En ode till Moa?
I går slog jag förmodligen personligt rekord när jag cyklade från Liljeholmen till Stureplan på ungefär tretton minuter. Jag hade en vidunderlig medvind och for som ett jehu genom staden. Fötterna vidrörde knappt pedalerna, inte ens i uppförsbackarna. Jag var snabbast och lättast och friast i hela världen!
Det var den första medvinden jag haft på ett tag nu.
Men what comes up must come down, och när jag efter några glada glas vin satte mig på cykeln igen tog det nästan femtio minuter att kämpa mig hem till Stora Essingen (en resa som vanligtvis tar ca tjugo). Jag fick till och med kämpa i nedförsbackarna. När jag kom till Essingebron hoppade jag av cykeln eftersom det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle orka cykla över den, men då visade det sig att det till och med var svårt att gå. Det kändes nästan lite läbbigt, som om jag skulle följa trådbussen från 1948 och falla rakt ner i det mörka vintervattnet. Det blev ett steg fram och två tillbaka.
Min mp3-spelare är kaputt, så jag har nu rotat fram mina hörlurar till mobilen ur byrålådan. Resultatet blev att jag under denna femtio minuter långa resa hem i går lyssnade på de två låtar jag har i min mobiltelefon: "A las barricadas" och "An American Tenant". På repeat. Om och om igen.
För den som till äventyrs inte skulle ha hört mig berätta om låten "An American Tenant", så är det i alla fall så att jag träffade en kille i Egypten 1995. Vi hamnade bredvid varandra på en buss från Dahab till Kairo, och det var så förbaskat trångt att vi inte hade nåt annat val än att sova mot varandras axlar. Så under de sex eller sju timmar som vi färdades genom öknen så pratade och sov vi om vartannat. När vi kom till Kairo tog vi farväl men lyckades sedan springa på varandra inte mindre än två gånger till under månaden som följde.
Elva år senare satt jag och googlade nåt när jag snubblade över ett namn som är så ovanligt att jag fortfarande kom ihåg det: Hartwell Littlejohn. Han hade en sida på myspace, och jag lämnade en liten kommentar och frågade om han möjligtvis hade varit i Egypten -95. Han svarade att det hade han, och han sa också att han kom ihåg mig mycket väl och att jag faktiskt fanns omnämnd i en låt han skrivit några år tidigare, och så skickade han den till mig. Och det var "An American Tenant". Jag spelar inte nån huvudroll i den direkt. I refrängen sjunger han "I'm gonna take a bus through the Sinai, sleeping on a Swede, I'll ride through the night". Jag hade knappast blivit omnämnd om jag varit tysk. Men i alla fall.
Men det att jag tyckte att det här var så roligt måste ju vara ett tydligt tecken på att det inte har skrivits tillräckligt många låtar i min ära. Eller dikter heller för den delen. Så här på rak arm kan jag bara komma på två, och ingen av dem kan väl riktigt klassificeras som nån hyllningsdikt.
Den mest vanvördiga är väl Kristians klassiska ode från 1995: "Moa kan ta, Moa kan ge, alla kan se, på Örebro III. Alla kan se, Moa är våt, Moa är kåt, välter båt. Alla kan se, Moa är tänd, i en gränd, 'Dirty Weekend'." Det andra exemplet är en lång harang skriven nåt eller några år senare: "Miss Moa, Miss Moa, named after a large flightless bird ... your name now a glowing pyre shining way ... could you but fly and touch the velvet sky ..." Men den kan väl inte heller kallas för högstämd lyrik direkt.
Tycker ni inte att alla förtjänar åtminstone en rejäl kärleksdikt? En sån där som är så smörig – alternativt vacker – att man bara tappar andan.
Men när jag tänker efter så har jag ju inte skrivit så många kärleksdikter själv – i alla fall inte några som nånsin nått sin adressat. För det är klart, jag har ju flera anteckningsböcker fulla med sentimentalt tjafs som jag skrev nån gång på mellanstadiet. Eller tjafs förresten, vem skulle inte svimma av lycka om man fick ett brev med det här litterära underverket:
Jag var så ensam.
Då kom du.
Du hade lockigt blont hår och ett underbart skratt.
Jag föll.
För dig.
