Always look on the bright side of life

När jag läste det här på Tjuvlyssnat kom jag att tänka på en annan sketch där det också var ganska synd om Eric Idle, nämligen den här.

Monica Bonvicini

Jag har ju alldeles glömt bort att skriva att jag var på Monica Bonvicinis utställning på Bonniers konsthall häromveckan, och den var jätteintressant! Jag rekommenderar dock absolut en guidad tur. Vi hade en otroligt kunnig guide, en ung kille, som hade stenkoll på feministiska teorier, den offentliga och det privata, arkitektur och allt sånt.
Och man bör absolut inte missa konstverket "Vad tycker din fru/flickvän om dina torra och valkiga händer?" som trots att det tycks bekräfta alla ens fördomar om byggjobbare också är närmast homoerotiskt.. Jag hade kunnat knalla omkring där och läsa i all evighet.

Dylan

Igår såg jag Bob Dylan i Globen. Och märkte till min förvåning att en del människor tillbringade nästan hela konserten med att dricka öl. Jag fattar inte riktigt varför nån skulle betala 550 spänn för en spelning två timmar och sedan tillbringa hela konserten med att springa ut och in för att köpa öl och gå på toa. Visst är det trevligt att kunna ta en öl, men om det innebär att man missar halva konserten så tycker jag i alla fall att det är ganska lätt att hålla sig. Men det måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal. Och om jag håller på att bli gammal så passade jag ju ganska bra in ihop med resten av publiken på Globen i går kväll.
Det var en bra konsert och Dylan var spattigare än jag sett på länge. Han tog nästan på små danssteg och sprätte med benen och – med lite god vilja – kan man nog nästan säga att han ruskade lite på håret. Jag satt dock förgäves och väntade på att han skulle spela min favvolåt, "Visions of Johanna", som för övrigt innehåller mitt favvoord på engelska: "entwined" (Louise and her lover, so entwined). Men att jag fick vänta förgäves var inte särskilt förvånande; jag har aldrig hört honom spela den live.
Nåväl, detta om Dylan.

Sämst

I dag var jag på ett nytt pass på Friskis och svettis: Aerobics I. Och det var lite av en ny erfarenhet, för för första gången så var jag utan konkurrens både äldst, tjockast, fulast och sämst i hela salen. Alla verkade veta precis vad de höll på med och hoppade och snurrade glatt omkring - vilket jag i och för sig också gjorde, men för det mesta åt fel håll. Och så var det är sån där stor spegel längs hela väggen (som man annars vanligtvis är förskonad från på FS) så att man riktigt skulle kunna se hur fel man gjorde.
Så nu är jag naturligtvis tvungen att alltid gå på det här passet för att lära mig att hoppa rätt. Och till och med när jag klarar det så är ju inte utmaningen slut där. Det finns även ett Aerobics II. Och jag förmodar att alla där är ännu lite yngre, smalare, snyggare och bättre ...

Lite förvånad ...

... blir man allt när Skansenakvariejonas helt plötsligt ringer på mobilen. Och så känner man sig lite viktig.

För övrigt ...

... försöker jag föra in våren på mitt lilla kontor genom att odla krasse i fönstret.

