller hur man bäst ska översätta ett visst ord eller uttryck. Vi måste vara tråkigast i hela världen att tjuvlyssna på ...
Till det yttre är vi väldigt olika, och då menar jag inte bara att han är en halvmeter längre. Vi har inte samma smak om nästan nånting: han lyssnar inte på nån svensk musik och jag vet inte ens vilka 95 % av artisterna han pratar om är. Han gav mig en bok av Fay Weldon som han hade tjatat om i all evighet, och jag orkade inte ens läsa klart den. Jag är ganska PK, och det är veerkligen det sista man kan anklaga Kris för. Men det spelar faktiskt ingen roll alls. Även om vi tycker olika om nästan allt så har vi alltid nåt att prata om.
Kristofer! Stora kramar och blöta pusssar till dig. Tack för att du finns i mitt liv!

En stilla undran

Varför har de solglasögon på sig när de spelar poker? Är de oroliga att nervösa ögonryckningar ska avslöja dem, eller är det bara starkt ljus därinne ...?

Tystnaden lägrar sig

I går bjöd min tillfälliga sambo Pernilla och jag Peter på middag. Jag stressade hem från jobbet för att hinna powernappa eftersom jag fortfarande var seg sen torsdagskvällen när jag och Anna gjorde stan osäker. (På East blev vi erbjudna av några kvinnor att gå med i en hemlig klubb - Lady Circle, vilket lät spännande tills vi fick höra att de inte hade vare sig masker, hemliga tecken eller mystiska handskakningar.)
Och powernappen var uppenbarligen väldigt effektiv eftersom kvällen blev lång och ganska blöt. Men trevlig. När Peter skulle gå visade det sig att det var en halvtímme till nästa buss, så det slutade med att han sov över. Som alltid när jag druckit vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Peter började räkna vinflaskorna som konsumerats kvällen innan, vilket jag tycker är en dödssynd. Glömma och gå vidare är min devis.
Peter åkte före frukost och Pernilla låg på soffan och upprepade sitt mantra: "Det gör ont att vara i min kropp. Jag vill inte vara mig just nu. Jag har aldrig mått så här dåligt", medan jag tyckte att hon skulle ta sig i kragen och gå ner och köpa frukost. När vi äntligen kom ner till Cafe´ (sic) Mitt emellan så började jag fatta att hon kanske inte bara sjåpade sig. Jag beställde deras största macka och en latte, medan Pernilla beställde en apelsinjuice som jag sedan fick eftersom hon mådde så dåligt att hon ville gå hem. Tänk att inte ens vilja äta ...
Vi har precis sett "Kissing Jessica Stein", bra film som vi båda sett tidigare, och nu ska vi sova. Mmmm. Jag är trött som en filur och måste rycka upp mig lite inför kvällen ...

Vid något tillfälle igår kväll så var vi inne på Youtube och såg klipp från serien "Family Guy". Varför har jag aldrig sett det tidigare? Det går visst på teve. Kolla t ex in det här klippet.

VIn, vin, vin ...

... i stora mängder blev det igår. Pernilla ligger på soffan och säger att hon vill dö, och jag säger att hon är sjåpig och i stället borde pallra sig ner till kaféet och köpa frukost. Men hon verkar svårövertalad.
Jag vill ha bacon!

Länkar

Jag har precis lärt mig hur man lägger in en länk i texten ...Och för att ni ska få bevis på denna nya färdighet så kan ni väl gå in på Where the Hell is Matt.

Jag glömde ...

... att säga att jag häromkvällen träffade någon i min egen ålder som gillar Hasseåtage. Så det kanske trots allt finns nån som förstår vad jag syftar på när jag utbrister: "Spik i foten!", eller "Jag har ettt viktigt möte på Hotell Kung Carl", eller "Ska det vara så förbannat svårt att se skillnad på en neger och en göteborgare!"

(S)urstockholmare?

