Lilla mormor

Jag älskar min mormor, och jag är väldigt glad att hon lever, men jag hoppas ändå att jag aldrig blir så gammal och sjuk som hon. Jag var och hälsade på Sickan i dag, och jag kom dit precis efter middagen. Och det var något som hon så vansinnigt gärna ville berätta för mig. Hon bubblade på, och jag förstod absolut ingenting. Och hon blir så frustrerad och förtvivlad, och jag kan inte göra mer än hålla hennes hand och säga att jag förstår hennes frustration.
Sedan sjöng vi lite, och då blev hon på lite bättre humör. Bland annat sjöng jag hela Dona Juanita, och den gillar hon. Innan hon fick stroke brukade hon säga till mig: "Moa, du kommer aldrig att hitta nån man ifall du envisas med att han ska vara så himla jämställd." Hon tyckte att jag hade höga krav när jag sa att jag ville hitta nån som tog lika ansvar för hem och barn.
Men tänk ändå om min mormor hade växt upp och levt i ett lite mer jämställt samhälle. Då kanske hon hade blivit gymnastikdirektör som hon ville bli. Och då kanske hon hade levt ett bättre liv och haft ett bättre äktenskap. Så jag tror att hon innerst inne var glad att det har hänt så mycket, och att unga kvinnor i dag har helt andra möjligheter. Och jag tror att hon är glad att jag har höga krav.

Eller så är hon bara sur för att inget av alla hennes barnbarn har fått ändan ur vagnen och gett henne barnbarnsbarn.

Vad vet jag mitt gamla fnask, sa grevinnan och klapprade med äggstockarna.