Guran och jag

Trots att jag är inne på min andra termin med ABF-gitarr så kan man inte direkt säga att jag är nån hejare på att spela. Och det beror inte på att jag är helt obegåvad utan snarare på att jag är väldigt slö. Precis som när jag i unga år spelade trombon på kommunala musikskolan så övar jag inte ett nå på hela veckan, och sen sitter jag och hetsspelar en halvtimme innan lektionen börjar. Så jag säger som min stora Elizabeth Bennet (när Darcy skyller sitt otrevliga sätt på att han har svårt att vara öppen med främmande människor):
"My fingers do not nove over this instrument in the masterly manner which I see so many women's do. They have not the same force or rapidity, and do not produce the same expression. But then I have always supposed it to be my own fault - because I would not take the trouble of practising. It is not that I do not believe my fingers as capable as any other woman's of superior execution."
Så egentligen kanske det vilar en virtuos gitarrist nånstans djupt inom mig, men jag släpper som inte riktigt fram den. Jag kanske bara är för otålig - tålamod är verkligen inte min starka sida. Jag vill liksom hellre tro att det är nåt fel på mitt lillfinger eftersom det är så förbenat snett än att inse att det bara handlar om att jag måste öva mer. Å andra sidan så kan jag ju sitta med en visbok och sjunga en hel kväll för mig själv (när det inte är nåt bra på teve).
Min gitarrlärare Olle pratar i alla fall glatt på om kadenser och terser och kvinter och uppåtgående legaton och synkoperade byten och jag vet inte vad. Och jag ler och försöker tämja mitt sneda lillfinger och klura ut hur man enklast byter från ett G till ett B7. Jag har tänkt att jag kanske kan gå om typ termin 2 många gånger (inte termin 1, för "Lilla snigel" och "Broder Jakob" kan jag faktiskt vid det här laget) för att på så sätt lära mig grunderna ordentligt utan att behöva öva hemma.
Nu blev jag inspirerad och plockar raskt fram gitarren för att riva av "Mossbelupen hydda". Den är aldrig fel.

Heliga familjen

Den nya tidens familjebildningar skulle man nog kunna skriva många tegelstenar om. Jag är ju som så många andra skilsmässobarn, men mina föräldrar skilde sig först när jag var sexton, och ingen utav dem flyttade ihop med sina respektive förrän långt efter det att jag lämnat Örebro. Jag har alltså inga erfarenheter av styvfamiljer. Men ämnet fascinerar - just eftersom det är så svårt. Det finns ju absolut ingenting som säger att man automatiskt älskar sina styvbarn; man kanske inte ens tycker om dem ...
I höstas var jag på Mosebacke och lyssnade på Frans Haraldsen när han spelade i Cornelisrummet, och då var det även en annan kille som spelade. Jag tyckte om det jag hörde och köpte hans skiva. Sen glömde jag bort skivan, och den låg och samlade damm nånstans tills jag av en händelse stötte på skivans upphovsman Peter Barlach. Han berättade att han hade en föreställning på Klara soppteater, och några dagar senare köpte jag en biljett till föreställningen och dammade av skivan.
Skivan är bra, men föreställningen på Klara var riktigt bra. Rolig och sorglig och intensiv. Barlachs skiva heter "Heliga familjen" och handlar just om hur svårt det är att leva med någon som för med sig både barn och - på sätt och vis - en exmake till det nya boet. Efter showen köpte jag även hans nyutkomna romandebut (han skriver dessutom dramer; visst är det otäckt med såna där människor som gör så många olika saker - och dessutom är bra på typ allt?) "Inte bara tennis", som handlar om tolvårige John vars mor dör i en bilolycka. Den är utgiven på Bonnier Carlsen och har det där lite irriterande överdimensionerade typsnittet som ungdomsböcker ofta har (och dessutom en del väldigt konstiga avstavningar och horungar) men den är absolut läsvärd även för vuxna. Detaljerna och träffsäkerheten är ibland ordentligt skrämmande.
Hur som helst, Peter Barlach är en musiker och författare som jag är glad att jag råkade stöta på.

