Vakna hel och stark

Jag trodde att jag lärt av gamla misstag, att inget längre får mig ur balans ... Så börjar "Komedi", en låt av gamla hederliga Tuk Tuk Rally. Den sjöng vi på så många fester på gymnasiet att jag skulle kunna sjunga den om någon så väckte mig mitt i natten. Vilket egentligen inte har något att göra med det jag nu tänker skriva, men jag har den ändå i huvudet.
Jag har varit ganska nere på senaste tiden, och känt mig väldigt förvirrad över en del saker. Det har helt enkelt varit mycket som snurrat i skallen. Ibland känns det som om man inte kan vara ensam nog mycket eftersom det finns så mycket man behöver fundera på. Kanske handlar det om brytningspunkter i livet, när man helt enkelt är tvungen att vara ensam och fundera för att komma på vad det egentligen är man vill göra, och vem man vill vara. Jag är hur som helst inne i en sådan där grubblingsfas just nu, men jag börjar se ljuset i slutet på tunneln.
I går kväll åt jag middag med mamma, hennes sambo och min bror, och det var en bra kväll. Jag var trött och egentligen inte på humör för att umgås, men på så sätt är familj väldigt bra. Särskilt min familj. Jag känner mig så lyckligt lottad som har en familj som både älskar mig villkorslöst OCH för att jag är den jag är. Det är en oerhörd trygghet som får allting annat att kännas litet och obetydligt i jämförelse.

Hur som helst så vaknade jag i morse och kände mig hel och stark. Hur illa kan det egentligen vara? Jag är ung och stark och relativt lycklig - men framför allt så är jag helt övertygad om att jag har all potential i världen att bli riktigt lycklig. Även om det känns tungt ibland. Jag tror mest att jag behöver en paus. Jag är inte skapt för att sitta i Stockholm och vara lagom hela tiden. Det funkar i perioder, men jag behöver komma ifrån då och då. Och nu har jag en resa till New York att se fram emot, och Kristi himmelfärd har jag gett mig tusan på att jag ska åka till Beijing. Bort, hur som helst.

Dessutom har mitt smått förvirrade och grubblande sinnelag den senaste tiden gjort att jag skrivit en hel massa. Och jag tror att jag delvis har den här bloggen att tacka för det. Det har infört skrivandet i mitt liv igen - och gjort att jag börjat skriva en mängd andra saker - som är alldeles för personliga för att någonsin kunna få vara med på bloggen. Jag har helt enkelt hittat mitt sätt att skriva; någon sorts hybrid mellan skönlitteratur och dagbok. Och jag älskar att skriva, så tack kära blogg för det!