Min vän Colleen

Som jag förmodligen tjatat om tidigare så ska jag ju åka till Australien i mars. Den sjätte mars hoppas jag på ett Qantasplan som via London tar mig till Peking där jag ska halvvägshänga några dagar för att sedan åka vidare till Sydney där jag landar tisdagen den elfte. Jag satt och pratade med Heidi i telefon häromkvällen och vi planerade vår lilla roadtrip till strandhuset utanför Sydney, och när hon var tvungen att lägga på eftersom hon var på jobbet och hennes chef uppenbarligen satt och blängde surt på henne så ringde jag en annan av tjejerna som ska med på roadtrippen: Colleen

Colleen och jag träffades i Kairo i januari 1996, dagen efter min tjugoårsdag (ihop med Heidi, Dell och Tracey som också ska med till strandhuset i mars). Vi svettades i våra vita rockar på filmstatistjobbet, och sedan gick vi tillbaka till hotellet och körde något galet drinking game tills vi alla var så fulla att det förmodligen var olagligt i ett muslimskt land som Egypten.
Colleen är från Sydney i Australien, och precis som så många australiensare är hon en härlig blandning av kulturer. Hennes mamma är av brittisk härkomst och hennes pappa från något varmt och spännande land (som jag alltid glömmer vilket det är...), som hon brukar skylla alla sina mer exotiska personlighetsdrag på. Hon är vacker, med världens mest generösa leende, och en av de flirtigaste personer jag någonsin träffat. Jag tror aldrig att jag har sett någon – killar som tjejer – som inte smälter och kapitulerar fullkomligt hennes sällskap.
I Kairo var jag och Colleen lite fattigare än alla andra, och när vår filmchef Sudani sa att vi kunde bo i hans lägenhet gratis – eftersom han bodde hos sin tjej, tror jag – så nappade jag och Colleen på det, trots att hotellet bara kostade fem egyptiska pund natten, dvs. ungeför tio kronor. Sudani bodde på nionde våningen i ett hus utan hiss (och förmodligen även utan tak eftersom man i Kairo inte behöver betala skatt på ett hus som inte är färdigbyggt – vilket fått till följd att ytterst få hus i Kairo faktiskt blir helt färdigbyggda). Och efter en natt i den där öde lägenheten, där vi satt uppe hela natten och drack läbbig Stella-öl, gjorde misslyckade hennatatueringar och pratade så kändes det som om vi var vänner för livet. Senare flyttade vi av olika anledningar tillbaka till hotellet, vilket nog var bra, men från den dagen försvarade Colleen mig med näbbar och klor när så behövdes. När vi t ex mycket sent omsider fick veta att ett jobb vi suttit och väntat på i Kairo gått om intet var det hon som gick ner och skällde ut Hassan efter noter när jag låg uppe på mitt rum och grät eftersom detta innebar att jag inte skulle ha tillräckligt mycket pengar för att ta mig tillbaka till Israel.
Senare sammanstrålade vi i Tel Aviv och där ägnade vi några månader åt att prova brudklänningar och dricka bensintequila på Mulligans II, spela backgammon, äta falafel och bagels och prata feminism. Sedan sågs vi inte på många år, inte förrän jag kom till Sydney 2005. Då hade hon på sig ett smycke med kvinnokampstecknet som jag gjort åt henne i lera 1996 och det var som om vi aldrig varit skilda åt. Sedan träffades vi 2006 igen, och nu, 2008, är det ännu en gång dags. Vilket man kan tycka är ganska bra efter att inte ha bott i samma land, eller ens i samma hemisfär, på mer än tio år! Tack för det Colleen!

Always look on the bright side of life ...

I dag har jag ....

... spillt kaffe över hela mitt skrivbord
... suttit och jobbat på min budget i flera timmar bara för att sedan få veta att jag måste göra om alltihop
... bränt tungan på kaffe så att det fortfarande svider, åtta timmar senare
... upptäckt att något postorderföretag i England har tagit nästan 10 000 kronor från mitt konto
... trampat ett oskyldigt litet barn på foten på bussen med mina högklackade skor
... köpt två dyra avokador som visade sig vara alldeles svarta när jag kom hem

Och trots allt detta så har dagen faktiskt inte varit så tokig!

Soon NYC

Aaaaaaargh! Klockan är alldeles för mycket och jag ska snart gå upp ... Har en känsla av att jag trots viss flygskräck inte kommer att ha några problem att sova på planet i morgon ... New York, here I come!

Skrivkrampande Moa-Lisa

Nej, jag skriver inte så mycket här för tillfället. Orsaken är tvåfaldig. För det första sliter jag som en liten bäver med min översättning, och jag vill kunna skicka i väg första utkastet till mamma innan jag åker till New York på tisdag så att hon ska kunna titta på det medan jag är där. Tanken var att jag jag skulle ha ett genomarbetat och färdigt första utkast att skicka henne; verkligheten är att det blir ett halvdant och halvfärdigt första utkast. Nåväl. För det andra lägger jag mycket av min skrivenergi på mejl just nu. Och det är en mejlkonversation som inte går av för hackor :-)

Skatt

Sådana som jag borde inte få ha egen firma. I fredags fick jag ett brev från skattemyndigheten om att jag ska betala 30 000 i skatt för 2007 före 24 februari. Vilket är mer än jag drog in i företaget förra året. Hmmm ... jag anar att något blev fel på den preliminära självdeklarationen jag skickade in före jul ...