Otrohet igen

Efter en trevlig middag i lördags började vi prata om det jag skrivit om otrohet (det är alltid så trevligt när det visar sig att folk läser min blogg – även om det bara är de närmast sörjande), och det visade sig att alla närvarande var rörande överens med mig, vilket alltid är trevligt. Det är den som är otrogen som som bör ställas till svars för sina handlingar, inte "den andra". Men jag vet att denna min inställning vid några tillfällen ifrågasatts.
Jag tycker naturligtvis inte att det är särskilt märkligt om någon som blivit bedragen även blir arg på den ens älskade varit otrogen med – i en sån situation är det ju knappast logiken som styr – men jag tycker i princip inte att man har moralisk rätt att vara det. Om det inte är någon man känner förstås, för då har ju personen en moralisk skyldighet som vän. Hänger ni med?
En gång för flera år sedan, efter en sen natt som redan flera timmar tidigare övergått i morgon, kysste jag en kille på en bro. När vi träffades nästa gång fick jag reda på attt han hade flickvän, men att det var "dåligt" mellan dem. Samma kväll kysstes vi igen. När vi vid ett senare tillfälle pratade om det, och jag undrade varför han gjort det han gjort så sa han att jag inte skulle sätta mig på några höga hästar eftersom jag minsann kysst honom trots att jag visste att han hade flickvän. Han ansåg alltså att jag skulle ha dåligt samvete för att han bedragit en kvinna jag aldrig ens träffat.
Nu tycker jag ju att det verkar ganska självdestruktivt att vara "den andra", men jag vidhåller att jag tycker att "den andra" är utan moralisk skuld. Den som bryter sitt löfte till någon bär skulden, inte den som är delaktig i att löftet bryts.
Så Adam kan slänga sig i väggen om han tror att han kan skylla på Eva som trugade honom att äta äpplet. Och Lilit, som i sin tur trugade Eva att smaka den förbjudna frukten, ska vi kvinnor rentav tacka. För annars hade vi kanska lallat omkring där i paradiset utan att veta sanningen om nånting.
Det där sista hade ju egentligen inte alls nåt med saken att göra, men av nån anledning kom jag att tänka på en av mina favvoböcker på gymnasiet: "Lilith - Adams första hustru" av Anita Gustavsson. Den finns på Bokus för 49 spänn. Köp den!

Tre tvättider till Beijing!

Just nu räknar jag tiden i tvättider. Eftersom jag har tvättat idag så innebär det att jag bara har en tvättid kvar till New York, och bara tre tvättider kvar till Beijing!

Bitterfittan

Har känt mig lite hängig i ett par dar, helt enkelt inte riktigt på topp, och det försökte jag bota genom att ta ett bad och läsa klart "Bitterfittan" av Maria Sveland. Skitbra bok som bör läsas av alla sjuttiotalister - kvinnor som män (men något säger mig att det inte kommer att bli särskilt många killar som läser den).
Maria Sveland är liksom jag från Örebro. Hon gick två år över mig i skolan, både på högstadiet och gymnasiet.
Det finns särskilt en scen i boken där huvudkaraktären Sara berättar om sin matte-och fysiklärare Nils som förminskar och förnedrar henne, och eftersom jag vet att stora delar av boken är självbiografiska så kan jag inte låta bli att fundera på om det möjligtvis är min gamle matte- och pv-lärare (praktisk vetenskap?) Christer som hon talar om. Han som berättade snuskiga historier och sa till oss att de tjejer som hade urringat på sig skulle få högre betyg.
Ibland skulle jag göra vad som helst för att få vrida klockan tillbaka och uppleva vissa situationer igen. Tänk om jag då vetat att det enda rätta hade varit att be Christer att dra åt helvete och sedan anmäla honom för sexuella trakasserier. Tänk om ... Tänk om ...
En orsak till att jag verkligen gillar Maria Svelands bok är att hon tar upp alla de där småsakerna; de där sakerna som är svåra att sätta fingret på. Det är så oändligt mycket svårare att hantera de där små små kommentarerna än mer handgripliga akterna som t ex nån som nyper en i häcken.
Det står ingenting i "Bitterfittan" som jag inte redan visste. Och det är precis just därför den är så bra.

Men vart tusan tog vattnet vägen?

Igår var det ännu en gång dags för ett av klanen Björks musikalbesök. Det började med "Chess" för några år sedan, och målet har varit att välja föreställningar som alla – från fyrtiotalister till nittotalister – kan ha nån behållning av. Och jag tror att vi har prickat ganska rätt: "Grease" och "Jösses flickor" var båda uppskattade. Men det vete sjutton om minstingen Hugo, åtta år, var särskilt imponerad av "Tolvskillingsoperan" ... Och det gäller att boka biljetter i god tid, för det är inte så lätt att få tag på arton biljetter på samma rad.
I går var vi och såg "Singin in the Rain" på Oscarsteatern. Pernilla följde med på en överbliven biljett, och jag hoppas att hon inte blev alltför avskräckt. Så många Björkar på en gång kan vara ganska överväldigande.
Efter föreställningen var jag dock fast besluten om att köpa mig en gul regnrock och att lära mig steppa.

Inte så värst vippigt, men ändå ...