Eftersom jag och Pernilla inte tycker attt vi redan umgås tillräckligt mycket nu när hon bor hos mig så tänkte vi att det vore en trevligt om jag följde med på middag med några av hennes arbetskamrater. Jag åkte från jobbet klockan fem och av nån anledning så tyckte jag att det verkade vara en bra idé att ta vägen förbi Stora Essingen innan jag skulle vara på Katarina bangata klockan sex. Resultatet blev ju naturligtvis att jag hann vara hemma i en kvart, vilken gick åt till att pusta ut efter att ha cyklat över Väster- och Essingebron i motvind, och sedan fick jag kasta på mig jackan och cykla iväg igen.
Men jag var hur som helst glad att jag åkte eftersom Pernillas arbetskamrater var väldigt trevliga. Jag skulle också vilja ha jobbarkompisar som man kan umgås med privat. Nu måste tilläggas att alla på mitt jobb är jättetrevliga – men de är också småbarnsföräldrar nästan hela bunten, vilket onekligen gör dem mindre benägna att vilja ta ett glas vin efter jobbet.
Pernillas kompis Mårten berättade om ett test på STHLM, där man kan kolla hur mycket stockholmare man är. Eftersom jag är ganska snäll, konflikträdd och dessutom inte stockholmsbo sedan mer än sju år tillbaka så blev jag ganska förvånad när jag fick domen:

Urstockholmaren
Shit alltså, du är så Stockholm att man blir rädd. Men om du inte taggar ner lär du bli en magsur rättshaverist också. Oss emellan - försök ha lite mindre attityd, så cool är du ändå inte. Det skadar faktiskt inte att stanna upp och hjälpa en turist att hitta rätt i storstadsdjungeln.

Kanske var det för att jag svarade att jag tränger mig före dem som står på vänster sida i tunnelbanerulltrapporna ...? Eller att jag fattade att "aina" betydde snut. Men nåt måste vara fel, för det där låter väl inte som jag? Eller ...?

Var det bara jag ...

... som tyckte att lucian på teve i morse liknade Tengil?

Palestina och pensionärer

I går var jag och såg min begåvade vän Pernilla delta i en scenafton på Tribunalen tillägnad Palestina. Tyvärr kom jag inte förrän mitt i Pernillas inslag eftersom jag ju har min gitarrkurs på måndagar, men det jag såg var himla bra! Kvaliteten på resten var varierande men överlag bra. Irriterande nog lyckades jag inte riktigt hålla tårarna borta hela tiden (det krävs bara några bilder på barn som lyckas skratta trots att de lever mitt i en krigszon för att jag ska börja porla som en fontän), men det var som tur var mörkt därinne.
Sedan träffade vi Peter, som verkar vara mycket lättövertalad när det handlar om ett glas vin eller två, och tillbringade några timmar på Stället med fina tapeter.
Pernilla har just nu inte riktigt nånstans att bo, så för tillfället slaggar hon på min soffa. Och än så länge håller hon det häpnadsväckande prydligt i sitt hörn av lägenheten. Själv brukar jag inom en halvtimme ha lyckats sprida mina grejer över hela golvet när jag bor i en kappsäck. Men men, vi får väl se om det håller i sig ...
I dag var jag desssutom på jullunch på Stockholms sjukhem med min mormor (bilder kommer snart på andra bloggen). Där var det mat i långa banor, och på slutet ett luciatåg som pricken över i. Och då börjar mina ögon att tåras igen (och inte bara för att jag tyckte synd om stjärngossarna). Vad är det egentligen för fel på mig? Men Sickan var vacker som en nyponros och personalen på hennes avdelning är verkligen kalas. Det är för jävligt att bli gammal och inte klara sig själv, men det måste vara bra mycket mindre jävligt på Stockholms sjukhem än på andra ställen.
Den enda smolken i glädjebägaren var att en man trodde att jag var Sickans dotter ... men jag hoppas (och tror) att det är för att hon ser så ung och fräsch ut, inte för att jag ser ut som 60!

