Skygglappar, kanske?

Är jag för snäll? Eller är stockholmarna så otrevliga att det inte krävs så mycket för att folk ska tolka nåt som en invit? När jag igår kväll satt på Slussens tunnelbanestation och väntade på tåget efter en kväll på Hootchy Kootchy Club på Kägelbanan (där vi för övrigt var ohjälpligt underklädda: det var mycket Molin Rouge, korsetter, peruker och huvudbonader) så försökte killen bredvid mig att inleda ett samtal trots att jag satt med hörlurar på. Och trots att han var full som en kastrull så tog jag av mig lurarna och lyssnade artigt på hans berusade svammel om att han var tvungen att gå en kvart från Alvik eftersom tolvan inte gick på natten och stackars honom och han bodde i andra hand och stackars honom och varför gick tunnelbanan bara till Alvik och stackars honom.
Jag nickade och mumlade instämmande och sneglade på tavlan som berättade att det var ytterligare sju minuter tills tåget kom. Minuterna kröp fram och så fort tåget rullade in på perronger reste jag mig hastigt och sa att jag skulle vara i andra änden av tåget. Grabben var lyckligtvis för full för att ens inse vad som hände innan det var för sent.
Och när jag hastade längs perrongen råkade jag möta en äldre herres blick, och som man gör när sådant händer så log jag. Och skyndade vidare. Men så när jag satt där, med lurarna ännu en gång i öronen, så kommer denne herre gående genom vagnen, åt mitt håll. Och sätter sig mittemot mig. Och säger något jag inte hör. Så jag tar av mig lurarna och han säger det igen: "Tänk, jag vet inte när någon senast log mot mig i tunnelbanan." Och jag biter mig i läppen och lovar mig själv att aldrig le mot främlingar igen.
Denne distingerade man i sextiofemårsåldern, bosatt i Äppelviken, hade överraskande nog också varit på Hootchy Kootchy Club, vilket gjorde att vi i varje fall hade något att prata om, men inte tillräckligt för att det inte skulle bli lite spända tysta stunder innan jag äntligen fick gå av på Fridhemsplan.
Jag vill inte vara en sån där tråkmåns som blir förskräckt om nån sätter sig bredvid mig på bussen trots att det finns ett helt ledigt säte nån annanstans, eller en sån där som nästan känner mig antastad om nån tilltalar mig på Vivo, men när jag åker hem klockan halv tre på morgonen är jag trött, osällskaplig och enstörig. Jag kanske borde köpa såna där stora lurar och demonstrativt stirra ner i marken så att ingen ens kommer på tanken att tilltala mig ...?
Är det okej att vara oartig mot någon som inte är otrevlig utan bara ointressant och påflugen? Rösta här till höger!