Då och då brukar jag gnälla lite på Pernilla eftersom jag tycker att hon som jobbar på DN borde kunna fixa biljetter och vip-kort och backstagepass till en massa häftiga grejer, men hittills har jag inte fått gå på en endaste liten mingelfest eller fått gå före en endaste liten kö. Men det suger i min vip-tarm, så desperat som jag är inser jag att jag får nöja mig med det som bjuds. Följaktligen nappade jag direkt när H&M bjöd in till förhandsfrukostshopping på nya Madonnakollektionen. Och eftersom jag inte är småsint lät jag Pernilla följa med.
Och det kändes faktiskt lite vippigt när jag fick ta upp beställningar från alla på jobbet. Och när vi kom dit, klockan halv åtta i morse, fick man bara komma in om man stod med på listan. Och det gjorde vi. Jag har typ ALDRIG ens stått med på en lista tidigare.
Sedan började vi trängas med de andra vip-gästerna; det var inte så mycket folk (vilket naturligtvis bidrog till vip-känslan) men de hade valt att ställa hela Madonnakollektionen i ett litet hörn av lokalen. Vi rev åt oss plagg, provade, betalade och koncentrerade oss sedan på den fina frukosten som stod framdukad. Mackor och bagels och juice och smoothies och kaffe. Gratiskäk ger höga vip-poäng.
Och på jobbet var de så tacksamma för att jag vip-handlat att de köpte en flaska vin till mig.
Det är roligt nästan jämt.

Jordärtskocka

I går köpte jag jordärtskocka för första gången i mitt liv. Jag visste faktiskt inte ens hur de såg ut. Dessutom har jag alltid trott att det heter jordärts-kocka, inte jordärt-skocka. Jag förmodar att det då också heter kronärt-skocka. Tänk, man lär sig nåt nytt varje dag. Vad dessa två skockor har med varandra att göra är dock fortfarande oklart.

Jätten Finn

Tänk vad man kan bli glad över folk som gör sådana där små omtänksamma saker. När jag var i Lund förra helgen så var det en Lundabo som berättade för mig om jätten Finn, en saga jag aldrig hört talas om tidigare. Och i dag kom det ett litet brev med posten med en liten broschyr om sagan från snälla Thomas. Han ville att jag skulle läsa en bättre version av sagan än den han berättat.
Omtänksamt och snällt och jag blev glad.
Brev är för övrigt väldigt trevliga att få; de slår liksom mejl med hästlängder.

Ambassader

I morse cyklade jag till kinesiska ambassaden (som för övrigt ligger en bra bit bort från Stora Essingen ... särskilt när det helt plötsligt börjar snöa) för att skaffa mitt visum. Den skulle öppna klockan nio, och med tidigare ambassadbesök i färskt minne såg jag till att vara där i god tid, redan kvart i nio. Döm av min förvåning när det redan var öppet och man bara kunde knalla rakt in och ta en liten nummerlapp och få komma fram till luckan och lämna in sin lilla blankett inom två minuter. Jag kom därifrån redan tio i nio.

Tänk om ändå alla mina ambassadbesök varit så lätta. Jag minns egyptiska ambassaden i Israel - två timmars köande för att få lämna in ansökningsblanketten och sedan ytterligare två timmar när man skulle hämta visumet på eftermiddagen. Eller visumkontoret i Tel Aviv där man fick räkna med minst en hel dags köande för att förnya sitt visum. Eller svenska ambassaden i Kairo där de vägrade att berätta vad som kunde hända om man stannade längre i landet än ens visum tillät.

"Snälla, kan ni inte bara berätta vad ni tror skulle hända?" (frågar lilla nittonåriga jag)
"Man får inte stanna längre än visumet anger."
"Nej, jag förstår det, men jag har inga pengar och måste stanna kvar en vecka. Så jag skulle bara vilja veta vad som skulle kunna hända. Blir man deporterad? Fängslad? Böter."
"Man får inte stanna längre än visumet anger."
"Nej, men vad skulle hända?"
"Man får inte stanna längre än visumet anger."
"Nähä ..."

