Otro det om ni vill

Vad tycker folk i allmänhet om otrohet? Vad är egentligen okej? Själv har jag nog altid naivt tänkt att när man är i ett förhållande med någon man älskar så är det enkelt att säga nej. Naturligtvis – eller kanske snarare förhoppningsvis – blir man attraherad av andra människor, något annat vore väl konstigt, men gränsen som man inte bör överskridas borde vara klar. Olika för olika människor, men klar.
Som singel måste jag dock erkänna att jag har mött många som verkar ha en gräns som är betydligt mer töjbar än vad jag skulle önska i ett förhållande.
När jag pluggade försökte en kursare kyssa mig på väg hem från Gula villan en kväll. När jag protesterade och sa att han ju för sjutton hade flickvän som dessutom var höggravid med hans barn så försökte han skämta bort det hela, och sen sa han att deras sexliv inte var så bra för tillfället. Surprise surprise. Det där var ett extremt exempel, men jag har faktiskt träffat många sympatiska, intelligenta män genom åren som befunnit sig i bra förhållanden (helt beroende på hur man definierar "bra" förstås) men som varit villiga att vara mer eller mindre otrogna. Jag kan ha viss förståelse för någon som är otrogen i fyllan och villan - alla kan begå misstag - men vid de tillfällen jag tänker på har det inte handlat om ögonblickets rusning utan mer utstuderat, eller kanske snarare likgiltigt, som om det inte vore nån stor grej.
Häromkvällen träffade jag en trevlig man med vacker och intensiv blick – och fru och barn i en av Stockholms tjusigare förorter. Av någon anledning kom vi att stå bredvid varandra på baren - vi var båda där ensamma - han köpte ett glas vin till mig, vi pratade visor, jag köpte en öl till honom, han berättade om sin familj, vi utväxlade visitkort, jag blev lite så där pladdrig och nervös som man blir när man känner att någon betraktar en på det där sättet, han skulle ta en taxi hem, vi kindpussades och sedan, mer eller mindre bara som en missriktad kindpuss, kom en snabb puss på munnen.
Nu ska ingen skugga falla över denne man; jag vet ingenting om honom, eller hans liv eller hans gränser. Men trots att jag är väl medveten om min oerhörda dragkraft på det otäcka könet så har jag svårt att tänka mig att han efter så kort tid skulle ha funnit något hos mig som han inte funnit hos många andra kvinnor tidigare. Och det fick mig att fundera på fenomenet i allmänhet.
Skulle ni tycka att det var okej? För mig var det ju inga problem; jag är singel och det var hur som helst inget sexuellt med pussen. Men jag skulle inte vilja att min man pussade tjejer han precis träffat på det sättet. Gärna vänner – mer pussar åt människorna! – men inte okända kvinnor.
Nu hade jag kunnat göra en liten enkät där jag ställde frågan om hur många som nånsin varit otrogna, men istället tänkte jag vända på steken i inte en utan TVÅ små enkäter. För det första skulle jag vilja veta hur folk i allmänhet definierar otrohet. Och för det andra skulle jag vilja veta om ni nånsin varit "den andra", hur mycket eller hur lite fysisk kontakt det än har gällt. Svara så ärligt som möjligt. Det är ju helt anonymt, och jag vill faktiskt väldigt gärna veta.