Då i vårt mörka hus ...

I går kväll pysslade jag och Marie (å, vi hade stora planer, men i slutändan vete sjutton om det blev så himla mycket mer än apelsiner med nejlikor i ...) och i morse trotsade vi mörkret och kylan och den allmänna morgontröttheten och gick på luciatåg i Essinge kyrka. Jag har ju alltid varit förbaskat gråtmild av mig, och när lucian kom in och var en knubbig tjej med mörkt hår (och elljuskrona i stället för levande ljus på huvudet - vilket verkar vettigt när det handlar om tolvåringar) och världens största leende, så svämmade ögonen över. Då glömde jag den irriterande treåringen som sparkade mig i ryggen och pratade alldeles för högt - på franska dessutom - och det var bara lycka.