Eller när jag kom till svenska ambassaden i London då mitt pass blivit stulet och de sa att jag inte kunde få ett nytt om jag inte hade en legitimation. Nähä, sa jag och såg framför mig hur jag satt fast i England i all evighet. Men när jag hade tjatat ett tag gav de med sig och sa att det nog skulle kunna fixas.
Eller när jag skulle skaffa ett sexmånadersvisum till Australien och det krävdes tre vändor till ambassaden i London, ett intyg på att jag hade en massa pengar samt eller rekommendationsbrev från min chef. (I London är det å andra sidan ungefär lika krångligt att öppna ett bankkonto: ett rekommendationsbrev från en kund i banken, två officiella brev med ens adress på samt ett brev från ens bank hemma är det minsta de kräver. Märk väl, detta är vad som krävs för ett BANKKONTO, inte ett kreditkort eller nåt annat spännande).
Eller kambodjanska ambassaden i Vientiane, som var öppen mellan halv åtta och sju och trettio måndag till söndag.

Men på kinesiska ambassaden gled man in och gled ut i ett nafs. Nu har jag ju å andra sidan inte fått mitt visum än, det ska hämtas på fredag, så än kan mycket hända ...

Varannanminutsväder

Vilken varannanminutsväder! Man kan bli förvirrad för mindre. Snö, solsken och regn om vartannat. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag lämnade cykeln hemma i morse (särskilt med tanke på att jag ska spela gitarr i Bagis ikväll).
Men jag är övertygad om att bakslaget endast är tillfälligt. Snart kommer solen att skina igen, och jag kommer ännu en gång att kunna äta lunch på en parkbänk. Jag tar dock det säkra för det osäkra och väntar ytterligare några veckor med att vinterförvara vantarna, lågga undan varmvattenflaskan och börja gå barbent.
Men jag vägrar att ta på mig vinterkappan igen. Där går min gräns.

Otro det om ni vill

Vad tycker folk i allmänhet om otrohet? Vad är egentligen okej? Själv har jag nog altid naivt tänkt att när man är i ett förhållande med någon man älskar så är det enkelt att säga nej. Naturligtvis – eller kanske snarare förhoppningsvis – blir man attraherad av andra människor, något annat vore väl konstigt, men gränsen som man inte bör överskridas borde vara klar. Olika för olika människor, men klar.
Som singel måste jag dock erkänna att jag har mött många som verkar ha en gräns som är betydligt mer töjbar än vad jag skulle önska i ett förhållande.
När jag pluggade försökte en kursare kyssa mig på väg hem från Gula villan en kväll. När jag protesterade och sa att han ju för sjutton hade flickvän som dessutom var höggravid med hans barn så försökte han skämta bort det hela, och sen sa han att deras sexliv inte var så bra för tillfället. Surprise surprise. Det där var ett extremt exempel, men jag har faktiskt träffat många sympatiska, intelligenta män genom åren som befunnit sig i bra förhållanden (helt beroende på hur man definierar "bra" förstås) men som varit villiga att vara mer eller mindre otrogna. Jag kan ha viss förståelse för någon som är otrogen i fyllan och villan - alla kan begå misstag - men vid de tillfällen jag tänker på har det inte handlat om ögonblickets rusning utan mer utstuderat, eller kanske snarare likgiltigt, som om det inte vore nån stor grej.
Häromkvällen träffade jag en trevlig man med vacker och intensiv blick – och fru och barn i en av Stockholms tjusigare förorter. Av någon anledning kom vi att stå bredvid varandra på baren - vi var båda där ensamma - han köpte ett glas vin till mig, vi pratade visor, jag köpte en öl till honom, han berättade om sin familj, vi utväxlade visitkort, jag blev lite så där pladdrig och nervös som man blir när man känner att någon betraktar en på det där sättet, han skulle ta en taxi hem, vi kindpussades och sedan, mer eller mindre bara som en missriktad kindpuss, kom en snabb puss på munnen.
Nu ska ingen skugga falla över denne man; jag vet ingenting om honom, eller hans liv eller hans gränser. Men trots att jag är väl medveten om min oerhörda dragkraft på det otäcka könet så har jag svårt att tänka mig att han efter så kort tid skulle ha funnit något hos mig som han inte funnit hos många andra kvinnor tidigare. Och det fick mig att fundera på fenomenet i allmänhet.
Skulle ni tycka att det var okej? För mig var det ju inga problem; jag är singel och det var hur som helst inget sexuellt med pussen. Men jag skulle inte vilja att min man pussade tjejer han precis träffat på det sättet. Gärna vänner – mer pussar åt människorna! – men inte okända kvinnor.
Nu hade jag kunnat göra en liten enkät där jag ställde frågan om hur många som nånsin varit otrogna, men istället tänkte jag vända på steken i inte en utan TVÅ små enkäter. För det första skulle jag vilja veta hur folk i allmänhet definierar otrohet. Och för det andra skulle jag vilja veta om ni nånsin varit "den andra", hur mycket eller hur lite fysisk kontakt det än har gällt. Svara så ärligt som möjligt. Det är ju helt anonymt, och jag vill faktiskt väldigt gärna veta.