Pömsiga Moa-Lisa

Orsaken till att jag inte skrivit så mycket är inte att jag har för syfte att bryta mitt nyårslöfte, utan det är bara det att jag fortfarande är trött efter helgens strapatser. Fest till arla morgonstund i lördags och sedan städande och degande och middag med mamma och Jolle på söndagen. Detta i kombination med att jag var och tränade i dag för första gången på nästan två veckor gör at jag känner mig smått slak just nu. Men livet är bra. Arbetet med boken flyter på, om än långsamt, jag ska till New York om en vecka och jag har funnit en ny vän. Så jag klagar inte :-)

Nu ska jag stänga av datorn och krypa ner i sängen med min varmvattenflaska.

Udolpho

I går satt jag och såg på nyfilmatiseringen av Jane Austens "Northanger Abbey", vilket var roligt eftersom det är länge sedan jag senast läste boken. Jag skulle tro att det var under min värsta Austen-fas, ungefär samtidigt som jag skrev min c-uppsats i engelska – "Passion and Prudence: opposed forces in 'Pride and Prejudice' and 'Emma'". Då slukade jag allt, både det jag tidigare läst och en hel massa annat. Austen skrev tyvärr inte så mycket, det blev bara sex stycken avslutade romaner, så det blev till att även läsa en del av hennes icke publicerade saker, och några oavslutade romaner.
Den som har läst "Northanger Abbey" vet ju att huvudpersonen Catherine med skräckblandad förtjusning läser boken "The Mysteries of Udolpho" (eller "Röfvarslottet i Apenninska bergen", som den tydligen fick heta på svenska) av Ann Radcliffe, och det är delvis denna bok som får henne att fantisera om mord och mörka hemligheter i garderober och kistor när hon är på besök på Northanger Abbey. Och sällan har jag blivit så besviken på en bok som när jag läste "The Mysteries of Udolpho" ... Det är en gotisk skräckroman och är allt som Jane Austen inte är, dvs. allt annat än tidlös. Den känns ungefär lika aktuell som Richardsons "Pamela eller dygdens belöning" (och för er som till äventyrs inte har läst om Pamela så tror jag att titeln ger en ganska rättvis bild av hur spännande boken är ...) I Udolpho är det en liten mesig, försvarslös och föräldralös flicka som heter Emily som får utstå en mängd vedermödor, som närmanden från sin förmyndare, och spärras in i en borg i Apenninerna. Dötrist, helt enkelt.

Men trots min besvikelse på Udolpho så kunde jag inte låta bli att efter gårdagens Austen-film gå in på Bokus och beställa "The Monk" av Matthew Lewis – boken som ger lilla oskyldiga Catherine så heta och vansinniga drömmar (vilket jag inte alls kan minnas förekom i boken). Boken levereras om en dryg vecka, och jag återkommer och berättar om den hade samma effekt på mig som på Catherine.

Tror du verkligen att jag är under tjugo ...?

Lagom till trettiotvårsdagen så fick jag i dag visa leg på systemet för första gången på några år. Visst, det kan ha något att göra med att jag ganska okammad kom in på systemet här i Hornstull kvart över tio på morgonen för att köpa ett helrör vodka – men ändå!

Isabellagult och bloody marys

Jag sitter och skriver ett författarporträtt om Philippa Gregory, författare till boken "Den första hustrun" som vi ska ha med i nästa volym av Det Bästas Bokval. Boken handlar om Katarina av Aragonien, infantan som gifte sig först med den engelske tronarvingen Arthur, och som när denne dog benfast hävdade att hon var oskuld och på så sätt fick möjlighet att gifta om sig med Arthurs bror Henrik (då det inte var okej att bli buksvåger med sin bror). Men det var ju som bekant ingen höjdare att vara fru till Henrik VIII. Hur som helst, Katarinas föräldrar var ju Los Reyes Católicos, Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, och när jag skrev Isabellas namn så tänkte jag på uttrycket isabellagult och så försökte jag komma ihåg vilken drottning det var som vägrade att byta underbyxor förrän de vann kriget och därav gav namn åt färgen isabellagult. Kan det ha varit Isabella av Kastilien? Och mycket riktigt, när jag tittar i NE så finns ordet med, visserligen inte "isabellagult", men väl "isabellafärg". Och enligt myten var det så att Isabella lovade att inte byta linne förrän Granada var intaget, och eftersom det ju tog ett bra tag så hann linnet bli missfärgat. Men nog tycker jag att mitt minne av att det var underbyxor hon inte skulle byta är snäppet roligare – och lite mer av en uppoffring. Men jag vet inte ens om de hade underbyxor på den tiden.
Katarina fick ju sedermera också en dotter med Henrik VIII (och hade det blivit en son så hade det förmodligen inte blivit så många fruar för lille Henke), som under fem år regerade i England under namnet Maria I. Eller Maria den blodiga (Bloody Mary) som hon också kallades på grund av sin förkärlek för att bränna protestanter som kättare. Och därifrån kommer namnet på en gammal favoritcocktail som fått lite av en renässans i mitt liv den senaste tiden!

