Har du skydd?

När jag var och hälsade på mormor idag fick jag ta på mig de där blå skoskydden som brukar ligga i en hink vid dörren. I vanliga fall är det bara nybörjarna som sätter på sig sådana; vi som kommer ofta brukar helt sonika strunta i dem. Men så här i vintertid är personalen lite strängare, så jag tänkte att det var bäst att förekomma dem.
Grejen var bara att när jag gick därifrån några timmar senare så glömde jag alldeles bort dem. Jag hade vant mig vid prasslet, och om det inte hade visat sig vara förbannat halt med dem på hade jag nog hunnit hela vägen hem utan att komma ihåg att ta av mig dem. Som det var nu hann jag bara halvvägs över Rålis.
Vilket helt osökt får mig att tänka på en ganska rar historia som min syster, syster Tove, har berättat från sitt jobb på barnavdelningen på RSÖ. Det var en somalisk familj som kom för att hälsa på sitt barn som var inlagt på Toves avdelning, och när de hade blivit tilldelade skoskydden hade de blivit lite konfunderade och till sist förmodligen använt dem på det sätt som i deras ögon verkat mest logiskt. Följaktligen kom hela familjen inknallandes på avdelningen med de blå plastskydden på huvudet. Och ja, jag kan faktiskt förstå hur de tänkte.
Det finns något med kulturkrockar som är så himla tilltalande i mina ögon. Att något som kan verka så självklart i en kultur i en annan ses som helt godtyckligt. Försök att få en engelsman att inse att vit heltäckningsmatta kanske inte är särskilt smart att ha i badrummet (där man ju dessutom har på sig skorna inomhus), eller en spanjor att inse att det faktiskt går att äta middag före klockan tio. Vad vi svenskar gör som är konstigt är ju svårare för mig att veta, men när jag var och handlade i Australien senast och började rada upp alla varorna en och en, med streckkoden vänd emot mig, så stirrade både kassörskan och min vän Heidi på mig som om jag inte riktigt hade alla hästar hemma.