Helt oväntat ...

... blev jag bjuden på bröllop i juni! I och för sig går det av stapeln samma helg som jag hade tänkt åka ner till Konstanz och hälsa på Joel, men ändå! Så nu funderar jag på om det skulle vara okej att ha mina rosa högklackade skor och min rosa klänning med egenhändigt broderade rosenknoppar och styv underkjol igen ...? Det blir ju i så fall fjärde bröllopet gillt i den utstyrseln, men jag lade ner jättemycket tid på att brodera de där förbaskade blommorna, och hur ofta får man tillfälle att ha rosa skor på sig?
Hmmm. Tur att jag har några månader på mig att fundera på saken.

En liten strimma hopp ...

Kanske kommer Åsa och Karin i alla fall ... Jag trodde att det var kört, men nu ser det lite ljusare ut. Hoppas hoppas hoppas.

Fan också

Jävlars blod, änkors och faderlösas tårar i öknen ... I flera månader har jag sett fram emot att två av mina bästa vänner ska komma till Stockholm för att fira vår första helt graviditets- och barnfria (läs: alkohol tillåten) helgen på ett och ett halvt år. Inte för att det inte är trevligt att träffa barnen, men det blir som aldrig riktigt nån tid att prata med två små knoddar som kräver uppmärksamhet. Därför hade vi bokat in den här helgen, och vi skulle dricka vin mitt på dan och över huvud taget göra precis vad vi ville.
Och nu fick jag mess om att vinterkräksjukan härjar i Ladugårdsängen. Det suger verkligen. Särskilt med tanke på att jag typ inte har nån mer helledig helg förrän i början på juni, så det blir svårt att boka om ...

Vårskriket bubblar upp i mig

I dag cyklade jag till jobbet för första gången på en och en halv månad. Gruset knastrade under däcken och det luktade så mycket vår att jag höll på att få glädjefnatt. Den första värmande vårsolen är något alldeles speciellt, och jag skulle så vanvettigt gärna vilja vara barn igen och sätta på mig jeansjackan för första gången för året och kanske till och med ta av mig strumporna där jag sitter på en parkbänk och krypa på alla fyra på vägrenen för att lyckas hitta de där allra första små tussilagoknopparna och sätta på mig gympaskorna och hoppa i diken och bli blöt om fötterna och känna att våren verkligen har kommit. Men nu råkar jag vara vuxen så det enda jag gör är att ta på mig solglasögonen och köpa en pastasallad och äta den på en bänk nedanför Högalidskyrkan. Och det var inte så illa det heller.
Jag intalar mig själv att jag måste vara beredd på att väderleken kommer att slå om igen. I mitten på mars har våren aldrig kommit för att stanna. Det vet ju varje vuxen människa.

Men det går inte, jag lyssnar inte, utan jag tror av hela mitt hjärta att det nu är slut på snö och rusk och buss till jobbet.

NYC och digital schmigital

Jodå, jag kan fortfarande se på teve. Nog hade jag förväntat mig att det åtminstone skulle se lite annorlunda ut eller nåt. Men det ser precis likadant ut.

Pernilla har äntligen fått ändan ut vagnen och bokat resa till New York. Hurra!

Nu ska jag sova. Gitarrkurs och vin med Kristofer har alldeles sugit musten ur mig.

