I fara i Mora

Precis hemkommen efter en skidtur sitter jag med blossande kinder och småkalla fötter inne i stugvärmen och väntar på att tvagningsvattnet ska koka.
Trots att den utlovade söndagssolen inte behagade visa sig så var det en härlig tur. Bra skidföre (men vad vet jag egentligen om bra skidföre): djup snö med skare, och jag tog mig relativt smärtfritt uppför backarna och for som ett flygande jehu nedför dem. Jag försökte mig även på en liten off road tur, i skogen, men det är JÄTTESVÅRT att åka i skogen. Det är en massa grenar och stenar och rötter och träd i vägen hela tiden. Och inte är marken plan, heller. Skidorna känns en mil långa när man förgäves försöker kryssa sig fram i vildmarken. Hur Gustav Vasa nånsin lyckades komma undan någon eller komma någonvart är tamigfan ett under. Han måste definitivt haft kortare skidor. Och bra valla.
Själv vet jag ingenting om valla. Antingen så glider det eller så glider det inte. Sist jag var ute och skidade stannade jag till i fem minuter och vände nosen mot himlen för att lapa i mig lite sol, och när jag skulle ge mig av igen satt jag fast. Det hade liksom klibbat fast en massa snö under skidorna, och jag fick ägna tio minuter åt att ta av mig dem och försöka skrapa bort allt.
Annars sitter ju skidåkningen lite i blodet. När jag var liten, i Boden, bodde vi bara några meter från ett motionsspår, och jag vet inte hur många gånger jag, ensam och ihop med min syster, stakade mig runt två och en halv-kilometersrundan. Vilket är ganska strongt gjort med tanke på att vi inte var så gamla - jag var sju och Tove var sex när vi flyttade därifrån. Men vintrarna var evighetslånga, och det var ett enkelt nöje som fanns nära till hands.
Lustigt nog så var också i samband med skidåkning som jag svimmade för första och enda gången i mitt liv. Det måste ha varit på mellanstadiet, då vår skola anordnade nåt som hette Hasaloppet (förmodligen i anslutning till Vasaloppet). Det var väl ett varv på några kilometer, med blåbärssoppekontroller var hundrade meter. Men min tävlingsinstinkt tog över och jag hasade på i ilande fart och sket fullständigt i all blåbärssoppa. Jag ville vinna (jag tror inte ens att man KUNDE vinna; det vara bara på skoj); jag ville vara först. Och någonstans på upploppet så svartnade det för ögonen och jag segnade ihop i en liten hög. Så kan det gå.
Och en dag som denna, när skidorna flyger fram över snön, så tänker jag att visst vore det roligt att åka Vasaloppet. Nio mil. Och sen kommer jag på att jag faktiskt aldrig åkt längre än typ fem kilometer på skidor, och de senaste femton åren förmodligen inte mer än två, och så lägger jag - realist som jag är - vasaloppsplanerna på hyllan, åtminstone för tillfället.
Man kanske skulle kunna åka Tjevasan - den är bara på tre mil - men jag åker av princip ingenting med prefixet "tjej". Åtminstone inte så länge "tjej" alltid betyder att det är lite kortare och lite snällare och lite mesigare.