Palestina och pensionärer

I går var jag och såg min begåvade vän Pernilla delta i en scenafton på Tribunalen tillägnad Palestina. Tyvärr kom jag inte förrän mitt i Pernillas inslag eftersom jag ju har min gitarrkurs på måndagar, men det jag såg var himla bra! Kvaliteten på resten var varierande men överlag bra. Irriterande nog lyckades jag inte riktigt hålla tårarna borta hela tiden (det krävs bara några bilder på barn som lyckas skratta trots att de lever mitt i en krigszon för att jag ska börja porla som en fontän), men det var som tur var mörkt därinne.
Sedan träffade vi Peter, som verkar vara mycket lättövertalad när det handlar om ett glas vin eller två, och tillbringade några timmar på Stället med fina tapeter.
Pernilla har just nu inte riktigt nånstans att bo, så för tillfället slaggar hon på min soffa. Och än så länge håller hon det häpnadsväckande prydligt i sitt hörn av lägenheten. Själv brukar jag inom en halvtimme ha lyckats sprida mina grejer över hela golvet när jag bor i en kappsäck. Men men, vi får väl se om det håller i sig ...
I dag var jag desssutom på jullunch på Stockholms sjukhem med min mormor (bilder kommer snart på andra bloggen). Där var det mat i långa banor, och på slutet ett luciatåg som pricken över i. Och då börjar mina ögon att tåras igen (och inte bara för att jag tyckte synd om stjärngossarna). Vad är det egentligen för fel på mig? Men Sickan var vacker som en nyponros och personalen på hennes avdelning är verkligen kalas. Det är för jävligt att bli gammal och inte klara sig själv, men det måste vara bra mycket mindre jävligt på Stockholms sjukhem än på andra ställen.
Den enda smolken i glädjebägaren var att en man trodde att jag var Sickans dotter ... men jag hoppas (och tror) att det är för att hon ser så ung och fräsch ut, inte för att jag ser ut som 60!