Musdödaren

Jag är inte vegetarian. Jag kan rensa en fisk. Jag har till och med bevittnat en grisslakt. Så jag är inte överdrivet blödig.
Och jag har inte heller något emot möss. Levande möss alltså. När jag var liten jagade jag möss i vår sommarstuga. Jag gillrade upp en sil med en klädnypa med ett snöre i. Under silen lade jag ost och sedan satt jag och lurpassade. När musen kom för att smaka på osten drog jag i snöret, och vips! föll silen ner och musen var fast. Det här var nog ungefär vid den tiden i mitt liv då en hamster var det jag allra hetast åtrådde, men eftersom mina föräldrar inte vill ge mig nån fångade jag i stället möss och hade i en stor trälår på logen. Tills de gnagde sig ut. Jag och en kompis hade till och med planer på att ta med oss två möss tillbaka till stan i en pepparkaksburk. Hon skulle smuggla med dem på bussen och sen skulle vi ha dem i en bur vid Sörbykullarna. Men min veka polare bröt ihop och erkände allt för mina föräldrar som raskt satte stopp för planerna. Tilläggas kan också att jag några år senare fick både ökenråttor och en kinestisk takråtta, men att mitt intresse för dem varade ungefär lika länge som för min legoborg.
Men det jag ville komma fram till var att jag inte är rädd för möss, och jag har heller inte haft särskilt mycket samvetskval om jag utsatt dem för den stress och ångest som det rimligtvis bör innebära att bli fångad och satt i en låda. "Djurvän" är helt enkelt inte ett epitet jag nånsin förtjänat.
Jag har möss här på vinden i Bäckhem. Och jag anser nog att några små skogsmöss i huset om vintern är nåt man får stå ut med som torpägare. Men tyvärr har jag det senaste året inte haft "några små skogsmöss" utan jag har haft "massvis med små skogsmöss". Förra vintern gnagde de sönder precis allt på vinden: täcken, madrasser, filtar, mattor och tidningar. Och det de inte gnagde sönder kissade de på. Och på kallvinden ligger drivor med muslort. Så sedan ett par månader har jag börjat ta i med hårdhandskarna och satt ut råttfällor. Som tur var har jag inte varit här så mycket, så min snälle far har varit här och vittjat dem då och då, men i dag när jag kom hit satt det två små döda möss i fällorna.
Och mitt problem är att jag tycker att döda möss är oändligt otäcka. Skitläbbiga. Ja, jag är rentav rädd för dem. Jag hade tänkt att jag skulle kunna ta och slänga hela fällorna med möss och allt - för att slippa titta närmare på dem - men då uppstod frågan om var jag skulle slänga dem. Jag har ingen sophämtning här så det skulle innebära att jag fick bära en påse med de två döda mössen på bussen in till stan. Bara tanken får mig att rysa. Och jag kan ju inte slänga ut fällorna i skogen. Ett tag funderade jag på att bara lämna fällorna, låtsas som ingenting och låta pappa ta hand om dem nästa helg när han kommer förbi. Men sen tänkte jag att vad sjutton, hur ska jag kunna ta ett torp utan att tordas hantera döda möss?
Så jag sopade upp fällorna med möss och allt med sopborsten och skyffeln och fick ner dem i hallen. Men inte kunde jag ta i dem med händerna? Så jag hämtade kniv och gaffel och genom att hålla fällan på plats med gaffeln och lyfta den dödsbringande metalldelen med kniven så lyckades jag få loss de små, mycket döda, djuren. Vilken seger! Sedan kastade jag ut dem i skogen, skrubbade händerna i en kvart och var mäkta stolt över mig själv.
Men visst är det märkligt hur man är funtad? Jag äter glatt kött, dvs. döda djur, men några små döda möss ger mig stora skälvan. Men det är väl en av de saker som gör vårt moderna samhälle så märkligt - de flesta av oss konsumerar bara utan att ens reflektera över var saker kommer ifrån.

Nu sitter jag framför brasan och hör små tassande steg på vinden, och jag undrar om de kommer att lockas in i mina fällor trots att de nu är gillrade med torkat renkött eftersom jag tyvärr inte har nån ost. Vi får väl se i morgon ...

Hur är det med din killer instinct? Rösta här till höger!