Var krishanteringen sämre förr?

I morse pratade de på nyheterna om rektorn som blev knivhuggen på en skola i Upplands-Bro igår. På SVT:s hemsida står det att kommunen efter dådet kallade in "sin grupp för psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor eller katastrofer, och eleverna skickades hem". Vilket får mig att tänka på när rektorn på min högstadieskola begick självmord. En morgon blev vi underrättade (jag vill minns att det var via skolans högtalarsystem, men det låter ju nästan för absurt för att vara sant) att vår rektor hade tagit livet av sig kvällen innan och att det nu var studierektorn som nu var tillförordnad rektor. Och jag kan inte inte minnas att vi någonsin hade några samtalsgrupper eller ens diskussioner om det som hänt. Det fanns definitivt ingen krisgrupp som kallades in. Jag vet inte om jag reflekterade så mycket över det just då, men nu i efterhand känns det märkligt att man inte följde upp det mer. Det måste ju rimligtvis ha funnits en risk att många av ungdomarna på skolan, mellan tretton och sexton år gamla, hade behov av att prata om det.
Jag vet i alla fall att jag hade svårt att bli av med bilden i huvudet på vår döde rektor i badkaret.