Musdödaren

Jag är inte vegetarian. Jag kan rensa en fisk. Jag har till och med bevittnat en grisslakt. Så jag är inte överdrivet blödig.
Och jag har inte heller något emot möss. Levande möss alltså. När jag var liten jagade jag möss i vår sommarstuga. Jag gillrade upp en sil med en klädnypa med ett snöre i. Under silen lade jag ost och sedan satt jag och lurpassade. När musen kom för att smaka på osten drog jag i snöret, och vips! föll silen ner och musen var fast. Det här var nog ungefär vid den tiden i mitt liv då en hamster var det jag allra hetast åtrådde, men eftersom mina föräldrar inte vill ge mig nån fångade jag i stället möss och hade i en stor trälår på logen. Tills de gnagde sig ut. Jag och en kompis hade till och med planer på att ta med oss två möss tillbaka till stan i en pepparkaksburk. Hon skulle smuggla med dem på bussen och sen skulle vi ha dem i en bur vid Sörbykullarna. Men min veka polare bröt ihop och erkände allt för mina föräldrar som raskt satte stopp för planerna. Tilläggas kan också att jag några år senare fick både ökenråttor och en kinestisk takråtta, men att mitt intresse för dem varade ungefär lika länge som för min legoborg.
Men det jag ville komma fram till var att jag inte är rädd för möss, och jag har heller inte haft särskilt mycket samvetskval om jag utsatt dem för den stress och ångest som det rimligtvis bör innebära att bli fångad och satt i en låda. "Djurvän" är helt enkelt inte ett epitet jag nånsin förtjänat.
Jag har möss här på vinden i Bäckhem. Och jag anser nog att några små skogsmöss i huset om vintern är nåt man får stå ut med som torpägare. Men tyvärr har jag det senaste året inte haft "några små skogsmöss" utan jag har haft "massvis med små skogsmöss". Förra vintern gnagde de sönder precis allt på vinden: täcken, madrasser, filtar, mattor och tidningar. Och det de inte gnagde sönder kissade de på. Och på kallvinden ligger drivor med muslort. Så sedan ett par månader har jag börjat ta i med hårdhandskarna och satt ut råttfällor. Som tur var har jag inte varit här så mycket, så min snälle far har varit här och vittjat dem då och då, men i dag när jag kom hit satt det två små döda möss i fällorna.
Och mitt problem är att jag tycker att döda möss är oändligt otäcka. Skitläbbiga. Ja, jag är rentav rädd för dem. Jag hade tänkt att jag skulle kunna ta och slänga hela fällorna med möss och allt - för att slippa titta närmare på dem - men då uppstod frågan om var jag skulle slänga dem. Jag har ingen sophämtning här så det skulle innebära att jag fick bära en påse med de två döda mössen på bussen in till stan. Bara tanken får mig att rysa. Och jag kan ju inte slänga ut fällorna i skogen. Ett tag funderade jag på att bara lämna fällorna, låtsas som ingenting och låta pappa ta hand om dem nästa helg när han kommer förbi. Men sen tänkte jag att vad sjutton, hur ska jag kunna ta ett torp utan att tordas hantera döda möss?
Så jag sopade upp fällorna med möss och allt med sopborsten och skyffeln och fick ner dem i hallen. Men inte kunde jag ta i dem med händerna? Så jag hämtade kniv och gaffel och genom att hålla fällan på plats med gaffeln och lyfta den dödsbringande metalldelen med kniven så lyckades jag få loss de små, mycket döda, djuren. Vilken seger! Sedan kastade jag ut dem i skogen, skrubbade händerna i en kvart och var mäkta stolt över mig själv.
Men visst är det märkligt hur man är funtad? Jag äter glatt kött, dvs. döda djur, men några små döda möss ger mig stora skälvan. Men det är väl en av de saker som gör vårt moderna samhälle så märkligt - de flesta av oss konsumerar bara utan att ens reflektera över var saker kommer ifrån.

Nu sitter jag framför brasan och hör små tassande steg på vinden, och jag undrar om de kommer att lockas in i mina fällor trots att de nu är gillrade med torkat renkött eftersom jag tyvärr inte har nån ost. Vi får väl se i morgon ...

Hur är det med din killer instinct? Rösta här till höger!

