Käre gamle Holden

Jag har precis läst om "Räddaren in nöden" av J.D. Salinger i en utmärkt översättning av Klas Östergren. Tänk att en översättning från 1987 kan kännas så fräsch och bra! Jag fick boken i födelsedagspresent av min gamla gymnasiekompis Ola, och det var just på gymnasiet som vi alla gick omkring med denna bok i fickan. Ola har starka minnen av Birgitta Hammars översättning från 1953, medan jag har en bestämd känsla av att jag måste ha läst den antingen på engelska eller i Klas översättning.
Framför allt minns jag hur häftigt vi tyckte att det var att Holden drack scotch and soda. Jag tror Holden var ensam ansvarig för min långa kamp för att lära mig att tycka om whisky. Jag ville vara en sån där som gick in på en bar och beställde whisky, och det tog många grimascher och pustanden innan jag kunde peta i mig en virre utan att tycka att det var superläbbigt. Tänk att man gör sånt! Nästan alla andra saker som jag lärt mig tycka om har kommit mycket mer naturligt. Rödvin tyckte jag var äckligt i många år, men efter att ha rest runt i Asien i några månader, där det inte är så vansinnigt lätt att få tag på rödvin, så började jag en dag helt plötsligt längta efter ett glas rött, och på planet hem till London drack jag det äntligen , och jag har knappt druckit nåt annat sen dess.
Den rena whiskyn, eller whiskyn och vattnet, har dock aldrig riktigt blivit en favorit. Men nu när jag läser "Räddaren i nöden" igen så blir jag ännu en gång sugen på att gå in på en rökig bar i New York (även om jag vet att sådana inte finns längre) och beställa en whisky och soda. Holden är en underbar blandning av cynism (realism?), idealism och naivitet, och jag förstår varför den tilltalade oss då, när vi var unga och förvirrade och nyfikna, och den tilltalar mig fortfarande. Väl värd att läsa om!