Lund, H-borg och H-ör

Nu går vi in i en ny era. Det är ett paradigmskifte. En ny tid. En teknisk revolution. I morgon slocknar det analoga tevenätet i Stockholm. Tror jag. Eller kanske inte. Comhem hävdar att de fortsätter sända analogt. Jag tänker sticka huvudet i sanden och hoppas att min teve fortfarande fungerar i morgon. Just nu knastrar den oroväckande mitt i Six Feet Under, men det kan väl inte ha med det digitala att göra.
Nåväl.

Min dator är jättedum för tillfället och startar numera bara en gång av tio, så jag har varit datorlös hela helgen i Skåne. Telia har nämligen fortfarande ingen närmare information om när min internetuppkoppling börjar funka med Windows Vista, så den nya datorn är än så länge inte så mycket att hänga i julgran.
När jag äntligen fick i gång datorn nu i kväll trodde jag naturligtvis att jag skulle ha en hel drös mejl från alla mina vänner som undrar var sjutton jag håller hus. Pyttsan heller.

Helgen i Skåne var i alla fall mycket trevlig. Hektisk fredag med sjutåg till Lund, lunch med ö-styrelsen, möte med kille från skatteverket (som verkligen fick bita sig i läppen för att inte bryta ihop och skrika åt oss när vi ställde korkade frågor om bokföring), styrelsemöte och till sist middag med föredrag och mycket vin. Och inte sjöng jag ett endaste dugg. Jo, kanske lite medan jag diskade på kvällen, men det räknas inte.

På lördagen bar det av till Oliver i Helsingborgr. Solen sken och jag fick åka till Danmark (Danmark!). Där köpte jag sprit på gatan - bara för att jag kunde, och sen åt vi en dyr och inte särskilt upphetsande lunch på en mycket rökig restaurang. Tänk att det brukade vara så i Sverige för bara några år sedan ... Jag var dock nöjd som ett litet barn över att få åka utomlands. Jag tappade bort min båtbiljett, tog en massa foton på hus och förstod inte vad nån sa. Rena rama minisemestern.

Jaha, då har man varit i Skåne för första gången på riktigt (såvitt jag kan komma ihåg i alla fall ... eller? Mamma och pappa?).
Det kan jag gott tänka mig att göra om.

Otur i turen i oturen

Det är lite synd om mig. Jag är sjuk. Men som tur var verkar det inte vara superflunsan, utan jag har bara lite ont i halsen och lite feber: precis så där lagom sjuk som man kan bli ibland. Alldeles för sjuk för att vara på jobbet, men inte så sjuk att man inte kan se på teve och äta ostbågar. Därav tur i oturen. Men oturligt nog ligger min kollega Marianne hemma i superflunsan, med största sannolikhet nere för räkning resten av veckan, och vi har fyra böcker som måste läsas för att kunna skickas ut till våra korrläsare ... helst i slutet på veckan. Därför satt jag och plågade mig igenom en förmiddag på jobbet i dag, och därför sitter jag och läser korr just nu.
Men det är fascinerande hur bra det går att jobba lite fastän man är sjuk om man får ligga på en soffa med ett stort duntäcke och en stor kopp te. Och en påse ostbågar. Den sjukdom som på kontoret var ren tortyr och fick en att uppgivet vilja gråta som ett litet barn ("Jag orkar inte ... jag är så trött ...") känns inte alls så farlig nu.

Spola rent

En bekant till mig, jag nämner inga namn, har spolat ner sin mobiltelefon i toaletten. Klantigt! tänker ni nu, men det blir värre. När han var på toaletten och kissade gled mobiltelefonen ur fickan och ner i toaletten. Usch, vad äckligt att sticka ner handen och fiska upp den ur kisset, tänkte han. Men om jag spolar blir det ju rent vatten i toaletten igen ...

Hur kan det bli så fel när man tänker så rätt ...?