Leva på hoppet

Om jag skulle få ett brev som meddelar att någon jag älskar dött, så kan man väl på sätt och vis säga att personen inte är död, åtminstone inte i min värld, förrän jag öppnat brevet. För mig inträffar då dödsfallet i samma ögonblick jag läser brevet, snarare än när personen dör. Och om jag går omkring med en miljonvinst i plånboken utan att veta om det, är jag då miljonär eller inte?
Gång på gång väntar jag med att göra saker för att så länge som möjligt kunna leva i förhoppningen om något. Det kan gälla något så simpelt som att vänta några extra minuter på morgonen med att kolla sin mejl, eftersom det finns något speciellt mejl, från någon speciell person, som man verkligen hoppas ska ha kommit. För så länge man inte har kollat finns ju mejlet potentiellt där. Eller man kanske köper en lott (vilket jag gör ungefär en gång om året, så det är inte konstigt att jag aldrig vinner en miljon ...) och går omkring med den i plånboken i flera veckor. För så länge den inte är skrapad så är den ju en potentiell miljonvinst.
Värre vore det ju om det t ex är ett läkarbesök man skjuter upp eftersom man är orolig för vad man ska få för svar. För ett negativt besked från en läkare är ju oftast mindre negativt ju tidigare man får det ...
Man skulle kunna säga att det här betyder att vi lever på hoppet, men ett annat sätt att se det på är förstås att vi lever i ständig rädsla för att bli besvikna. Hmmm ...

Allt detta tänkte jag på när jag i morse hittade på den ena saken efter den andra som behövde göras innan jag kollade vad jag fått för meddelanden på mina diverse mejlkonton. Och kanske var det för att det fanns något speciellt som jag hoppades skulle ha kommit. Nåja, nu hade det inte det, och det var i och för sig ganska väntat (suckade hon stoiskt).

Carmen och Flipper

Jag sitter i soffan med tända ljus och översätter. Då jag egentligen inte har någon ordentlig paus inplanerad förrän Janes Austens "Övertalning" börjar klockan halv tio i kväll så skapar jag mig små raster genom att planera/drömma inför min Australienresa i mars (det som ska bli belöningen för att jag sitter här och jobbar trots att det är söndag). Häromdagen fick jag ett mejl om att de spelar Carmen i Operahuset i mars, och eftersom det ju är din älsklingsopera, Moa, så tänkte jag att vi kanske ska köpa biljetter ...? Ja! Och nu har jag precis fått veta att jag får låna ett strandhus några timmar utanför Sydney av en kompis, så dit kommer jag att åka ihop med några av mina allra bästa vänner. Huset ligger precis vid vattnet, det finns en stor terrass med en barbeque, och havet är fullt av delfiner. Å. Vad. Jag. Längtar.
Så medan regnet piskar utanför rutan och spolar bort vintern för att än en gång låta Stockholm bli grått och vått och ruskigt, sitter jag här i min soffa och drömmer om ljumma vindar och Bloody marys i solnedgången medan Flipper vinkar åt oss med sin stjärtfena.

Spa-ni-en, är ett land ...

Oj, vad jag hoppas att pianot det bankats på hos grannen inte är en ny leksak i ett hushåll med barn, utan att det är ett barn som i dag kommit på ett enstaka, mycket sällan upprepat, besök i ett hushåll med ett piano.

Att hålla eller inte hålla

Nej, nu ska det bli slut med förra årets hattiga bloggskrivande! 2008 ska jag försöka skriva lite varje dag! Se det som ett nyårslöfte. (Nyårslöften är ju lite mer okej att bryta än andra löften, inte sant? Alla vet att det ligger i nyårslöftenas natur att man lovar något man vet att det kommer att vara nästan omöjligt att hålla.)

Så, vad vill jag mer göra under 2008?

1. Jag ska lämna in en översättning av "Die with me" som jag är stolt över och som känns genomarbetad och bra senast första mars. (löfte)
2. Jag ska andas genom näsan och inte låta mig bli stressad av saker jag inte kan påverka (nyårslöfte)
3. Jag ska inte kolla min mejl eller Facebook en enda gång under min Australienresa i mars (nyårslöfte)
4. Så fort snön smälter ska jag ringa skorstenskillen en gång om dagen för att se till att han äntligen masar sig ut till Bäckhem (löfte)
5. Jag ska alltid dricka varannan vatten (nyårslöfte)
6. Jag ska bli en snällare och lyckligare människa (nyårslöfte)

Sådär. Jag tror att det var allt.