Maktlöshet

Jag har precis läst ut Suad Amirys "Sharon och min svärmor: dagbok från Ramallah", och i dag läste jag Michael Winiarskis reportage i DN om situationen i Hebron. Och för jag vet inte vilken gång i ordningen undrar jag hur palestinierna egentligen står ut.
Vi svenskar bor i ett land där inget upprör så mycket som orättvisor på hemmaplan. Och visst finns de, och de är naturligtvis många fler än de som lyckas få utrymme i medierna. Men vi är ändå vana vid att ha rätt att klaga om nåt är orättvist eller om vi blir illa behandlade. Och om myndigheter eller företag inte lyssnar på oss kan vi alltid höra av oss till Sverker.

Tänk om "Plus" hade funnits i Palestina ...

"Käre Sverker, i morse kunde jag inte åka till sjukhuset med mitt sjuka barn eftersom israelerna av säkerhetsskäl stängt av gatan vi bor på. Senare på dagen kom de och rev vårt hus eftersom de hävdade att vi hade gömt vapen hemma (och att bygga ett nytt hus kommer vi aldrig att kunna göra eftersom vi behöver israelernas tillstånd för att göra det). Vi försökte då ta oss till våra släktingar på andra sidan muren som Israel har byggt rakt igenom vårt land, men efter sex timmar i kö fick vi höra att man beslutat sig för att inte släppa över någon mer i dag. Nu bor vi hela familjen på golvet hemma hos en granne. Vad ska vi göra?"

Det ord jag omedelbart tänker på är "maktlöshet". Och maktlöshet är en oerhört skrämmande känsla. Vi har alla, eller kommer alla, att uppleva det, men för de flesta av oss handlar det om situationer där maktlösheten är av en helt oundviklig natur. Som när någon vi älskar dör eller när vi själva får veta att vi ska dö. Men i Palestina – vilket naturligtvis även gäller många andra ställen på jorden – handlar det om maktlöshet som kommer sig av att någon annan har bestämt att det ska vara så. Som om någon vi älskar håller på att dö och vi inte får komma fram till sjukhuset i tid eftersom någon bestämt att så är det bara. Man vet att det finns människor med makten att göra allt annorlunda; myndighetspersoner som kan förhindra och stoppa det som sker. Men de gör det inte. Jag har alltid tyckt att avrättning är mycket otäckare än mord (om man nu för ögonblicket skiljer de två åt) eftersom ett organiserat dödade av en myndighet eller en stat är så mycket mer än en galen eller förvirrad persons handlingar. Israels statsterrorism blir därmed också så fruktansvärt mycket mer skrämmande än andra terrorhandlingar.
Palestinierna är helt i händerna på israelerna. Israel bestämmer när de får vara ute, när de ska vara hemma, vilka gator och vägar de får vistas på, vilka papper de alltid måste ha med sig, när de ska tillåtas komma till sina arbeten, var de ska bygga sina hus. Och den känslan av maktlöshet som måste födas i det klimatet är förödande. Om någon styrde mitt liv på det sättet skulle jag nog först skrika och härja och slå runt omkring mig, men när det visade sig vara lönlöst skulle ilskan nog ersättas av en stor tomhet. Jag får svårt att andas bara jag tänker på det.
Det jag tycker är kanske mest fascinerande av allt är att palestinierna trots allt fortsätter att leva. De arbetar, blir kära, får barn, skrattar och allt annat som människor gör. Men jag förmodar att det är ett bevis på att människan är så oerhört mycket starkare än man tror.

Nu tänker jag inte börja försvara våldshandlingar, men enligt min mening är det märkligt att det inte finns fler självmordsbombare. Eller att de interna stridigheterna inte är värre än de är. För hur får människorna som lever där utlopp för alla sina känslor? Instängda i en bur som resten av världen verkar göra mycket lite åt att öppna. Hur förbannat svårt ska det vara att ställa ordentliga krav på Israel? Även om USA är jäkligt overksamma så borde resten av länderna i FN med gemensamma krafter kunna göra mycket.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: läs gärna Pernilla Ahlséns utmärkta bok om livet i skuggan av konflikten: "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva." Beställ den här, eller vänta tills den kommer i pocket om ungefär tre veckor.