Snöig inledning

När jag körde till Bäckhem i lördags låg det ungefär en decimeter snö på marken, och för en så oerfaren bilförare som jag var det lite otäckt att köra på den oplogade vägen. Men jag lyckades komma upp till huset och efter många om och men ställa mig vid sidan av vägen så att en ev bil skulle kunna komma förbi – men ändå inte så nära att ett hjul stod halvvägs ner i diket.
Sedan sprang jag in i huset och försökte få igång en brasa eftersom det var ganska kallt inomhus, om än inte minusgrader eftersom mamma varit där och satt elementet på underhållsvärme dagen innan.
Det var inte helt lätt att få fjutt på elden eftersom jag för det första inte hade något dagstidningspapper (och annat papper suger) och då det för det andra var lågtryck. Och medan jag kämpade på med elden började det att snöa. Rejält. Och då blev jag nervös. För det sista jag ville var att bilen skulle snöa fast. Så jag gick ut igen, lyckades köra ner bilen till stora vägen och promenerade sedan hem de tre kilometrarna i mörkret och snöyran.
Och när jag vaknade morgonen därpå var jag förbaskat tacksam för att jag varit så förutseende. Under natten hade det nämligen snöat ungeär två decimeter till, och om jag haft kvar bilen där uppe skulle jag ha fått inleda mitt körkortsinnehav med att ringa efter bärgningsbil.
Snö har man ju dock inte varit bortskämd med i vinter, så jag spände på mig skidorna och så gav jag och Nikita (pappas golden retriver) oss ut i det stora vita. Men att åka skidor i tre decimeter snö tar på krafterna, och det dröjde inte länge förrän jag var helt slut i hela kroppen, framför allt i armarna, och då vände vi tillbaka. På vägen ut hade Nikita traskat bakom mig, och alltså lämnat det hårda arbetet med att spåra åt mig, men på tillbakavägen envisades hon med att gå framför mig och stanna till ungefär var femte meter för att borra ner huvudet och nosen så djupt det gick i snön. Vilket fick till följd att jag gång på gång åkte rakt in i henne. Men tro inte att hon lärde sig något efter att ha fått skidspetsarna i rumpan ett tiotal gånger. Nej då, hon fortsatte att tvärstanna titt som tätt. Hon kanske inte är den vassaste kniven i lådan, men hon är ganska rar ...
Och när det var dags att bege oss hemåt fick vi först pulsa de tre kilometerna ner till bilen (vilket innebär att det i dag känns i låren som om jag sprungit minst en halvmara) och sedan gräva fram bilen. Och sen fastnade vi i den upplogade snövallen mot stora vägen, och då var det bara att gå ut och börja skotta igen.
Och jag som trodde att livet skulle bli lättare när man fick körkort ...