Kristofer, min vän

"Varför är jag aldrig med på bloggen? Du skriver om alla andra du umgås med men aldrig om mig", sa Kristofer till mig i går.
"Va?", sa jag. "Det är klart att jag har skrivit om dig. Gå in på bloggen och sök på ditt namn."
När jag kom hem så sökte jag själv på hans namn, och han hade faktiskt rätt. Han är visserligen nämnd en gång, men jag har egentligen aldrig skrivit om honom. Vilket är fruktansvärt missvisande eftersom han är en av mina bästa vänner, och en av dem jag umgås mest regelbundet med.
Vi jobbade som undertextare på Broadcast Text båda två, han inne på kontoret och jag som frilansare. Och jag fick kämpa för hans vänskap, något som jag ofta påminner honom om. I början var han nämligen inte det minsta intresserad av att umgås med mig privat. Vi pratade på jobbet och på pubkvällar, men sen var det stopp.
Det tog mer än ett år innan Kristofer kapitulerade och insåg att vi borde vara vänner, och sedan dess har vi hängt ihop som ler och långhalm.
Kristofer TILLVERKAR saker till mig i födelsedagspresent. Det kan vara en väska han sytt eller nåt annat spännande. Och om han hittar nåt på en loppis, kanske en bok eller en sjal, som han tror att jag skulle tycka om så får jag det av honom trots att det inte är min födelsedag. Och han spelar in blandskivor åt mig som jag otacksamt nog inte alltid lyssnar på, men det är ju tanken som räknas. Vi är båda språknördar och – i alla fall han – språkfascister. Vi kan sitta i timtal och diskutera komman eller hur man bäst ska översätta ett visst ord eller uttryck. Vi måste vara tråkigast i hela världen att tjuvlyssna på ...
Till det yttre är vi väldigt olika, och då menar jag inte bara att han är en halvmeter längre. Vi har inte samma smak om nästan nånting: han lyssnar inte på nån svensk musik och jag vet inte ens vilka 95 % av artisterna han pratar om är. Han gav mig en bok av Fay Weldon som han hade tjatat om i all evighet, och jag orkade inte ens läsa klart den. Jag är ganska PK, och det är veerkligen det sista man kan anklaga Kris för. Men det spelar faktiskt ingen roll alls. Även om vi tycker olika om nästan allt så har vi alltid nåt att prata om.
Kristofer! Stora kramar och blöta pusssar till dig. Tack för att du finns i mitt liv!