Vårskriket bubblar upp i mig

I dag cyklade jag till jobbet för första gången på en och en halv månad. Gruset knastrade under däcken och det luktade så mycket vår att jag höll på att få glädjefnatt. Den första värmande vårsolen är något alldeles speciellt, och jag skulle så vanvettigt gärna vilja vara barn igen och sätta på mig jeansjackan för första gången för året och kanske till och med ta av mig strumporna där jag sitter på en parkbänk och krypa på alla fyra på vägrenen för att lyckas hitta de där allra första små tussilagoknopparna och sätta på mig gympaskorna och hoppa i diken och bli blöt om fötterna och känna att våren verkligen har kommit. Men nu råkar jag vara vuxen så det enda jag gör är att ta på mig solglasögonen och köpa en pastasallad och äta den på en bänk nedanför Högalidskyrkan. Och det var inte så illa det heller.
Jag intalar mig själv att jag måste vara beredd på att väderleken kommer att slå om igen. I mitten på mars har våren aldrig kommit för att stanna. Det vet ju varje vuxen människa.

Men det går inte, jag lyssnar inte, utan jag tror av hela mitt hjärta att det nu är slut på snö och rusk och buss till jobbet.