Visor och vin

I går var jag och Pernilla på Bristol i Sumpan och lyssnade på Sanna Carlstedt, Frasse Haraldsen och Finn Zetterholm. Det var lite allsång, lite progg och mycket kärlek. Och sedan föll det sig så att jag hamnade vid ett bord med Sanna och band och drack vin till klockan ett på natten. Så kan det gå. Vi diskuterade politik, drack vin, diskuterade nåt annat, drack vin, diskuterade livet, drack vin – och dessutom bjöd Sanna på en hel drös nya och gamla låtar.
I dag mår jag som jag förtjänar, men det var det värt.
Söndagen den första april är det dags för ytterligare en proggig visafton på Bristol; då spelar Sanna egna låtar och dessutom kommer Plura och Carla från Eldkvarn. Kom dit!

I fara i Mora

Precis hemkommen efter en skidtur sitter jag med blossande kinder och småkalla fötter inne i stugvärmen och väntar på att tvagningsvattnet ska koka.
Trots att den utlovade söndagssolen inte behagade visa sig så var det en härlig tur. Bra skidföre (men vad vet jag egentligen om bra skidföre): djup snö med skare, och jag tog mig relativt smärtfritt uppför backarna och for som ett flygande jehu nedför dem. Jag försökte mig även på en liten off road tur, i skogen, men det är JÄTTESVÅRT att åka i skogen. Det är en massa grenar och stenar och rötter och träd i vägen hela tiden. Och inte är marken plan, heller. Skidorna känns en mil långa när man förgäves försöker kryssa sig fram i vildmarken. Hur Gustav Vasa nånsin lyckades komma undan någon eller komma någonvart är tamigfan ett under. Han måste definitivt haft kortare skidor. Och bra valla.
Själv vet jag ingenting om valla. Antingen så glider det eller så glider det inte. Sist jag var ute och skidade stannade jag till i fem minuter och vände nosen mot himlen för att lapa i mig lite sol, och när jag skulle ge mig av igen satt jag fast. Det hade liksom klibbat fast en massa snö under skidorna, och jag fick ägna tio minuter åt att ta av mig dem och försöka skrapa bort allt.
Annars sitter ju skidåkningen lite i blodet. När jag var liten, i Boden, bodde vi bara några meter från ett motionsspår, och jag vet inte hur många gånger jag, ensam och ihop med min syster, stakade mig runt två och en halv-kilometersrundan. Vilket är ganska strongt gjort med tanke på att vi inte var så gamla - jag var sju och Tove var sex när vi flyttade därifrån. Men vintrarna var evighetslånga, och det var ett enkelt nöje som fanns nära till hands.
Lustigt nog så var också i samband med skidåkning som jag svimmade för första och enda gången i mitt liv. Det måste ha varit på mellanstadiet, då vår skola anordnade nåt som hette Hasaloppet (förmodligen i anslutning till Vasaloppet). Det var väl ett varv på några kilometer, med blåbärssoppekontroller var hundrade meter. Men min tävlingsinstinkt tog över och jag hasade på i ilande fart och sket fullständigt i all blåbärssoppa. Jag ville vinna (jag tror inte ens att man KUNDE vinna; det vara bara på skoj); jag ville vara först. Och någonstans på upploppet så svartnade det för ögonen och jag segnade ihop i en liten hög. Så kan det gå.
Och en dag som denna, när skidorna flyger fram över snön, så tänker jag att visst vore det roligt att åka Vasaloppet. Nio mil. Och sen kommer jag på att jag faktiskt aldrig åkt längre än typ fem kilometer på skidor, och de senaste femton åren förmodligen inte mer än två, och så lägger jag - realist som jag är - vasaloppsplanerna på hyllan, åtminstone för tillfället.
Man kanske skulle kunna åka Tjevasan - den är bara på tre mil - men jag åker av princip ingenting med prefixet "tjej". Åtminstone inte så länge "tjej" alltid betyder att det är lite kortare och lite snällare och lite mesigare.

Trött och nöjd

Ibland glömmer jag hur roligt och befriande det är att träna. I dag har jag hoppat och skuttat och svettats, och det var så skönt och jag mår så bra i hela kroppen. Mat blir godare och sömn blir skönare och livet känns lite lättare efter en riktig genomkörare. Problem och jobbigheter väger lite mindre, och på något sätt känns det som om grubblet försvinner och ersätts av lite klarare tankar.
Fysisk trötthet får liksom den psykiska att minska.