Leva på hoppet

Om jag skulle få ett brev som meddelar att någon jag älskar dött, så kan man väl på sätt och vis säga att personen inte är död, åtminstone inte i min värld, förrän jag öppnat brevet. För mig inträffar då dödsfallet i samma ögonblick jag läser brevet, snarare än när personen dör. Och om jag går omkring med en miljonvinst i plånboken utan att veta om det, är jag då miljonär eller inte?
Gång på gång väntar jag med att göra saker för att så länge som möjligt kunna leva i förhoppningen om något. Det kan gälla något så simpelt som att vänta några extra minuter på morgonen med att kolla sin mejl, eftersom det finns något speciellt mejl, från någon speciell person, som man verkligen hoppas ska ha kommit. För så länge man inte har kollat finns ju mejlet potentiellt där. Eller man kanske köper en lott (vilket jag gör ungefär en gång om året, så det är inte konstigt att jag aldrig vinner en miljon ...) och går omkring med den i plånboken i flera veckor. För så länge den inte är skrapad så är den ju en potentiell miljonvinst.
Värre vore det ju om det t ex är ett läkarbesök man skjuter upp eftersom man är orolig för vad man ska få för svar. För ett negativt besked från en läkare är ju oftast mindre negativt ju tidigare man får det ...
Man skulle kunna säga att det här betyder att vi lever på hoppet, men ett annat sätt att se det på är förstås att vi lever i ständig rädsla för att bli besvikna. Hmmm ...

Allt detta tänkte jag på när jag i morse hittade på den ena saken efter den andra som behövde göras innan jag kollade vad jag fått för meddelanden på mina diverse mejlkonton. Och kanske var det för att det fanns något speciellt som jag hoppades skulle ha kommit. Nåja, nu hade det inte det, och det var i och för sig ganska väntat (suckade hon stoiskt).