De andras liv

I söndags var jag på bio ensam för första gången i mitt liv. Och i det här fallet var jag ensam nästan både i bokstavlig och bildlig mening. Det var jag och två personer till som satt i Grands minsta salong och såg matinéföreställningen av "De andras liv". Och tur var väl det. Jag tror inte att jag hade velat se den till doften av popcorn och prasslet av papper.
För några år sedan översatte jag en bok som hette "Stasiland" och som handlar om Stasi: både om dem som jobbade för Ministeriet för statssäkerhet och dem som utsattes för ministeriets minst sagt anala bevakning av människor. Under arbetet med boken åkte jag till Berlin för första gången i mitt liv, och tillbringade tre dagar med att besöka Normannenstrasse, Hohenschönhausen och murmuseet – alla de ställen som försöker visa hur Stasi var när det var i sitt esse.
"De andras liv" var en perfekt liten skärva av det absurda ocvh tragiska som var livet med Stasi. Detta system som bestod både av idealism och makthunger, och, kanske mer än något, en besatthet av detaljer. Ett system där människor blev nummer och kodnamn och brickor i ett spel istället för just människor.
Det var länge sedan en film berörde mig så mycket som "De andras liv". Se den. Och passa på att läsa "Stasiland" också, om ni inte har gjort det än.

Kan jag påverka?

Jag är ju en sån där tråkig paragrafryttare som följer trafikregler så länge jag inte tycker att de äventyrar min säkerhet (jag cyklar t ex på trottoaren på Essingebron eftersom det alltid är en massa lera och grus på cykelbanan vilket är jävligt läbbigt när två bussar råkar möta varandra precis vid mig. Den som undrar hur illa det kan gå på denna bro ska se dokumentären "Den stora olyckan. Eller fröken som aldrig kom" som gick på svt för ett tag sedan). Detta naturligtvis utan att äventyra andras heller.
Men när jag för femtielfte gången stått och väntat på grönt ljus vid ett av alla dessa trafiksignaler som inte reagerar på cyklister, denna gång vid Västerbroplan) så kom jag mig äntligen för att skriva till Trafikkontoret (först skrev jag till Vägverket, så lite visste jag). Jag påtalade problemet och frågade vad de tyckte att jag borde göra. Om jag skulle stå där och vänta tills det kom en bil som detektorerna märkte av så att ljuset ändrade, eller om jag fick cykla mot rött. Och jag fick svar:

Tack för din felanmälan.
Detektorerna skall vara justerade så att även cyklar anmäler. Cyklister bör dock cykla på cykelbanan.
Vi har den 6/10 justerat nivåerna vid västerbroplan.
Mvh
Thomas Ringbom

Tänk, de justerade dem efter att jag hörde av mig! Jag kan påverka!
Men håll med om att det var lite onödigt att skriva det där med att cyklister bör hålla sig på cykelbanan. Vid Västerbroplan övergår ju cykelbanan i ett cykelfält som ligger bredvid körfälten ...

Lycka på Rival

I går var jag och såg på Carl-Johan Vallgren och Midnattskapellet på Rival och det var så bra! Och jag blev så glad! Jag såg C-J för första gången på Västerviks visfestival och och det var kärlek vid första ögonkastet. Underbara texter, musik full av glädje och de bästa mellansnack jag nånsin hört.
C-J hade bland annat ett mellansnack om "Bonde söker fru" och häcklade alla som var för finkulturella för att se på det, och följaktligen sitter jag just nu och ser hur Per-Martin väljer den ena M-flickan i stället den andra. Basisten i Midnattskapellet hade visst sökt till att bli bondmora, men det gick tydligen inget vidare.
Så det har varit några bra musikveckor på senaste tiden. Sannas nya skiva får mig fortfarande att må bra, Frasse Haraldsen på Mosebacke var bra även om jag fick gå innan det var slut för att hinna med den andra saken jag lyckats boka in samma kväll (den enda nackdelen hittills med min älskade nya kalender...jag förde över några saker fel). Å så Vallgren. Och så den två Monty Python-skivor jag köpt. "Sit on my face, and tell me that you love me ..."
Annars ser jag fram emot att åka till Bäckhem i helgen. Det var ett tag sen sist. Och jag har köpt en elljusstake så att det ska vara lite julkänsla där trots att jag inte är där. I ett hus vid skogens slut ...