Den relativa åldern

Det här med ålder är märkligt. Det finns väl inget annat som är så relativt. Och då menar jag inte att man som åttioåring är relativt ung i jämförelse med en hundraåring, utan mer att olika åldrar betyder och symboliserar så olika saker i olika skeden i livet.
När jag var liten och vi lekte ”Barnen från Frostmofjället” så slogs vi alltid om att vara den äldsta systern, och hon skulle vara tretton år gammal. När man var tretton var man nästan vuxen, ansåg vi (att jag sedan för det mesta inte fick vara nån syster alls, utan i stället Gullspira, är en annan, sorgligare, historia). Men sen när jag blev tretton så kan jag inte säga att jag på något sätt och vis kände mig kapabel att leda mina syskon över fjällen. Och när jag i dag ser en trettonåring så förundras jag över att det fanns en tid när man tyckte att vuxenlivet började då.
Sedan blev man äldre. När vi var arton brukade jag och mina vänner föraktfullt titta på grupper med fulla trettioåriga kvinnor och tycka att de var patetiska som fortfarande höll på så där i en så mogen ålder. Och nu sitter jag här och är trettio, ja till och med nästan trettioett, och nog händer det fortfarande att jag blir berusad. Men jag tycker nog att jag är mycket mindre patetisk nu än när jag var arton – och än de flesta artonåringar jag ser på stan i dag.
Men det finns en annan aspekt på det hela. När jag var ute och reste så var jag nästan alltid yngst, och då tyckte jag att folk var larviga som klagade över att de var så gamla. Trots att jag bara var tjugo så tänkte jag att trettio väl inte var nån ålder! Jag hade storslagna planer på att jag skulle kunna resa i tio år och sedan, när jag var runt trettio, flytta hem till Sverige och skaffa mig en utbildning. Pyttsan heller. Det dröjde inte många år innan jag började känna mig stressad och vid tjugotre års ålder återvände till Sverige trots att jag egentligen inte ville.

Och nu sitter jag här, i ganska mogen ålder, och försöker att inte stressa över att åren går. Och egentligen är det ju inte åldern i sig som är problemet, utan det är snarare alla de saker som man förväntas ha hunnit med före en viss ålder. Jag kan inte säga att en rynka här eller där stör mig nämnvärt, och visst jag har typ en utbildning och ett jobb jag trivs med och jag har sett en del av världen. Men när M börjar prata om att frysa ägg och P hävdar att en kvinnas fertilitet halveras mellan tjugofem och trettio är det inte utan att man får en liten klump i magen.
På sätt och vis så tror jag i och för sig att lite stress är bra; det kan få en att få ändan ur vagnen. Men åldern kan man ju faktiskt inte göra så mycket åt. Livet får helt enkelt ta den tid det tar.