Jag hörde förresten skotten på Stureplan igår. Jag och Kristofer svor över alla korkade människor som hade smällare kvar sen nyår. Det var inte förrän jag läste dn nu på morgonen som femöringen trillade ner. Tänk vilken dålig miss Marple jag skulle vara ...
Det var den första medvinden jag haft på ett tag nu.
Men what comes up must come down, och när jag efter några glada glas vin satte mig på cykeln igen tog det nästan femtio minuter att kämpa mig hem till Stora Essingen (en resa som vanligtvis tar ca tjugo). Jag fick till och med kämpa i nedförsbackarna. När jag kom till Essingebron hoppade jag av cykeln eftersom det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle orka cykla över den, men då visade det sig att det till och med var svårt att gå. Det kändes nästan lite läbbigt, som om jag skulle följa trådbussen från 1948 och falla rakt ner i det mörka vintervattnet. Det blev ett steg fram och två tillbaka.
Min mp3-spelare är kaputt, så jag har nu rotat fram mina hörlurar till mobilen ur byrålådan. Resultatet blev att jag under denna femtio minuter långa resa hem i går lyssnade på de två låtar jag har i min mobiltelefon: "A las barricadas" och "An American Tenant". På repeat. Om och om igen.
För den som till äventyrs inte skulle ha hört mig berätta om låten "An American Tenant", så är det i alla fall så att jag träffade en kille i Egypten 1995. Vi hamnade bredvid varandra på en buss från Dahab till Kairo, och det var så förbaskat trångt att vi inte hade nåt annat val än att sova mot varandras axlar. Så under de sex eller sju timmar som vi färdades genom öknen så pratade och sov vi om vartannat. När vi kom till Kairo tog vi farväl men lyckades sedan springa på varandra inte mindre än två gånger till under månaden som följde.
Elva år senare satt jag och googlade nåt när jag snubblade över ett namn som är så ovanligt att jag fortfarande kom ihåg det: Hartwell Littlejohn. Han hade en sida på myspace, och jag lämnade en liten kommentar och frågade om han möjligtvis hade varit i Egypten -95. Han svarade att det hade han, och han sa också att han kom ihåg mig mycket väl och att jag faktiskt fanns omnämnd i en låt han skrivit några år tidigare, och så skickade han den till mig. Och det var "An American Tenant". Jag spelar inte nån huvudroll i den direkt. I refrängen sjunger han "I'm gonna take a bus through the Sinai, sleeping on a Swede, I'll ride through the night". Jag hade knappast blivit omnämnd om jag varit tysk. Men i alla fall.
Men det att jag tyckte att det här var så roligt måste ju vara ett tydligt tecken på att det inte har skrivits tillräckligt många låtar i min ära. Eller dikter heller för den delen. Så här på rak arm kan jag bara komma på två, och ingen av dem kan väl riktigt klassificeras som nån hyllningsdikt.
Den mest vanvördiga är väl Kristians klassiska ode från 1995: "Moa kan ta, Moa kan ge, alla kan se, på Örebro III. Alla kan se, Moa är våt, Moa är kåt, välter båt. Alla kan se, Moa är tänd, i en gränd, 'Dirty Weekend'." Det andra exemplet är en lång harang skriven nåt eller några år senare: "Miss Moa, Miss Moa, named after a large flightless bird ... your name now a glowing pyre shining way ... could you but fly and touch the velvet sky ..." Men den kan väl inte heller kallas för högstämd lyrik direkt.
Tycker ni inte att alla förtjänar åtminstone en rejäl kärleksdikt? En sån där som är så smörig – alternativt vacker – att man bara tappar andan.
Men när jag tänker efter så har jag ju inte skrivit så många kärleksdikter själv – i alla fall inte några som nånsin nått sin adressat. För det är klart, jag har ju flera anteckningsböcker fulla med sentimentalt tjafs som jag skrev nån gång på mellanstadiet. Eller tjafs förresten, vem skulle inte svimma av lycka om man fick ett brev med det här litterära underverket:
Jag var så ensam.
Då kom du.
Du hade lockigt blont hår och ett underbart skratt.
Jag föll.
För dig.
Jag hörde förresten skotten på Stureplan igår. Jag och Kristofer svor över alla korkade människor som hade smällare kvar sen nyår. Det var inte förrän jag läste dn nu på morgonen som femöringen trillade ner. Tänk vilken dålig miss Marple jag skulle vara ...
posted by Moa-Lisa at 10:47
<< Home