The king

När jag var liten var jag kär i Elvis. Och det säger sig väl självt att jag var olyckligt kär eftersom Elvis då var död sedan länge. Men jag hade en bok om honom, och på en bild sitter han vid ett piano. Håret är rufsigare än vanligt, och han tittar upp mot fotografen – nästan förvånat – och han är så vacker. Jag såg filmer med Elvis (favoriten var naturligtvis "Jailhouse Rock"), köpte videoband med livespelningar (men alltid när han var ung; ingenting från Las Vegas) och olika bilderböcker (det måste tilläggas att jag hade en fäbless för ganska många sedan länge döda, eller åtminstone gråhåriga, stjärnor ...).
Därför var det med glädje jag tackade ja när Pernilla frågade om jag ville följa med och titta på genrepet av Glada Hudik-teaterns uppsättning "Elvis" på Cirkus.
I programmet står det att "glada hudiks teatern är en teatergrupp där utvecklingsstörda och normalstörda arbetar tillsammans", och när Thorbjön Larsson (de flesta där hade fått biljetterna via sitt DN-kort) presenterar föreställningen är det också sin utvecklingsstörde bror han talar om. Först stör det mig lite; måste det upprepas om och om igen att de flesta skådespelarna inte är "normalstörda"? Men när föreställningen börjar blir jag mer förstående. För det är inte så har man är van att se teater. Bakgrunden till uppsättningen ÄR viktig. Den handlar om spelglädje och den där gemensamheten som lagidrott handlar om, eller i alla fall, bör handla om för barn. Alla får spela – både de som är jättebra och de som är mindre bra. Allt det där som försvinner när man blir vuxen, och livet börjar handla mer om att vara bäst än om att ha roligt.
Ibland är det lite svårt att höra, ibland hör man arga viskningar i stil med "hjälp mig då!", och då och då kommer skådespelarna av sig, men det gör ingenting. Det svänger, Elvis är rund och god, och särskilt en av sångerskorna är alldeles alldeles underbar. Det enda lilla som stör är att jag flera gånger kommer på mig själv med att sitta och försöka komma på vilka det är som är "normalstörda". Men det är ju inte föreställningens fel, utan bara ett utslag för mina egna fördomar.
I slutet ställer sig hela publiken upp och applåderar, och sedan promenerar jag och Pernilla upplyfta och spralliga in till stan. Tack för det, Elvis!