Udolpho

I går satt jag och såg på nyfilmatiseringen av Jane Austens "Northanger Abbey", vilket var roligt eftersom det är länge sedan jag senast läste boken. Jag skulle tro att det var under min värsta Austen-fas, ungefär samtidigt som jag skrev min c-uppsats i engelska – "Passion and Prudence: opposed forces in 'Pride and Prejudice' and 'Emma'". Då slukade jag allt, både det jag tidigare läst och en hel massa annat. Austen skrev tyvärr inte så mycket, det blev bara sex stycken avslutade romaner, så det blev till att även läsa en del av hennes icke publicerade saker, och några oavslutade romaner.
Den som har läst "Northanger Abbey" vet ju att huvudpersonen Catherine med skräckblandad förtjusning läser boken "The Mysteries of Udolpho" (eller "Röfvarslottet i Apenninska bergen", som den tydligen fick heta på svenska) av Ann Radcliffe, och det är delvis denna bok som får henne att fantisera om mord och mörka hemligheter i garderober och kistor när hon är på besök på Northanger Abbey. Och sällan har jag blivit så besviken på en bok som när jag läste "The Mysteries of Udolpho" ... Det är en gotisk skräckroman och är allt som Jane Austen inte är, dvs. allt annat än tidlös. Den känns ungefär lika aktuell som Richardsons "Pamela eller dygdens belöning" (och för er som till äventyrs inte har läst om Pamela så tror jag att titeln ger en ganska rättvis bild av hur spännande boken är ...) I Udolpho är det en liten mesig, försvarslös och föräldralös flicka som heter Emily som får utstå en mängd vedermödor, som närmanden från sin förmyndare, och spärras in i en borg i Apenninerna. Dötrist, helt enkelt.

Men trots min besvikelse på Udolpho så kunde jag inte låta bli att efter gårdagens Austen-film gå in på Bokus och beställa "The Monk" av Matthew Lewis – boken som ger lilla oskyldiga Catherine så heta och vansinniga drömmar (vilket jag inte alls kan minnas förekom i boken). Boken levereras om en dryg vecka, och jag återkommer och berättar om den hade samma effekt på mig som på Catherine.