En lång dags färd mot döden

I går skulle vi se "Lång dags färd mot natt" på Dramaten, något jag sett fram emot länge, men när vi kom dit så fick vi veta att pjäsen var inställd men att de istället skulle visa "Dödsdansen". Nu har jag ju alltid hävdat att jag inte är nåt Strindbergfan; i min mening hamnar han i facket "sura och cyniska män som skyller allt på kvinnorna", men med åren har jag fått revidera min bild lite. "Fröken Julie" är ju, om än inte särskilt upplyftande, så faktiskt en ganska klarsynt bild av hur för jäkligt det är att vara kvinna. Någon hävdade en gång att om man inte är så förtjust i Stringbergs romaner så ska man satsa på hans dramer. Vilket jag alltså hade tänkt göra när jag för en vecka sedan bokade biljetter till Dödsdansen, men nu fick ju se den lite tidigare än jag hade tänkt.
Det var lite tråkigt att det var bara var halvfullt i salongen. Vissa hade visst fått mejl om att föreställningen var inställd, och då valt att inte komma. (Ännu värre var att vissa gick i pausen ...) Men pjäsen var bra. Det kändes att det var första repet inför publik, skådespelarna kom av sig några gånger, men regissören John Caird behövde i alla fall inte komma upp på scenen för att "putta på folk eller saker" som han varnade oss för i början att han kanske skulle.
Jag har egentligen tre saker att säga om pjäsen. 1. Örjan Ramberg var FANTASTISK; han fick mig att glömma att han var han. 2. Jag är knappast mer positivt inställd till giftermål efter att ha sett pjäsen. 3. Hur vansinnigt deppigt skulle det inte ha varit att bara se Dödsdansen I? Det kändes helt naturligt och bra att se de båda pjäserna, I och II, som två akter av samma pjäs.

Publiken var dock skittråkig. Okej, fair enough att det var ett pregenrep, men nog kunde de ha klappat in skådisarna åtminstone en gång?