Min vän Colleen

Som jag förmodligen tjatat om tidigare så ska jag ju åka till Australien i mars. Den sjätte mars hoppas jag på ett Qantasplan som via London tar mig till Peking där jag ska halvvägshänga några dagar för att sedan åka vidare till Sydney där jag landar tisdagen den elfte. Jag satt och pratade med Heidi i telefon häromkvällen och vi planerade vår lilla roadtrip till strandhuset utanför Sydney, och när hon var tvungen att lägga på eftersom hon var på jobbet och hennes chef uppenbarligen satt och blängde surt på henne så ringde jag en annan av tjejerna som ska med på roadtrippen: Colleen

Colleen och jag träffades i Kairo i januari 1996, dagen efter min tjugoårsdag (ihop med Heidi, Dell och Tracey som också ska med till strandhuset i mars). Vi svettades i våra vita rockar på filmstatistjobbet, och sedan gick vi tillbaka till hotellet och körde något galet drinking game tills vi alla var så fulla att det förmodligen var olagligt i ett muslimskt land som Egypten.
Colleen är från Sydney i Australien, och precis som så många australiensare är hon en härlig blandning av kulturer. Hennes mamma är av brittisk härkomst och hennes pappa från något varmt och spännande land (som jag alltid glömmer vilket det är...), som hon brukar skylla alla sina mer exotiska personlighetsdrag på. Hon är vacker, med världens mest generösa leende, och en av de flirtigaste personer jag någonsin träffat. Jag tror aldrig att jag har sett någon – killar som tjejer – som inte smälter och kapitulerar fullkomligt hennes sällskap.
I Kairo var jag och Colleen lite fattigare än alla andra, och när vår filmchef Sudani sa att vi kunde bo i hans lägenhet gratis – eftersom han bodde hos sin tjej, tror jag – så nappade jag och Colleen på det, trots att hotellet bara kostade fem egyptiska pund natten, dvs. ungeför tio kronor. Sudani bodde på nionde våningen i ett hus utan hiss (och förmodligen även utan tak eftersom man i Kairo inte behöver betala skatt på ett hus som inte är färdigbyggt – vilket fått till följd att ytterst få hus i Kairo faktiskt blir helt färdigbyggda). Och efter en natt i den där öde lägenheten, där vi satt uppe hela natten och drack läbbig Stella-öl, gjorde misslyckade hennatatueringar och pratade så kändes det som om vi var vänner för livet. Senare flyttade vi av olika anledningar tillbaka till hotellet, vilket nog var bra, men från den dagen försvarade Colleen mig med näbbar och klor när så behövdes. När vi t ex mycket sent omsider fick veta att ett jobb vi suttit och väntat på i Kairo gått om intet var det hon som gick ner och skällde ut Hassan efter noter när jag låg uppe på mitt rum och grät eftersom detta innebar att jag inte skulle ha tillräckligt mycket pengar för att ta mig tillbaka till Israel.
Senare sammanstrålade vi i Tel Aviv och där ägnade vi några månader åt att prova brudklänningar och dricka bensintequila på Mulligans II, spela backgammon, äta falafel och bagels och prata feminism. Sedan sågs vi inte på många år, inte förrän jag kom till Sydney 2005. Då hade hon på sig ett smycke med kvinnokampstecknet som jag gjort åt henne i lera 1996 och det var som om vi aldrig varit skilda åt. Sedan träffades vi 2006 igen, och nu, 2008, är det ännu en gång dags. Vilket man kan tycka är ganska bra efter att inte ha bott i samma land, eller ens i samma hemisfär, på mer än tio år! Tack för det Colleen!