Döden på Nilen

Jag har precis suttit och sett "Döden på Nilen" på tv4 - en av mina absoluta Christiefavvisar. Kryssning på Nilen ...
När jag reste runt i Egypten i mitten på nittiotalet så åkte jag bland annat på en felluca, en liten segelbåt, från Assuan till Luxor. Vi var väl en åtta nio backpackers och två egyptier, en kapten och en kock, som trängde ihop oss på båten. Den var mer eller mindre precis så stor att vi alla fick plats att ligga ner och sova, samt för våra ryggsäckar.
På dagen seglade vi, och på natten lade vi till vid stranden, tände en eld och såg hur månen steg över det platta Nillandskapet.
Fyra dagar på en segelbåt på Nilen kan låta som en dröm, och det hade det förmodligen också varit om folk inte hade varit magsjuka titt som tätt ... Nu var jag lyckligtvis själv förskonad, men jag minns fortfarande det ständigt dåliga samvete man led av när man inte kunde sluta tänka "tack god gud att det inte är jag" när fellucan gång på gång fick åka in till strandkanten för att någon skulle kunna springa bakom en buske.
Hur som helst, då och då blev vi omkörda av en av de där stora kryssningsbåtarna, och då hände det att vi kastade längtansfulla blickar på de rena människorna som sippade drinkar med både sängar och toaletter och buteljerat vatten inom räckhåll.
När jag senast var i Australien och träffade fyra av de tjejer jag känner sedan tiden i Egypten så beslutade vi att vi ska fira tjugoårsjubileum på Nilen. Årskiftet 2015-2016 ska vi åka kryssningsfartyg på Nilen, sippa drinkar och minnas när vi var unga och vilda och fattiga och smutsiga och åkte på en felluca på Nilen - och hur lyckliga vi var ... och hur bekväma av oss vi har blivit.