Lång väg till körkort

Jag började övningsköra när jag var sjutton år och nio månader, och i går – tretton år och tre månader senare – tog jag äntligen körkort. Pappa har varit irriterad på att jag var så vansinnigt seg och mamma har gett upp hoppet, så när jag beslutade mig för att det var nu eller aldrig så bestämde jag mig också för att inte berätta något för dem. Många körlektioner har det blivit, and vansinnigt dyrt, men när jag nu äntligen har en där lilla lappen i handen känns det värt det.

Problemet var nog redan från början att jag inte var särskilt intresserad av att köra bil. Vad skulle jag med körkort till? Jag skulle ju ut och se världen!
När jag kom hem från världen efter några år flyttade jag till Stockholm. Och där behöver man ju inte bil. Dessutom var jag student, och vem har råd att ta körkort då? Men förra året blev jag stolt ägare till en liten sommarstuga i Bergslagen. Nu går det visserligen utmärkt att ta sig dit med tåg, buss och apostlahästar, men när man väl är där så är det två mil till närmsta affär. Så bil vore onekligen praktiskt. Så jag förnyade mitt körkortstillstånd och körde då och då med mamma eller pappa. Men det blev bara nån gång varannan månad och till slut insåg jag att om jag fortsatte i den här takten skulle jag bli klar nån gång i sextioårsåldern. Så jag tänkte att jag skulle utnyttja det faktum att jag för första gången i mitt liv tjänar ganska bra, och så anmälde jag mig till en körskola. Jag beslutade mig för att det fick kosta vad det kosta ville, och jag bestämde mig också för att inte berätta det för alla. De på jobbet fick ju veta eftersom jag mystiskt försvann flera timmar i veckan, och en del vänner har också fått veta det allteftersom, men det skulle förbli en hemlis för mamma och pappa.
Jag har fört lite dagbok under tiden:

I dag var jag på min första körlektion. Det var en testlektion, och jag tror inte att körläraren var särskilt imponerad. Det här kommer nog att ta ett tag ...

Ännu en körlektion. Jag är knappast nån naturbegåvning. Dessutom håller jag nog på att driva min lärare till vansinne eftersom jag ställer så förbaskat mycket frågor. Och tänk att det ska vara så svårt att lära sig hur man ska hålla händerna när man växlar. Varför måste man ha olika handgrepp när man växlar från ettan till tvåan och från trean till fyran?

Jag satt och snackade med en kille i går kväll som också varit sen med att ta lörkort. Men inte fick man nån tröst från honom inte. Nej, han berättade att han tagit en lektion, kunnat typ allt, sen kört lite med sin farsa och så klarat uppkörningen på första försöket. Fy bubblan för såna människor!

Ett tag har det känts som om jag lärt mig massor, men nu har bakslaget kommer. I dag gick det uruselt. Jag kommer att ruinera mig.

I dag gick det ganska bra! Ingen mer villaförort. I dag körde vi i stan och jag körde inte nästan på nån!

Tänk hur mycket jag skulle kunna resa för de här pengarna!

Min första gång i Södra länken. Det är ju skitläskigt att köra i en tunnel. Det känns som om centrifugalkraften ska få mig att köra rakt in i betongväggen. Den drar i mig; kallar på mig.

Jag HATAR Essingeleden! Hur sjutton ska man kunna koncentrera sig på vilket jäkla körfält man ska välja om man ska till Midsommarkransen när det är så förbaskat många bilar runt omkring en. Och jag hatar rondeller. Jag står och väntar i typ tjugo minuter innan jag åker in i dem.

I dag har jag riskutbildning ute på Gillingebanan. Det var jag och ett gäng artonåringar. Det började med en massa obehagliga fakta om hur farligt det är att köra bil, och efter det funderade jag seriöst på att ompröva mitt beslut att ta körkort.

Jag har varit lite stressad över att det verkar finnas så många människor som är mer korkade än vad jag är men som ändå klarar av att ta körkort. Hur svårt kan det vara? I dag pratade jag med Sara som också håller på att övningsköra, och hon verkar känna likadant. Så skönt att inte vara ensam! Vi kom överens om att det måste vara för att vi är mogna körskolestudenter. För det kan väl inte vara för att vi är dumma ...?

Teorin är klar! Men det innebär ju bara att uppkörningen närmar sig, och den är ju hundra gånger läbbigare än teorin. Jag är bra på att plugga, men mindre bra på att tillgodogöra mig mycket information på en gång. Jag tycker ju att det är stressigt att åka tåg utan platsbiljett (ja, det var ett helvete när jag tågluffade), och att inte veta vilken väg man ska åka på, eller huruvida man ska få plats i filen man måste byta till, är betydligt värre.

På julafton deklarerade pappa att han vägrade att övningsköra mer med mig om jag inte lade upp en plan för när jag ska ta mitt körkort. Jag och mina syskon, som båda vet om att jag övningskör, kunde knappt hålla oss för skratt. "Nu har du övningskört i tretton år så nu får du banne mig ta tag i det", sa pappa. Jag ser fram emot att kunna säga: "Ja, jag har tagit tag i det."

I går hade jag min sista körlektion före uppkörningen, och då gick allt åt helvete. "Se det som ett genrep", sa min bilskollärare. "Då ska allt gå åt helvete, men sen går det bra på premiären."
I morgon ska jag köra upp, och i går kunde jag inte somna. Tankarna bara virvlar runt i skallen på mig. Men jag försöker intala mig själv att det inte är hela världen om jag kuggar. Jag har inte berättat för nån att jag har uppkörning, så ingen behöver nånsin få veta ...

Jaha, jag kuggade. Det suger. Verkligen. Jag tittade inte på rätt sätt vid körfältsbyten. Nähä. Min körskollärare sa att han var jätteförvånad; att jag hade känts som ett "säkert kort", men det kanske han säger till alla som kuggar. Nu får jag vänta ytterligare tre veckor på ny uppkörning. Jag slår vad om att jag hinner glömma precis allt till dess.

Det blev inte tre veckors väntan; det blev två dagars väntan ... Min körskollärare fixade och trixade (inte helt enligt reglerna) och jag ska köra upp redan i morgon igen. Hoppas att jag inte får samma instruktör som förra gången; det skulle kännas lite jobbigt. Jag känner mig psykiskt helt slutkörd. Det kan inte vara nyttigt att vara så här spänd och nervös så här länge. Tur att jag ska hem till Pernilla ikväll så att jag slipper sitta på min kammare och oroa mig.

Jag satte det! Jag fick det! Jag har det! Hurra för mig! Och efter middagen på Grythyttans gästgiveri igår (för att fira min brors 25-årsdag) tog jag fram en flaska champagne och berättade det för pappa och syskonen. Pappa blev alldeles stum.
Och i dag har jag kört ensam till Bäckhem, och nu snöar det som sjutton så jag vet inte om jag kommer att kunna ta mig hem ... Men det ordnar sig nog!